En medpatient frågade mig häromdagen, hur jag har stått ut, för jag har varit i vården en längre tid.
Jag är död inombords
Det svaret, bara slank ut ur mig, rakt från hjärtat, det passerade alla slags filter jag hade i hjärnan, förbi censuren, ut genom munnen, jag kan svära att jag kände ordet göra en loop på tungan innan det slank ut…
Det var inte förrän min medpatient sa till mig ”Vad Hemskt. ”, som jag började tänka…
… Ja.. det är så jag känner, jag är DÖD inombords, jag lever, bara för att min biologi tvingar mig att leva, inte för jag vill, utan för jag tvingas, av det hjärta, som aldrig vill sluta att slå..
Jag tvingas att leva i det berg av det kött, fett och senor som man består av, ett berg som blir större, ju mer man är inlåst, ju mindre man kommer ut till samhället och rör på sig naturligt – inte sådan jävla idiotträning, eller gå ut och gå flera varv på en rastgård, för vad är det för något jävla liv?
Gå runt som en jävla boskap, som en kossa?, nej, som får, en jävla fårskalle, som går runt, runt, runt, som den jävla idiot man är, på en rastgård? – Nej tack, då kan man lika gärna skita i det, för jag, är DÖD inombords, inget spelar någon roll längre.
Självmord? – Nej tack, ”not my cup of tea”, som man brukar säga, jag tycker att det är den absoluta sista, och den fegaste utvägen som finns, dock förstår jag fullständigt varför folk gör det.
Kan ju inte påstå att tankarna aldrig har passerat mina synapser i hjärnan, tvärt om, det är något som ofta passerar mitt medvetande, men så länge jag har mina föräldrar i liv, är detta inget alternativ för mig, sedan? det återstår att se..
