När natten förstärker ångesten: Ensam med smärtan
”Ont, det gör ont, men det går (för tillfället). Det gör ont en stund på natten.” Orden från Lena Philipssons klassiska låt beskriver det många känner när mörkret faller och tystnaden tar över. På dagen går det ofta att distrahera sig själv, men när natten kommer är det bara en själv och tankarna kvar – och ångesten växer.
Ensam i mörkret
På natten förstärks allt. När man är ensam på sitt rum, utan distraktioner, blir tankarna outhärdliga. De tystade rösterna runt omkring gör att ens egna tankar ekar högre. Man börjar ifrågasätta allt: sin existens, sitt värde och varför man ens ska kämpa vidare. För många som lider av psykisk ohälsa blir detta en plågsam kamp, natt efter natt.
”Det verkar som om personalen inte bryr sig,” berättar en patient. ”Trots att de har tillsyn, även på natten, så tittar de bara om man är där. Sedan skiter de i om man ligger och gråter.”
På en vårdavdelning, där personal ska finnas tillgänglig, borde detta inte få ske. Men istället för att hjälpa verkar vissa ur personalen förvärra situationen. ”De slamrar med luckorna och gör oljud som väcker patienterna,” berättar en annan patient. ”De tänder en lampa som inte alltid behövs. Om de bara tog sig lite tid att lyssna skulle de förstå, men nej – de verkar snarare tycka om att väcka oss. Det gör en bara ännu argare och mer ångestfylld.”
För många känns det som att personalen inte bryr sig om huruvida patienterna får sova eller inte. ”Det känns som om deras enda uppgift är att se att en kropp ligger där, inte hur det faktiskt är med kroppen,” förklarar en patient. ”Jag testade att ‘faka’, att ligga helt stilla och inte andas, och ändå brydde de sig inte. De tittade bara och stängde luckan.”
Risken ökar i mörkret
Forskning visar att ensamhet och brist på stöd är starka riskfaktorer för självskada och självmord. Natten är särskilt kritisk eftersom mörkret, både det yttre och det inre, tar över helt. Det är när man är ensam med sina tankar som risken är som störst. För de som redan kämpar med ångest blir mörkret en förstärkare av känslor av hopplöshet och smärta.
Fysisk och psykisk smärta
I stunder av extrem ångest kan den psykiska smärtan förvandlas till något fysiskt. Trycket över bröstet, hjärtklappningen och känslan av att inte få luft är överväldigande. För en patient blev det en skrämmande upplevelse:
”En gång fick jag andstopp, vet inte riktigt vad det beror på, men man vaknar av att man inte kan andas. Man måste dra in luft och ‘stöta’ ut den för att det ska släppa, vilket gör en himla massa oväsen. Detta hände faktiskt en gång precis när de öppnade luckan, så där sitter jag och kämpar med att försöka andas, och personalen som öppnade luckan bara stänger den och går iväg. Då känner man sig verkligen önskvärd (Karsudden).”
Det är svårt att föreställa sig en mer isolerande och sårande upplevelse än att bli ignorerad i ett sådant akut tillstånd.
Vem bär ansvaret?
Det är svårt att inte känna frustration över att vårdpersonal inte är mer närvarande under dessa kritiska timmar. Deras uppgift är att hjälpa och stötta, men när ropen på hjälp möts av tystnad skapas en farlig känsla av övergivenhet. ”De verkar inte förstå hur mycket det betyder att någon bara visar att de bryr sig,” säger en annan patient.
Dags för förändring
Vi måste börja prata om hur vi behandlar dem som mår dåligt, särskilt på natten. Ingen ska behöva känna att de kämpar i ett vakuum utan stöd. Det behövs mer närvaro, mer engagemang och mer medkänsla från vårdpersonalen. Smärtan blir inte mindre bara för att det är tyst runt omkring – tvärtom, tystnaden förstärker den.
Ingen ska behöva möta mörkret ensam. Med mer resurser, en starkare vårdkultur och en vilja att lyssna kan vi förändra natten för de som kämpar allra mest. Tillsammans kan vi skapa en vård som faktiskt bryr sig – även när mörkret faller.
Ett svar
Mycket bra skrivet, så får det ju inte gå till