En äldre händelse som fortfarande väcker frågor om patienträttigheter
För några år sedan inträffade en incident på rättspsykiatrin i Växjö som fortfarande har relevans i dagens debatt om patienters rättigheter inom vården. En patient blev varnad och förflyttad till en säkerhetsavdelning efter att ha sagt till en medpatient att hen kunde anmäla en läkare till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om behandlingen inte kändes tillfredsställande. Trots att detta är en äldre händelse, lyfter den fram centrala frågor om maktbalansen mellan vårdpersonal och patienter, samt om hur rättigheter tillämpas i praktiken inom rättspsykiatrin.
Denna incident förblev länge utan större uppmärksamhet. Men som journalistisk princip gäller: allt som inte har blivit rapporterat är en nyhet – oavsett hur gammal händelsen är. Detta fall förtjänar att belysas eftersom det illustrerar systematiska problem som fortfarande är aktuella.
Patientens rättigheter enligt lagen
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Patientsäkerhetslagen har alla patienter rätt att uttrycka missnöje med sin vård och att anmäla brister till tillsynsmyndigheter som IVO. Lagarna är utformade för att säkerställa trygghet och rättssäkerhet i vården och ge patienter en möjlighet att bidra till vårdens utveckling.
Att en patient informerar en medpatient om den möjligheten borde inte ses som ett hot eller störande beteende. ”Vården ska ges med respekt för människors lika värde och den enskildes värdighet,” står inskrivet i HSL:s kapitel 3, §1. En handling som detta – att nämna en grundläggande rättighet – är långt ifrån en anledning för så drastiska åtgärder som en förflyttning till en säkerhetsavdelning.
Oproportionerliga åtgärder
Beslutet att förflytta patienten till en säkerhetsavdelning framstår som en överreaktion. Sådana åtgärder är avsedda för situationer där det föreligger ett påtagligt hot mot säkerheten eller ordningen, inte för att tysta kritik. Att straffa patienten på detta sätt kan istället ses som ett försök att kontrollera och dämpa en berättigad dialog om rättigheter och vårdkvalitet.
En kultur av tystnad inom rättspsykiatrin
Händelsen pekar på en bredare problematik inom rättspsykiatrin, där maktbalansen mellan patienter och vårdpersonal ofta är skev. I dessa miljöer, där tvångsåtgärder och kontroll är en del av vardagen, finns en risk att patienters röster tystas snarare än att tas på allvar.
Patienterna i rättspsykiatrin befinner sig i en sårbar position, och personalens makt över deras vardag är betydande. När denna makt används för att kväsa kritik eller hindra patienter från att uttrycka sina åsikter, undermineras syftet med vården: att rehabilitera och stödja patienterna.
Vad borde ha gjorts?
Om vårdpersonalen ansåg att patientens kommentar var problematisk, borde situationen ha hanterats med dialog istället för repressiva åtgärder. Ett samtal där personalen förklarar sina synpunkter och lyssnar till patientens perspektiv hade varit mer respektfullt och konstruktivt. I en rättssäker vårdmiljö borde transparens och dialog vara prioriterade metoder för att skapa förtroende mellan patienter och personal.
Relevansen idag
Trots att denna händelse inträffade för flera år sedan är dess lärdomar och implikationer högst relevanta idag. Liknande situationer riskerar att uppstå om vi inte adresserar den grundläggande problematiken med maktbalansen och patientens rättigheter inom psykiatrin. Incidenten fungerar som en påminnelse om vikten av att upprätthålla rättigheter och respekt för varje individ i vården, oavsett deras bakgrund eller omständigheter.
Slutsats: Ett system som kräver förändring
Att en enkel kommentar om en patients rättigheter kunde leda till en så oproportionerlig åtgärd är djupt oroande och belyser ett systematiskt problem inom svensk rättspsykiatri. Händelsen i Växjö är en påminnelse om att det fortfarande finns mycket att göra för att säkerställa att vården inte bara följer lagen utan också respekterar patienternas mänskliga rättigheter.
Äldre nyheter kan ibland belysa problem som är mer aktuella än vi först tror. Detta fall visar varför det är viktigt att granska och rapportera även det förflutna – för att skapa en bättre framtid för vården.
UAIDN: b32g5-1707086256
