Efter flera år ute i friheten märker en tidigare rättspsykiatrisk patient i Halmstad av hur vuxenpsykiatrin försämrats. Han berättar om hur han tidigare hade en psykiatrisjuksköterska som kom hem till honom, lyssnade och gav stöd. Den hjälpen fanns där när han som mest behövde den – som när han hittade sin mamma död och sköterskan kom för att hjälpa honom genom krisen.
Men så drogs stödet in. Det kostade för mycket. Kvar fanns läkarkontakten, men tider var svåra att få, och läkare byttes ut i snabb takt. Som någon med erfarenhet av rättspsykiatrisk vård behövde han stabilitet, men i stället blev han tvungen att gång på gång förklara sin situation för nya läkare. Nu är det värre än någonsin.

När han nyligen mådde psykiskt dåligt och försökte boka en tid med sin läkare, fick han veta att läkaren skulle vara tillbaka veckan efter. När han hörde av sig igen var svaret att han skulle vända sig till vårdcentralen – trots att han aldrig tidigare behandlats där för sina psykiatriska problem. När han ifrågasatte svaret kom nästa besked: hans läkare hade slutat, och han skulle få en ny – frågan var bara när.
Samtidigt har han problem att få ut sin medicin. Han har väntat fem dagar på viktiga piller utan att något händer. Frustrationen är påtaglig. Han känner sig bortglömd, som att han är i vägen. Han ställer sig frågan om det ens är värt att vara fri när vården inte fungerar. Kanske vore det bättre att bli inlagd igen – åtminstone skulle han då få hjälp.
Hans berättelse speglar en större kris inom vuxenpsykiatrin i Region Halland. Nedskärningarna har varit omfattande, och konsekvenserna drabbar de mest utsatta. Psykiatriska intensivvårdsavdelningen (Piva) på Hallands sjukhus har mer än halverat sina vårdplatser, och patienter vittnar om långa väntetider, vård som flyttas till primärvården utan hänsyn till individuella behov, och svårigheter att få kontinuerlig behandling.
Region Halland har försökt att möta problemen genom att införa brukarstyrd inläggning (BI), där patienter själva kan avgöra när de behöver läggas in. Men för dem som fortfarande befinner sig i öppenvården och behöver långsiktig stabilitet, tycks lösningarna inte räcka. För den här patienten, och för många andra i hans situation, handlar det om en vård som sviker. Och när psykiatrin inte längre finns där, vad återstår då?
© 2025 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: 5g3h9-1706657893
Ett svar
Det är väldigt typiskt, det ska krånglas med att det ska finnas ”skydd” när man släpps ut, men sedan rinner det ut i sanden, precis som allt annat