Beröring är en fundamental del av det mänskliga livet. Den är en av våra mest primitiva och betydelsefulla sinnen, och dess frånvaro kan skapa djupa sår, särskilt för dem som befinner sig inom vårdens och psykiatrins väggar. För patienter som inte är våldsamma eller kräver direkt vård, är det en realitet som många sällan reflekterar över: bristen på mänsklig beröring.
Patienter inom psykiatrin, särskilt de som lever inlåsta eller på längre behandlingsenheter, upplever ofta att beröring förvandlas till något kliniskt och avlägset. I bästa fall handlar det om en hand som ger stöd vid medicinering, i värsta fall om tvångsåtgärder. För de patienter som inte faller in i dessa kategorier – som varken är aggressiva eller fysiskt behövande – blir avståndet till mänsklig kontakt nästan oöverstigligt.
En patient beskriver sin upplevelse med ord som vittnar om en djupt rotad ensamhet: ”Minns inte sist när någon bara la en hand på min axel, känns lite som jag har spetälska.” En annan berättar: ”Den enda som har rört mig, är prästen. Neee… inte på det sättet, utan lagt en hand på min axel när han kommit förbi och frågat hur man mår. Det händer inte med vanlig personal.”
Forskning har gång på gång visat hur viktig beröring är för vårt välbefinnande. Beröring sänker stressnivåer, frigör oxytocin – kroppens egna ”må-bra-hormon” – och minskar känslan av ensamhet. För någon som redan kämpar med psykisk ohälsa kan avsaknaden av beröring fördjupa isoleringen. Det är ett osynligt problem som sällan får plats i debatten om vård och behandling.
Många patienter beskriver att deras upplevelse inom vården präglas av en rädsla att be om det lilla extra, som en hand på axeln eller en vänlig gest. I en värld där beröring blivit en juridisk och etisk gråzon för personal, blir beröring istället något som undviks till varje pris. Detta är förståeligt ur ett juridiskt perspektiv, men för patienten innebär det en förlust av något grundläggande mänskligt – att bli sedd och bekräftad genom fysisk närvaro.
Enligt nuvarande vårdrutiner handlar mycket om att hålla distansen. Det är en konsekvens av moderna vårdprotokoll där säkerhet och professionell distans prioriteras. Men för den patient som saknar tryggheten i en annan människas närvaro kan detta skapa en känsla av att vara bortglömd. De som inte anses akuta – de tysta och lågmälda – glöms ofta bort i denna balansakt mellan att skydda och behandla.
Det som behövs är en diskussion om hur vården kan hitta sätt att återintroducera mänsklighet och beröring på ett sätt som både respekterar juridiska ramar och patientens behov. Det kan handla om att utbilda vårdpersonal i att förstå värdet av små, men medvetna gester. Ett varmt leende, en klapp på handen eller till och med en vänlig blick kan göra skillnad. Det handlar inte om att skapa en fysisk närhet som är obekväm för vare sig personal eller patient, utan om att återställa en balans där mänsklighet inte förloras i byråkratin.
För patienter som redan lider av känslor av ensamhet och avstånd, kan beröring vara en livlina. Det är en enkel handling som kan skapa en djupgående effekt. Frågan är: kan vården våga ta till sig detta och börja se den tysta ensamheten som en lika allvarlig utmaning som fysisk ohälsa? Eller kommer patienterna fortsätta leva i en värld där de endast berörs när något är fel?
© 2025 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
