Efter vår senaste artikel om missförhållandena på Karsudden har vi fått ett flertal reaktioner, men ett brev sticker ut. En patient skriver och beskriver en vardag fylld av hopplöshet, brist på stabilitet och en känsla av att vara osynlig.
”Jag kunde lika gärna vara ett spöke”, skriver patienten. ”Det är ingen stabilitet, ständiga personalbyten och timanställda som inte tar ansvar för någonting. Vanliga personalen bryr sig inte heller, de sitter och rullar tummarna och gör ingenting såvida det inte absolut krävs.”
Det som patienten beskriver är en vårdmiljö i fritt fall. Personalomsättningen är skyhög, och sjukhuset har tre eller fler bemanningsassistenter vars arbete innefattar att koordinera scheman, hantera frånvaro och säkerställa att avdelningarna är bemannade. Trots detta förbättras inte situationen. Istället förvärras den.
Patienten vittnar om att även om vikarier ofta återkommer och är bekanta ansikten, så skapar den ständiga rotationen och bristen på ordinarie personal en ostabilitet. Det blandas konstant mellan timvikarier, vikarier och ordinarie personal, vilket gör att inget riktigt fungerar. ”Ingen vet vad de ska göra, och de bryr sig inte heller”, står det i brevet. För den som redan lever i en utsatt situation och är beroende av en fungerande vård är detta en katastrof.
Vidare berättar patienten att ”de drar in allt som kräver personal, snart får vi väl åka och handla en gång om året.” Det framstår som att varje insats som kräver en viss bemanning successivt plockas bort, vilket ytterligare försämrar patienternas livskvalitet.
Det mest skrämmande i patientens beskrivning är hur det ordinarie sjukhusets personal, de som faktiskt ska vara utbildade och erfarna, också har abdikerat från sitt ansvar.
”De bryr sig inte om oss”, skriver patienten. ”De sitter i expeditionen och rör inte ett finger för oss förrän de absolut måste.”
Det här är en bekräftelse på det vi tidigare rapporterat: personalen drar sig undan, väljer att gömma sig istället för att interagera med patienterna, och ignorerar sina arbetsuppgifter. Istället för att skapa trygghet för patienterna gör de motsatsen: de lämnar dem att försöka hantera sin tillvaro själva.
Det mest hjärtskärande i patientens brev är avslutningen:
”Jag är så trött på detta skithus att snart hänger jag mig tamefan.”
Det är en mening som skär rakt in i hjärtat. Det är en mening som borde få varje ansvarig chef, varje politiker och varje medborgare att reagera. För det här handlar om liv och död.
Vad säger det om den rättspsykiatriska vården när en patient får känna sig så osynlig och så oviktig att det enda alternativet verkar vara att ta sitt eget liv? Hur kan det vara acceptabelt att en människa som är placerad för vård och rehabilitering känner sig mer ensam än någonsin?
Det räcker inte längre att kritisera Karsudden i generella ordalag. Nu krävs handling. Först och främst behöver sjukhuset stabilitet. Patienterna förtjänar en personalstyrka som faktiskt känner dem, som engagerar sig, och som inte gömmer sig i expeditionen. Det behöver bli ett slut på den destruktiva tystnadskultur som gör att ingen vågar säga ifrån. Och det behöver bli konsekvenser för de som inte gör sitt jobb.
Men viktigast av allt: patienterna behöver bli sedda och hörda. Ingen människa ska behöva känna sig som ett spöke.
Frågan är bara: någon som lyssnar?
Läs vår tidigare artikel om missförhållandena på Karsudden här: [https://psykpatient.se/202503/en-vard-i-forfall/]
© 2025 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: f43dg-1686598763.
