Övervakade familjeband – när rättspsykiatrin styr mötet med våra närmaste

Övervakade familjeband – när rättspsykiatrin styr mötet med våra närmaste

Det är en märklig känsla att sitta i en bil tillsammans med människor man knappt känner, på väg för att träffa sina egna föräldrar. I en annan tid, ett annat liv, hade man kanske bara klivit på en buss eller kört själv för att hälsa på sin familj. Nu är det en ”behandlingsresa”, med noggrant upprättat schema och minst två personal från avdelningen som följer med. När mötet med ens åldrande föräldrar, som man bara får se några få gånger per år, kantas av övervakning och strikta rutiner, blir det tydligt att ens tillvaro inte längre är ens egen.

Personalen i framsätet pratar lågmält med varandra, men ibland hör man vad de säger. Kanske diskuterar de helgens planer eller nästa schemabyte. Det är sällan de riktar sig till mig. Jag sitter där bakom och tittar ut genom fönstret. Vi åker genom en landsbygd jag en gång kallade ”hemma”. Fast nu är allting omgärdat av regler och riskanalyser. För mig och andra patienter som lever under rättspsykiatrins förordningar är det inte längre bara en familjeträff; det är en form av permission som kräver planering, pappersarbete och den så kallade ”bevakningen”.

Mina föräldrar är båda över 70. När de började bli märkbart sköra – med värkande leder och lite ostadigare gång – insåg jag plötsligt att mina tillfällen att träffa dem kanske inte är så många. För varje år som går lever jag med en gnagande tanke: tänk om det här är en av de sista gångerna jag får se dem? Trots detta måste jag alltså be om en form av behandlingsresa för att ens kunna lämna avdelningen. Det innebär att två eller fler ur personalen följer med, övervakar allt, och bestämmer när och hur länge vi ska vara borta.

Man kan fråga sig varför. Syftet sägs vara att säkerställa min och omgivningens säkerhet, att uppfylla kraven på tillsyn så att ingen risk uppstår. Men när syftet i praktiken innebär att jag aldrig får en stund ensam med mina egna föräldrar, blir man lätt tveksam. Är det verkligen säkerhet som styr allt? Eller handlar det om en kultur av överdriven försiktighet, kanske en ovilja att ta ansvar för om någonting oförutsett händer? För mig känns det som om jag har blivit reducerad till en person som ständigt misstänks. Varje moment i livet förvandlas till en riskbedömning, där mitt mänskliga behov av att krama min mamma och pappa hamnar i skuggan av rädslan för att ”något kan gå fel”.

Det är också en fråga om tidsfönster. Man får sällan vara borta mer än några timmar. Personalen, som ofta är tröttkörd av övertid och dubbelbemanning, vill komma tillbaka i rimlig tid för att hinna med andra arbetsuppgifter. Mina föräldrar bor inte jättelångt bort, men det tar ändå tid att åka fram och tillbaka, så vi talar om kanske tre timmar på plats innan alla måste iväg. ”Vi måste passa schemat” är ett återkommande mantra, och det är sällan någon är villig att tänja på reglerna för att man skulle behöva en extra timme för att umgås. Det är en märklig känsla av brådska varje gång man ses, som om någon tickande klocka i bakgrunden påminner både mig och mina föräldrar om att vi faktiskt inte får dra över. Och tro mig, inget är mer ångestladdat än att se klockan när man vet att man snart måste tillbaka till avdelningens murar.

Under själva besöket är personalen inte alltid påtagligt närvarande, men deras existens känns hela tiden i rummet. De sitter i ett annat hörn, pratar i telefon eller rättar till papper. Men man vet att de lyssnar, eller åtminstone ska lyssna om något oväntat skulle ske. Att ha ett djupt personligt samtal med mamma eller pappa blir därmed svårt. Man försöker prata lågt, men det är svårt att slappna av när man vet att personalen behöver rapportera vidare om något verkar ”avvikande”. Min pappa börjar ibland diskutera familjeangelägenheter, gamla minnen eller kanske hans egen oro för framtiden. Vi sänker rösten, men det känns ändå som att vår ”intima” samtalszon är full av andras öron.

Vissa hävdar att behandlingsresor är en bra medelväg, ett sätt för patienter att hålla kontakt med familj i stället för att helt vara isolerade. Men i praktiken kan man inte ens kalla det för ”fritt umgänge”. Allt sker på villkor som jag inte styr över. Jag kan inte spontant säga: ”Mamma och pappa, jag vill stanna lite längre” eller ”Jag kanske sover över, för ni ser så trötta ut och jag vill hjälpa er i trädgården”. Allt ska tillbaka till pappersarbetet, beslutsfattarna och en stram tolkning av risknivån. Känslan av att vara gäst i sitt eget liv är påtaglig.

Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård betonar att tvång och restriktioner ska användas restriktivt och vara proportionerliga mot syftet. I teorin låter det bra: man ska inte utsätta en människa för mer än vad som är absolut nödvändigt. Men när man gång på gång stöter på verklighetsberättelser från patienter som nekas enkla lättnader, eller endast får resa några få gånger per år, blir det uppenbart att de fina orden i lagen ofta inte omsätts i praktiken. Det är en byråkrati som lever sitt eget liv och där många i vårdpersonalen är rädda för att ta några större initiativ, kanske av rädsla för eventuella disciplinpåföljder. Ingen vill vara den som ”tog en risk” och fick det i ryggen senare.

För mina föräldrar är situationen också hjärtskärande. De är i en ålder där hälsan kan försämras när som helst. Mamma har redan haft problem med hjärtat, och pappa har svårt med balansen. Deras egen oro för att eventuellt inte få se mig innan något allvarligt händer är påtaglig. Samtidigt tycker de det är obekvämt att ha en eller flera okända människor med sig under våra stunder tillsammans. Jag märker att de anstränger sig för att vara ”artiga” mot personalen, men min mamma, som är en ganska känslosam person, vågar inte prata lika öppet om allt som tynger henne. Det blir en icke-verbalt tryckande stämning i vardagsrummet. Hon tittar mig i ögonen men säger inte de saker hon egentligen vill säga. Det är en sorg, inte bara för mig utan också för henne, att känna den där barriären. Personalen i sin tur kanske försöker vara ”diskret” men kan omöjligt sudda bort sin närvaro.

Ofta ställer jag mig frågan: Varför måste vi patienter acceptera detta, när syftet med vård i grunden borde vara rehabilitering och ökad självständighet? Är det här verkligen den bästa strategin för att jag – eller andra i min situation – ska kunna återanpassa mig? Sällan finns det en tydlig plan som säger: ”Om du sköter dig och gör framsteg i X antal månader, får du ta en resa utan tvångsövervakning.” I stället får man intrycket av att dessa restriktioner är permanenta tills någon högre upp bestämmer annat. Det är en form av inlåsning i en rigid struktur. Man talar om individualiserad vård, men många gånger upplevs den mest som kollektiv bestraffning eller försiktighet, utan hänsyn till personliga framsteg.

Den ekonomiska aspekten är en annan sak som sällan diskuteras öppet, men som är påtaglig. När personal ska följa med på en sådan här resa, uppstår kostnader för resor, tid, övertid, kanske ersättning för mat eller boende om det skulle bli aktuellt med övernattning. Avdelningsledningen tittar ofta snett på sådant och bedömer det som ”resurskrävande”. För mig, vars enda brott är att jag behöver få träffa min egen familj, blir det till en osynlig press. Att veta att min önskan om att se min sjuka pappa kan uppfattas som ”dyr” eller ”besvärlig” är förnedrande. Jag känner mig som en belastning, inte bara i vårdens ögon utan indirekt också för mina närstående. Den skuldkänslan är inte liten, särskilt när man vet att personalstyrkan redan kämpar med brist på folk.

När besöket väl är över, packar jag ihop mina saker och sätter mig i bilen igen. Mamma vinkar från farstubron. Jag vet inte när jag får se henne nästa gång. Personalen pratar lite artigt om hur ”allt gick bra” eller ”vad trevliga dina föräldrar är”, men jag vet att mitt hjärta brister lite grand varje gång. Jag hade velat stanna kvar. Jag hade velat fråga om pappas barndom, hur han egentligen träffade mamma, om han minns den där sommaren då vi plockade bär tillsammans. Jag hade velat prata ifred om det stora i livet, kanske hade vi velat bli osams om något gammalt groll och sedan försonas. Men allt sker i en påtvingad, kylig snabbversion. När jag kliver ur bilen hemma på avdelningen igen, känner jag mig mer tom än innan.

Många patienter beskriver liknande upplevelser. Vi vet att behandlingsresor låter bra på pappret – man får ju faktiskt möjlighet att resa – men i praktiken kan det vara en ytterligare påminnelse om ens ofrihet. Att ständigt passas upp av människor i uniform eller arbetskläder som sitter intill skapar stress och ibland förnedring. Det finns rapporter om hur patienter under själva resan vill stanna för att handla något, kanske en liten present till föräldrarna, men inte ens det är möjligt utan en särskild diskussion om risk. Tänk om man försöker smita? Tänk om man köper något olagligt? Allt betraktas med misstänksamhet. Ibland är personalen generös och säger ”okej, vi följer med in på mataffären en kort stund”. Ibland är de hårdare och säger direkt nej. I slutänden beror det mycket på vilka personer som jobbar och hur deras dagsform är.

Att leva på detta sätt tär på psyket. Det kan inte förnekas. Varje individ behöver en känsla av autonomi och möjligheten att vårda sina band med dem man älskar. När vårdstrukturen gör dessa kontakter till en ansträngande och sällsynt lyx, försvinner också en viktig del av ens hopp. Man kan börja undra: varför anstränga sig för att rehabiliteras om ens liv ändå är så stramt kontrollerat att man knappt får andas utan intyg? Och för den som faktiskt strävar efter att återgå till ett normalt liv är det lätt att tappa tron på att det är möjligt. Risken är att man slår ifrån sig, blir apatisk eller ser systemet som en fiende, vilket knappast hjälper någon rehabilitering.

***Det pratas ibland om att avlägga riskbedömningar ”ofta”, men många patienter upplever att besluten ligger orubbliga i månader eller till och med år, trots att man uppvisat gott beteende eller stabilitet. Ibland kan en behandlingsresa avslås bara för att vården anser att patienten inte är tillräckligt stabil just den perioden. Inga detaljer kring vad som krävs för att bli ”mer stabil” ges, och ingen tidsangivelse på när nya bedömningar kan ske. Man blir fast i en tillvaro av ovisshet. När man inte vet hur lång tid det dröjer innan man ens får försöka ansöka igen, kan en stark känsla av maktlöshet gro.

Några politiker och debattörer föreslår att man borde förenkla dessa behandlingsresor, göra dem mer regelbundna och mindre övervakade, åtminstone för de patienter som inte dömts för allvarliga våldsbrott eller uppvisar flyktrisk. Men förslagen möter ofta motstånd från administratörer och säkerhetsansvariga som framhåller risken: ”Vad om något händer?” Och där fastnar ofta hela diskussionen, i en rädsla för det värsta. Ingen vill ta minsta chans. Ibland uppstår mantran som ”säkerheten först”, men frågan är hur många patienters familjeliv ska offras på det altaret, oavsett om de egentligen är farliga eller inte.

Dessutom finns det en kultur av tyst acceptans av systemet. Personalen ursäktar sig med att ”vi gör bara vårt jobb” eller ”vi följer bara rutinerna”. Cheferna säger att ”vi måste följa lagen och de föreskrifter som finns” och ”man kan inte göra undantag”. Men i grunden känns det som att ingen tar ansvar för hur de här rutinerna påverkar patienter och deras familjer på sikt. Man glömmer lätt de mänskliga aspekterna: glädjen i att sitta ned med sin familj vid köksbordet, skratta, prata minnen eller rentav bråka om något litet, och sedan bli sams. Allt som gör en relation äkta och levande. I stället blir det en schemalagd, halvstel hövlighet, övervakad av främmande personer. Det är svårt att bygga en naturlig familjestund på sånt.

När jag sedan kommer tillbaka till avdelningen åtföljs besöket av en slags rapportskrivning. Personalen antecknar i journalen om hur resan gick, om jag uppvisat några tecken på oro eller agitation, om allting skett enligt plan. Det blir en påminnelse om att till och med mitt besök hos föräldrarna är en händelse som registreras, bedöms och värderas. Det är inte längre mitt privatliv, utan en del av den formella vårdapparaten. För den som värnar om integritet kan detta kännas som ett intrång. Samtidigt har man inget val. Man är fångad i den här strukturen.

Utifrån kan många tro att rättspsykiatrin fungerar väl, i och med att man trots allt ”får” åka och träffa sina närstående. Men att ”få” något i form av en belöning eller nåder är inte samma sak som att kunna ha ett vanligt liv. De flesta tar för givet att kunna hälsa på sina föräldrar när de vill och behöver. I mitt fall måste jag acceptera att det sker när avdelningen finner det lämpligt, och att det övervakas noggrant. Och inför varje resa känns det som en mental kamp. Från glädjen inför att träffa föräldrarna, till frustrationen att veta hur kort det blir, hur övervakat det blir, och oron över att en dag kanske det inte blir något besök för att en enhetschef anser att resurserna inte räcker.

Jag vet att jag inte är ensam. Det finns många i min situation som kämpar med samma sorts begränsningar och samma slags sorg över att familjelivet rinner mellan fingrarna. Men det hjälper inte känslan av isolering och hopplöshet. Varje ”nej” eller varje strikta ”ja under övervakning” känns som ännu ett slag mot ens egen identitet som dotter, son, syskon eller förälder. Man tvingas omdefiniera sina egna familjerelationer i termer av vård, säkerhet och risk. Det är svårt att inte bli bitter över det faktum att man kan missa livets små ögonblick som är oersättliga: en födelsedag, en sjuk husdagskväll, en chans att dricka kaffe på altanen i lugn och ro.

Även om man förstår syftet med säkerhetstänkandet, kan man inte låta bli att ställa frågan: Är det verkligen proportionerligt när besöket hos ens åldrande föräldrar måste ske under ständig uppsyn och under hårda tidsramar? Man hör om fallen där någon patient faktiskt avviker, men det är försvinnande få jämfört med alla patienter som bara vill upprätthålla en relation till sina kära. Ibland verkar det som att regelverket är byggt för en extrem ”värsta fall”-situation, och att det drabbar alla andra, oavsett hur låg risk de innebär. Så fungerar en stor apparat som rättspsykiatrin – men den mänskliga kostnaden är enorm.

Till slut sitter man där i bilen igen, trött och med en klump i halsen. Personalen frågar artigt om det var trevligt. Jag säger ”Ja tack, det var det” men inom mig skriker jag. För jag vill inte heller skada dem, de gör trots allt sitt jobb, många av dem är säkert fina människor. Ändå är jag fånge i ett system som tvingar mig att se min familj genom en glaskupa. En dag kanske jag kommer hem till tomma stolar, och då är det för sent. Tiden är obeveklig. Det är den hårda sanningen när man lever med föräldrar på ålderns höst. I kombination med en vård som sällan böjer på reglerna skapas en blandning av sorg, ilska och förtvivlan.

Jag drömmer om att få åka själv till mina föräldrar någon gång. Bara sätta mig på bussen och veta att ingen följer efter mig. Slå mig ned vid köksbordet och dricka te med mamma och pappa utan att någon sitter i rummet intill, antecknar eller kollar klockan. Diskutera gamla historier, hjälpa dem med något praktiskt, kanske laga en trasig stol eller handla åt dem i närbutiken. Till synes självklara saker som för en fri människa är vardag, men som för mig är oändligt avlägsna. Jag vet inte om jag kommer dit, eller om deras tid på jorden tar slut innan systemet ger mig den friheten.

Tills vidare fortsätter jag med mina schemalagda besök. Kanske var fjärde månad, kanske mer sällan. Och varje gång tänker jag: ”Om det nu är en behandlingsresa, var är då det verkliga behandlingsmomentet?” Allt jag upplever är en institutionaliserad version av familjeband, en övervakad kontakt med de två personer jag älskar mest. Jag finner det svårt att förstå hur detta i längden ska hjälpa min hälsa. Det känns snarare som en ständig påminnelse om hur långt ifrån ett vanligt liv jag är, och hur obönhörligt systemet är mot den mänskliga sidan av oss patienter.

UAIDN: m37xk-1698266103.

Lyssna på artikeln