Aktivitet Centrum på Karsudden – ofunktionellt skrytbygge

Aktivitet Centrum på Karsudden – ofunktionellt skrytbygge

Ombyggnaden av aktivitetscentret (AC) på Karsudden ägde rum för flera år sedan. Det som på pappret presenterades som en modernisering och förbättring av vårdmiljön har i praktiken blivit ett typexempel på hur resurser kan förslösas när beslut tas utan kontakt med verkligheten.

I samband med renoveringen plockades stora delar av den tidigare maskinparken bort. Verktyg och utrustning som faktiskt användes i patienternas dagliga verksamhet såldes ut, ibland till lågbjudande, utan någon tydlig plan för hur de skulle ersättas. Nya maskiner köptes in – enklare och billigare modeller som inte höll samma standard som tidigare. För patienterna blev resultatet ett AC som tappade sin funktion, där aktiviteter nu handlar mer om att ”visa upp” än att rehabilitera.

Inredningen som beställdes till de nya lokalerna följde samma mönster. De som valde möbler tycks ha prioriterat estetik framför funktion. Bord, stolar och förvaringslösningar var visserligen moderna och prydliga vid första ögonkastet, men fungerade inte i verksamheten. Personalen slog snabbt larm: möblerna gick inte att arbeta vid, och patienter kunde inte använda dem på ett meningsfullt sätt. Möblerna byttes senare ut, men hur det gick till är oklart. Det mesta tyder på att man tog vad som fanns tillgängligt.

– Det känns som att de ville visa upp något för omvärlden, inte skapa något för oss som jobbar här eller patienterna, säger en medarbetare som vill vara anonym.

Enligt flera källor inom verksamheten har personalen påtalat problemen – bland annat med den undermåliga belysningen – utan att något har hänt. Trots tydlig kommunikation om att belysningen inte fungerar för arbete eller patientaktiviteter, har ledningen vägrat att åtgärda situationen. Ventilationen i lokalerna beskrivs som ”uselt planerad”, vilket försämrar arbetsmiljön ytterligare.

Det allvarligaste är kanske att byggprojektet inte alls tycks ha utgått från de behov som finns i verksamheten. Personalens kompetens och erfarenhet ignorerades, inga samråd hölls med dem som faktiskt leder arbetet med patienterna. Istället verkar bygget ha drivits av visioner från folk i toppen, med ambitionen att skapa ett ”skrytbygge” snarare än en fungerande arbetsmiljö. AC skulle bli vacker – men till vilken nytta?

Till och med patienterna har reagerat. Det är viktigt att understryka att många av dem uppskattar att ha tillgång till ett aktivitetscenter, och att det finns ett behov och en uppskattning för verksamheten som sådan. Men det är samtidigt tydligt att lokalerna inte har utformats med hänsyn till de faktiska aktiviteter som bedrivs där, eller utifrån vad som krävs för att ge en meningsfull och funktionell sysselsättning.

”Det är typiskt, att dom som aldrig sätter sin fot här, förutom när dom ska skryta om bygget, får bestämma saker dom har absolut ingen kunskap om,” säger en patient.

De ser hur det som tidigare varit en plats för skapande, hantverk och riktiga aktiviteter nu mest är en kuliss. En värld av trånga bord, med maskiner som ursprungligen köptes in för att användas tillfälligt under ombyggnaden då AC var inhyst på en oanvänd avdelning. Det centrala syftet med rehabilitering har därmed gått förlorat. Samtidigt ska det understrykas att personalen som arbetar på AC gör sitt yttersta för att skapa meningsfulla aktiviteter trots de brister som präglar lokalerna. Deras engagemang och ansträngningar för att anpassa verksamheten efter förutsättningarna förtjänar att uppmärksammas.

Den tidigare träavdelningen ”Snicken” är nu inhyst i ett ”parkeringsgarage”, där en tidigare lastkaj fanns, och har minskat i storlek från 400m²+ till mindre än en tredjedel. Cykelverkstaden har flyttats till ett gammalt förråd som tidigare användes för gräsklippare. Dessa verksamheter visas inte upp vid officiella besök – istället är det de nybyggda, pråliga men ytliga lokalerna som visas för besökare.

Ytterligare exempel på bristande planering är att det saknas ström för flera av de maskiner som tidigare användes. Bland annat har industrisymaskiner blivit stående eftersom man inte drog fram trefasström i samband med renoveringen. Först i efterhand har ett enda trefasuttag installerats, vilket tekniskt sett möjliggör användning av en maskin – men bara en. Det är tydligt att elförsörjningen inte var planerad för faktisk verksamhet. Symaskinen står fortfarande oinstallerad, trots att flera år har gått sedan ombyggnaden.

Mängder av material och utrustning saknas i dag. Det är oklart om dessa saker har sålts, stulits eller bara ”försvunnit” i samband med ombyggnaden. Verktyg, färger och andra förnödenheter som tidigare fanns tillgängliga går inte längre att hitta.

Hur många miljoner som runnit iväg i detta projekt är oklart – men det rör sig om mycket stora belopp. Enligt offentliga uppgifter har hela ombyggnaden av området kostat över 300 miljoner kronor, även om det inte finns någon tydlig redovisning för hur stor del som gått till just AC. Enligt flera i personalen har det saknats transparens kring kostnaderna, och det finns ingen redovisning för vad pengarna faktiskt har gått till. Det som skulle bli en investering i vård och rehabilitering framstår nu som en kostsam kuliss, utan substans.

Fallet påminner om så många andra exempel i offentlig sektor där upphandlingar, prestige och kosmetiska val får gå före funktion, behov och patientnytta. Och som så ofta tidigare är det de mest utsatta som får betala priset, patienterna…

UAIDN: 3k7ve-1746693540.

Lyssna på artikeln