Så ser likgiltigheten ut på Karsudden
Det dunsar i en vägg. Ljudet är tydligt, ekar genom korridoren. En personal stannar till, vänder sig mot en patient och frågar: ”är det här det dunkar?” Patientens svar: ”vet inte”. Och sedan? Ingenting. Personalens förfrågan försvinner ut i tomma intet. Ingen vidare undersökning, inga fler frågor, inga åtgärder. Bara tystnad och vidare steg i korridoren.
Detta hände på Karsudden. Ett till synes obetydligt ögonblick som i själva verket säger mycket om vardagen för patienter i rättspsykiatrin. Ljud i väggar kan vara allt från byggnadstekniska skavanker till nödrop från någon som skadar sig själv. I en miljö där patienter lider av psykisk ohälsa och där våld eller självskadebeteende inte är ovanligt, borde ett dunkande i en vägg aldrig ignoreras.
Men här görs det. För personalen verkar det inte vara en prioritet. Det hela kokar ner till en fråga utan intresse för svar. Och när patienten inte kan ge ett omedelbart besked, är det som om situationen aldrig existerat. Det är som om det bara handlade om att ställa en fråga för syns skull, inte för att man egentligen vill veta.
Detta är inte en enstaka händelse. Det är en bild av en rutin, en kultur där patientsäkerheten ofta får stå tillbaka för vad som uppfattas som praktiska prioriteringar eller ren likgiltighet. I dokumentationen av händelser från Karsudden syns många exempel på brister i uppmärksamhet och ansvarstagande. Larm som inte går igång, slussdörrar som inte öppnas, patienter som lämnas utan tillsyn trots uttalade suicidtankar. Och nu detta: ett ljud som kan vara ett nödrop, men som bemöts med en axelryckning.
Det är en liten scen, men den illustrerar ett stort problem. Vad säger det om vårdmiljön när en patient inte ens får en ordentlig reaktion på ett potentiellt larm? Vad säger det om bemötandet när personalens första reaktion inte är att ta reda på vad som pågår, utan att bara fortsätta gå?
Det som behövs är ett förändrat synsätt. Varje misstänkt ljud, varje märklig händelse måste tas på allvar. Inte för att man alltid vet vad som hänt, utan för att det är en del av ansvaret mot de människor man har i sin vård. På en plats där många inte alltid kan be om hjälp, måste personalen vara den som ser, lyssnar och agerar. När det dunkar i en vägg borde det leda till en omedelbar kontroll, inte ett ”vet inte” och sedan tystnad.
I en rättspsykiatrisk vardag borde inget tas för givet. Minsta tecken på något ovanligt – ett ljud, en rörelse, en blick – kan vara livsviktigt. Men på Karsudden verkar det som att det motsatta blivit praxis. Det är som att personalen tränats till att ignorera istället för att ingripa. Och patienterna? De ser, hör och minns. När någon frågar utan att vilja veta svaret, blir budskapet tydligt: du betyder inte tillräckligt för att man ska bry sig.
Detta är inte god psykiatrisk vård. Det är ett haveri i bemötande och ansvar. Och det sker, dag efter dag, mitt i en verksamhet som säger sig handla om rehabilitering och trygghet.
© 2025 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: e5d9c-1735630667.
