Sakkunnig i rätten: förvirrad, felinformerad – eller farlig?

Det finns få ögonblick i rättspsykiatrin som känns så avgörande som när man ställs inför förvaltningsrätten för att bedöma fortsatt tvångsvård eller inte. Just i en sådan förhandling hamnade en patient i en situation som kändes helt absurd. Allt började som förväntat: patienten satt bredvid sin advokat, på andra sidan satt en läkare och en sakkunnig, och framför dem fanns rättens ledamöter som skulle avgöra vårdens längd och utformning.

Men plötsligt yttrade sakkunnigen något som för patienten var helt nytt – att patienten skulle ha problem att tolka andras ansiktsuttryck och därmed uppvisa autistiska drag. Det var första gången någonsin som patienten hört talas om denna påstådda ”autism”. Inget i journalen, inga tidigare bedömningar, och ingen ur personalen hade antytt något liknande. Ändå lät sakkunnigen fullständigt övertygad, nästan som om patienten redan hade en väletablerad diagnos.

För patienten blev känslan av overklighet stark. Att någon plötsligt tillskriver en egenskaper som man aldrig hört förr, utan att presentera fakta eller tester, kändes som en kalldusch. Man vill ifrågasätta – ”Vem har gjort den bedömningen?” – men i en så formell miljö kan det vara svårt att avbryta. Särskilt för en tvångsvårdad patient, där risken finns att man uppfattas som bråkig eller att man ”saknar sjukdomsinsikt” om man reagerar för kraftigt. Så patienten valde att sitta tyst, med ett brinnande inre motstånd men utan att våga höja rösten.

Det blev inte bättre av att läkaren i salen inte var patientens ordinarie. Karsudden har en rutin där läkarna roterar vem som dyker upp i förvaltningsrätten. Den här gången hade en läkare kommit som knappt hade någon direkt relation till patienten. Just därför blev det ingen snabb reaktion i form av ”Det stämmer inte, jag känner till den här patienten och har inte sett något sådant.” Läkaren satt helt enkelt för passiv för att bemöta sakkunnigens påstående.

Efter förhandlingen var patienten djupt upprörd. Åter på avdelningen berättade hen vad som hänt: hur en främmande sakkunnig suttit och bedyrat att patienten uppvisar autistiska drag. Personalen som kände patienten väl tyckte det lät ofattbart, eftersom ingen någonsin sett tecken på svårigheter att läsa av ansiktsuttryck. Men det hjälper föga i efterhand – förhandlingen är redan över, och det som sades kan mycket väl stå i protokollet.

I den rättspsykiatriska kontexten kan ett sådant påstående få direkta konsekvenser. Ofta bedömer rätten huruvida en patient har förmåga att ta ansvar, uppfatta risker eller samspela socialt, och en etikett som ”autistiska problem” kan förvränga hela bilden. Om ingen inblandad genast begär bevis eller förklaring kan felaktigheten stå kvar som ett faktum. Patienten blir den som i fortsättningen får försvara sig mot en ”diagnos” hen aldrig haft och som inte finns nedtecknad i några journaler.

Det är just maktlösheten som gör detta extra svårt. Att sitta där, i en process som ska vara saklig och noggrann, men plötsligt få höra något som förefaller helt taget ur luften – och märka att ingen rättar det. När patienten sedermera berättade för vårdpersonalen hur det gått till, skakade de på huvudet och menade att de aldrig sett något som liknar autistiska symtom hos patienten. Ändå saknas en rutin för hur man snabbt kan rätta sådana fel i rättssalen.

Kvar står en människa som undrar hur rättssäkert det egentligen är, när en enda mening från en sakkunnig får lägga grunden för en felaktig bild. Och när läkaren i rätten inte är den som faktiskt känner patienten, stannar protesterna vid tystnad. Det finns en känsla av svek: man hade hoppats att åtminstone den medicinska professionen skulle vara stringent och tydlig, men roterande scheman kan leda till att ingen känner patienten tillräckligt för att stoppa oriktiga påståenden.

Resultatet är att patienten efteråt går omkring med frustration och förtvivlan. En lögn, eller åtminstone en obevisad utsaga, kan ha hamnat i protokollet utan att någon begärde grund för det. Personalen säger att patienten ”såvitt de sett inte har några problem med social tolkning”, men det är svårt att få in i rätten i efterhand. Samtidigt kan en sådan felaktig notering förfölja patienten vid framtida bedömningar. ”Har inte patienten också autistiska drag?” kan någon fråga en annan gång, och så är cirkeln igång.

Upplevelsen är ett hårt slag mot tron på rättvisa och saklighet. Tvångsvårdade patienter har redan en svår ställning, men att dessutom behöva se hur en sakkunnig oemotsagt kan komma med helt nya diagnospåståenden gör det hela ännu mer skakigt. Kvar återstår bara en dyster slutsats: det kan vara oerhört enkelt att få in felaktigheter i förvaltningsrättens beslutsunderlag – och väldigt svårt för patienten att rensa bort dem efteråt.

Lyssna på artikeln