Stämplad för livet – utan att ha träffat en läkare

Stämplad för livet – utan att ha träffat en läkare

Det finns en sorts maktutövning som aldrig syns i nyhetsrubriker, men som formar liv – en läkares ord i en journal. För den person vi talat med började det med en anonym orosanmälan, vidareförd av socialtjänsten utan samtycke, till en vårdcentral där en läkare som hon aldrig träffat tog sig rätten att skriva in grova anklagelser.

Det står i journalen att hon är psykiskt sjuk, att hon går in och ut på psyket, att hon hotat grannar, att hennes hund får springa lös och bajsa i området, och att hon riskerar vräkning. Hon fick inte veta något förrän ett år senare. Ingen kontakt hade skett. Ingen undersökning. Ingen bekräftelse.

När hon försökte få bort anteckningarna vägrade IVO. Trots att vårdcentralen erkänt att de begått ett misstag. Trots att hon aldrig haft kontakt med psykiatrin eller socialtjänsten. Enligt patientdatalagen 8 kap. 7 § har man rätt till en rättelse eller kommentar i journalen, men någon faktisk makt att få bort allvarliga felaktigheter finns knappt i praktiken.

I hennes fall tog det två försök till IVO för att få ens ett svar, och båda avslagen hänvisade till rätten till rättelse snarare än förstöring. Läkaren som skrev hade aldrig träffat henne. Socialtjänsten hade enligt lag inte ens fått vidarebefordra informationen. Men inget ansvar utkrävdes. Polisanmälan lades ner.

Känslan av att vara rättslös gentemot vården är total. En enda anteckning, byggd på grovt förtal, kan förfölja en person i årtionden. Det finns inget automatiskt skydd mot att en felaktig beskrivning ska tas för sanning av framtida vårdgivare. Ingen rätt att få felet raderat, ens om det erkänts. I vårdens system är det inte sanningen som styr – utan auktoritet.

Det här är inte ett isolerat fall. Flera personer har vittnat om hur vårdpersonal eller socialtjänst byggt hela utredningar på obekräftade påståenden, ofta från anonyma källor. När dessa påståenden väl hamnat i en journal eller ett aktsystem, får de ett närmast officiellt sken – trots att de saknar verklig grund. Patienten får sedan ta ansvaret för att motbevisa. Men hur gör man det när ingen vill erkänna fel?

Vi på psykpatient.se har tagit del av flera liknande fall, där falska eller felaktiga journalanteckningar skrivits in utan fysisk kontakt, utan samtycke och utan korrekt informationsväg. Vårdgivaren hävdar ofta att de har skyldighet att dokumentera inkomna uppgifter. Men de får inte bryta sekretessen. De får inte uppge integritetskänslig information till tredje part. De får inte påstå saker utan någon form av medicinsk grund.

Fallet vi skriver om här visar hur snabbt en människa kan förvandlas till ett objekt i någon annans dokumentationsplikt. Och hur lite det hjälper att vara felfri i andras ögon när ett system väl har stämplat dig. Det enda hon bad om var att få leva sitt liv utan att få en diagnos påförd av en främling. Det blev en kamp för att över huvud taget få någon att lyssna.

Ska det vara så här i svensk sjukvård? Att vi låter icke-grundade påståenden, spridda via osäkra vägar, få avgöra framtida vårdinsatser och bemötanden? Att en anonym anmälan ska trumfa en patients hela livshistoria? Och att vårdgivare som inser sitt misstag ändå inte har verktygen att rätta till det?

Det behövs ett paradigmskifte. Patientdatalagen måste ses över. Rätten till radering av felaktiga uppgifter måste stärkas. Opartiska instanser måste kunna ta emot, utreda och beordra förändringar – oavsett om vårdgivaren vill eller inte. Och viktigast av allt: vi måste sluta behandla patienter som potentiella problem och börja se dem som individer med rätt till sin egen sanning.

FAKTA: Lagen som styr journalanteckningar och rättelse

• Patientdatalagen (2008:355), 8 kap. 7 §: ”Om en patient anser att en uppgift i en patientjournal är oriktig eller missvisande, har han eller hon rätt att få en anteckning om detta införd i journalen.”
• Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2016:40: Journalhandlingar får endast förstöras efter beslut från IVO och vid särskilda skäl.
• Patientsäkerhetslagen (2010:659), 6 kap. 1 §: ”Hälso- och sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.”
• Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 25 kap. 1 §: ”Uppgift om en enskilds hälsotillstånd får endast lämnas ut till annan myndighet om det finns stöd i lag eller uttryckligt samtycke.”

UAIDN: i37gm-1746286922.

Lyssna på artikeln