En självmordstragedi på Karsudden – hur länge ska vi stå tysta?
Idag nåddes vi av de där förbannade nyheterna igen. En kvinnlig patient på Karsudden har tagit sitt liv. En människa – med drömmar, rädslor, behov och kanske en liten, liten gnista hopp – är nu död. Borta. Självklart undrar vi: varför?
Men vi vet ju egentligen redan svaret.
Det handlar om hur rättspsykiatrin utvecklats. Eller rättare sagt: avvecklats. För några år sedan kunde man i alla fall känna att någon brydde sig. Att det fanns personal som såg en, försökte nå fram, som förstod att man är mer än sitt brott eller sin diagnos.
Nu? Nu är det kontroll. Restriktioner. Strafftänkande. Istället för att fråga ”hur mår du?” eller ”vad behöver du?” är det ”vad kan vi förbjuda idag?” Man försöker förhindra självmord genom att låsa in, plocka bort, begränsa. Men man vägrar se det som verkligen dödar: hopplösheten.
När man sitter inlåst år efter år, med ständiga avslag, inget hopp om frigång, och noll framtidsutsikter – hur fan ska man orka? När samhället inte vill ha en, när politiker hellre skär ned än ställer upp – vad är det då som ska få en att fortsätta leva?
Vi får höra att vården ska vara human. Men vad är humant med att systematiskt bryta ner människor? Vad är humant med att ge psykiskt sjuka intrycket att de aldrig kan bli hela igen? Att de bara är ett problem man vill glömma bort bakom murar?
På Karsudden hölls idag en minnestund på ”frigångsområdet” av patienterna. Ett försök att hedra ett liv som samhället i praktiken redan hade gett upp hoppet om. Det är så jävla sorgligt. Och jag är förbannad. Inte bara på vården, utan på hela jävla samhället.
Vi måste våga prata om det här. Våga säga att rättspsykiatrin, som den ser ut idag, i många fall gör mer skada än nytta. Den straffar istället för att vårda. Isolerar istället för att hjälpa. Förlöjligar istället för att lyssna.
Och vi måste våga kräva förändring. För nästa gång är det kanske du, eller jag, som tappar hoppet helt. Och vi kan inte ha ett system som bara rycker på axlarna och går vidare.
Vila i frid. 💕
Och för oss som fortfarande är kvar: vi måste fortsätta skrika.
5 svar
Oj vad fel ute du är i det här inlägget .
Oj, det är ju inte bra att vi är fel ute med inlägg, det är inte våran mening, vad är det som är fel, och hur kan vi korrigera detta?
Vi vill att våra uppgifter ska vara så korrekta som möjligt.
Du måste vara en plit, vem annars kommenterar och sedan inte följer upp?
2 dödsfall på 1 år på samma avdelning?
Det som dagligen sker på Karsudden handlar inte på något sätt om vård utan om systematisk nedbrytning och trakasserier. Om någon,i detta fallet jag själv,sätter ner foten så löser dem det genom avdelningsbyte. Jag ses som ett problem för personalen. För att nämna den underbara människa som valde att avsluta sitt liv så vill jag dela att vi vistades vid samma avdelning under en period,det var en sådan livsglädje jag mötte från den personen under denna tiden så det känns ofattbart att personal kan gå fria för att brutit ner dennes liv. Det kan vara så att jag har förmågan att säga i från på ett mer bestämt sätt och därmed ses som ett ”problem” då jag själv är Hbtq-person.
Hej.
Jag är anhörig till denna personen.
Och att vården är så dålig gör mig sjukligt besviken.
Jag hoppas ni kämpar på, det gör jag och jag ska se till att röster blir hörda🥺