Plastig tillvaro?

Plastig Tillvaro?

På Karsudden pågår just nu en förändring som fått många patienter att reagera – och inte på ett positivt sätt. Porslinstallrikar, glas och riktiga bestick tas bort och ersätts med plast. Beslutet, som sägs ha sin bakgrund i säkerhetsskäl, får många att undra vilken sorts miljö de egentligen lever i. Är detta vård – eller börjar det mer och mer likna ett fängelse?

”Trodde detta var sjukvård? Fan, flytta oss till ett fängelse istället – det är tamefan bättre,” säger en patient bittert. Orden speglar den känsla av förnedring och misstro som sprider sig. Det handlar inte bara om vad man äter på, utan om värdighet och normalitet. För den som är fri är skillnaden mellan en porslinstallrik och en plasttallrik kanske obetydlig. Men för den som lever år efter år bakom låsta dörrar blir sådana detaljer avgörande för känslan av att vara behandlad som en människa.

Plastbestick och plastmuggar är redan en del av vardagen på många anstalter inom Kriminalvården. Men Karsudden är inte ett fängelse, utan en rättspsykiatrisk vårdinrättning. Här är uppdraget enligt lag att vårda, inte straffa. Ändå fortsätter man nu att räkna in plastbesticken som en del av den ”tillåtna” utrustningen för varje patient – en förändring som tidigare inte gjordes. För många blir detta en symbol för en vård som glider allt längre bort från sitt uppdrag.

Argumenten för beslutet handlar ofta om säkerhet – att minska risken för att porslin krossas och används som vapen, eller att bestick kan slipas till farliga föremål. Men kritikerna frågar sig vad som blir nästa steg. Ska allt som potentiellt kan skada förbjudas? Ska patienterna äta med händerna för att vara helt ”säkra”? Det är en farlig väg att gå, menar många, eftersom den långsamt eroderar både förtroendet och känslan av att man får vård som människor, inte bara som riskobjekt.

För patienterna är detta inte bara en praktisk fråga utan en daglig påminnelse om hur deras liv begränsas. Att äta ur plast, dag efter dag, kan för vissa trigga känslor av instängdhet, av att vara reducerad till någon som inte förtjänar något bättre. Det blir ännu en del av en miljö där kontrollen är total och där varje liten rest av normalitet riskerar att försvinna.

Att beslutet inte tycks ha föregåtts av någon dialog med patienterna gör inte saken bättre. Inga remisser, inga enkäter – bara ett konstaterande: från och med nu är det plast som gäller. I en vård som ofta talar om patientinflytande och delaktighet, framstår det som ett svek. Det är lätt att se hur detta spär på känslan av maktlöshet och alienation.

Vi har försökt kontakta Karsudden för en kommentar om beslutet – men har ännu inte fått något svar.

I slutändan är frågan större än tallrikar och bestick. Det handlar om hur vi ser på människor i rättspsykiatrisk vård. Ska de få leva under förhållanden som så långt som möjligt liknar ett liv utanför murarna – eller ska vården sakta men säkert omvandlas till något som i praktiken inte skiljer sig från ett straff? För de som nu tvingas byta porslin mot plast är svaret tydligt: man känner sig mer som en fånge än som en patient.

UAIDN: 9b7xq-1754822900.

Lyssna på artikeln