Bristerna och den uteblivna vården

En patient som varit inskriven på neuropsykiatrin i Södertälje sedan 2010 beskriver hur han år efter år berättat om fobier, ångest, depression, sömnrubbningar och panikattacker – utan att det lett till det stöd han efterfrågar. Det är inte de stora orden som sticker ut, utan tröttheten. Den där långsamma förtvivlan som växer när man gång på gång tar sig till vården, förklarar samma sak igen, och ändå lämnar rummet med känslan av att inte ha blivit tagen på allvar.

I sitt inskickade underlag vill patienten att texten både ska användas som grund för en artikel och publiceras i original. Han skriver:

”Jag har varit inskriven på neuropsykiatrin Södertälje sedan 2010 och trots mina återkommande påpekanden om mitt dåliga mående, fobier, ångest, depression, nedstämdhet, sömnrubbningar, social fobi, panikångest så uteblir hjälp och stödet, inga kpt eller terapi erbjudanden. Är det brist på psykologisk kunskap hos läkarna, eller ser jag för frisk ut. Eller måste ställa till med någon scen så man får tvångsvård, eller behöver patienter förolyckas av någon anledning innan det händer något, att ansvariga politiker ska ta sitt ansvar och granska hur verkligheten ser ut för oss sjuka?? Mvh orkeslös och uppgiven”

Det patienten beskriver är inte en detaljfråga om en enskild metod. Det är den större frågan: vad händer när psykiatrin blir en plats där man kan vara inskriven i femton år, och ändå uppleva att den mest grundläggande hjälpen aldrig tar form? När mötena blir en form av återkommande rapportering av lidande, utan att leda till behandling, uppföljning eller en plan som känns verklig.

För den som lever med långvarig ångest och depression är tiden inte neutral. Att vänta i månader kan vara en sak. Att vänta i åratal – med känslan av att man väntar på att bli sämre nog för att tas på allvar – är något annat. Patientens formulering om att ”ställa till med någon scen” är obehaglig att läsa, men den säger något om hur systemet kan uppfattas inifrån: som om hjälp ibland kopplas till dramatik, kris och kollaps, snarare än till behov och förebyggande insatser.

Svensk hälso- och sjukvård har en tydlig etisk och juridisk utgångspunkt. I hälso- och sjukvårdslagen står det att ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor”. Den slår också fast principen om behov: den som har störst behov ska ges företräde. Hälso- och sjukvårdslagen är dessutom tydlig med vad som menas med god vård. Den säger att ”Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls”, och att vården särskilt ska vara av god kvalitet, tillgodose behov av trygghet och kontinuitet och vara lätt tillgänglig.

När en patient i praktiken upplever motsatsen – brist på kontinuitet, brist på tillgänglighet, brist på faktisk behandling – uppstår en krock mellan ord och vardag. Den klyftan är inte bara frustrerande. För patienter med psykisk ohälsa kan den i sig bli en del av problemet: ännu en erfarenhet av att behöva övertyga, förklara och ”prestera” lidande på rätt sätt.

Patientlagen lägger också ett ansvar på vården att informera patienten. Lagen är konkret: ”Patienten ska få information om … sitt hälsotillstånd” och om vilka metoder som finns för undersökning, vård och behandling, samt när man kan förvänta sig att få vård. I teorin ska en patient alltså inte behöva gissa om han ”ser för frisk ut” eller om hans problem bedöms som för små. Om vården gör en bedömning att terapi inte är aktuell, eller att andra insatser prioriteras, ska det kunna förklaras på ett begripligt sätt – och följas av en alternativ plan som ändå tar lidandet på allvar.

I Sverige finns också en nationell vårdgaranti som ofta sammanfattas som 0-3-90-90 dagar, med tidsgränser för kontakt i primärvård, medicinsk bedömning, specialistbesök och behandling. På papperet är tanken enkel: du ska inte fastna i ett väntrum utan slut. Patientlagen pekar också på att om vårdgarantin inte uppfylls ska patienten kunna få vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad.

I psykiatrin blir det ändå ofta komplicerat i praktiken. Dels för att behov sällan är ”en sak” som kan åtgärdas med ett ingrepp och sedan vara klar. Dels för att rätt insats kan vara svår att få tag på: det kan handla om psykologresurser, terapikompetens, matchning och kontinuitet. Men det är just därför patientens berättelse blir så tung. Han beskriver inte bara väntan på en tid. Han beskriver ett helt vårdförhållande där han upplever att själva kärnan i behandlingen aldrig erbjuds.

När någon är inskriven i en specialistverksamhet i många år utan att känna att stöd och behandling finns på plats, väcks frågor om ansvarsfördelning och uppföljning. Vem har mandat att ändra planen? Vem ser till att patienten inte bara ”finns i systemet” utan får en vård som går att förstå och följa? Och vad händer när patienten tappar ork att vara den drivande parten?

För många som lever med social fobi eller panikångest är vårdkontakten i sig en kraftansträngning. Varje telefonsamtal, varje väntrum, varje ”berätta igen” kostar. När det inte leder någonstans kan det skapa en farlig logik: att det är meningslöst att söka hjälp, eller att hjälp bara ges när man passerar en gräns av akut fara. Den logiken är ett misslyckande för ett system som säger sig arbeta förebyggande.

Patienten efterlyser också politiskt ansvar. Det är en rimlig fråga att ställa, men den kräver också ett svar som inte fastnar i abstrakta ord. Regioner styr psykiatrins resurser, uppdrag, vårdval och prioriteringar. När människor beskriver att de bollas runt eller blir liggande i ”inskrivning” utan behandling, är det ofta ett tecken på att styrningen inte matchar verkligheten.

Klagomålssystemet ska i teorin vara en ventil. Men här finns också ett av vårdens mest cyniska moment: att den som redan är trött, nedstämd och rädd för konflikter förväntas orka driva en process. Patientnämnderna har ett tydligt uppdrag i lag. Det står att ”Patientnämndernas huvudsakliga uppgift är … hjälpa patienter att föra fram klagomål … och att få klagomål besvarade”. I Region Stockholm hänvisas patienter också ofta till att i första hand vända sig till verksamheten, och därefter till patientnämnden om man behöver stöd.

Men när det gäller Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är förväntningarna ofta större än vad systemet faktiskt levererar. Riksrevisionen har i en granskning slagit fast att ”IVO:s klagomålshantering inte är effektiv” och att handläggningstider kan bli så långa att det riskerar rättssäkerheten och effekten av besluten. Granskningen pekar också på att IVO:s utredningsskyldighet i klagomålsärenden begränsades 2018, för att effektivisera hanteringen, men att problemen ändå varit återkommande.

För patienter kan detta upplevas som att tillsynen är ett sista halmstrå som inte bär. När vården inte fungerar och man sedan möts av ett klagomålssystem som kan vara långsamt, smalt och formellt, blir resultatet lätt en dubbel besvikelse. Det är i den miljön uttryck som ”tandlöst” får fäste. Inte för att någon vill misstänkliggöra allt och alla, utan för att den som redan är sårbar får upplevelsen att varje dörr leder till en ny kö.

Det är också värt att säga det tydligt: patienten i det här fallet ber inte om mirakel. Han efterfrågar något som i psykiatrin ofta beskrivs som grund: samtalsbehandling, terapi, KBT, eller åtminstone en tydlig plan som förklarar varför det inte ges och vad som i stället ska ske. Att en patient i samma andetag nämner tvångsvård är en varningssignal om hur han uppfattar systemets trösklar – att det krävs dramatik och fara för att bli prioriterad. Ingen psykiatri borde acceptera att patienter känner att de måste ”bli värre” för att få hjälp.

Här uppstår också den obekväma frågan om bemötande och ”utseende”. Patientens formulering ”ser jag för frisk ut” är något många med psykisk ohälsa känner igen. Psykiska symptom syns inte alltid. Man kan vara välklädd, artig och sammanhängande, och samtidigt må så dåligt att man knappt orkar leva. Om vårdens bedömningar – medvetet eller omedvetet – färgas av hur väl patienten lyckas hålla ihop i samtalet, riskerar de mest anpassade att bli de mest osynliga.

En annan del handlar om uppdraget för neuropsykiatriska verksamheter. I praktiken uppfattas de ibland som mer inriktade på utredning, diagnos och medicinsk uppföljning, medan psykoterapeutiska insatser kan ligga på andra enheter. Även om det kan finnas organisatoriska skäl, är det inte patientens ansvar att navigera en intern karta av ansvar. Om en person är inskriven sedan 2010 och uppger att ingen terapi erbjudits, då är frågan inte bara ”var den ska ligga”, utan varför någon inte tydligt lotsat patienten rätt och följt upp att det faktiskt blivit av.

Vad kan då en patient i liknande situation göra, utan att lägga hela bördan på den som redan är ”orkeslös och uppgiven”? Ett första steg är att kräva tydlighet: en skriftlig behandlingsplan, dokumentation av vad som bedömts, och vad vården erbjuder härnäst. Patientlagen betonar rätten till information och att patienten ska få veta vilka metoder som finns och när vård kan förväntas. Ett andra steg är att använda patientnämnden, just för att någon annan ska hjälpa till att formulera klagomålet och få svar. Och i allvarliga fall kan IVO vara relevant, även om systemet har begränsningar och inte fungerar som en snabb problemlösare.

Men det stora ansvaret ligger inte hos patienten. Det ligger hos vårdgivare och politiska beslutsfattare som måste säkerställa att psykiatrin inte reduceras till en administrativ relation där människor ”är inskrivna” men ändå står stilla. En vård som enligt lag ska ge trygghet, kontinuitet och vara lätt tillgänglig kan inte samtidigt acceptera att patienter upplever sig bortprioriterade i femton år.

Det patienten efterlyser är i grunden ett erkännande av verkligheten. Inte fler löften om ”under utredning”. Inte fler hänvisningar till nya nummer, nya köer, nya bedömningar. Utan en fungerande vård där psykiskt lidande tas på samma allvar som fysiskt, och där behandling inte kräver att man först rasar ihop offentligt.

Källor:
Patientlag (2014:821), Sveriges riksdag.
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30), Sveriges riksdag.
Lag (2017:372) om stöd vid klagomål mot hälso- och sjukvården (senaste ändring SFS 2025:448), Sveriges riksdag.
Riksrevisionen, RiR 2025:29: IVO:s hantering av enskildas klagomål på hälso- och sjukvården.
SKR, information om vårdgarantin.

UAIDN: k9Qf2-1766178875-

Lyssna på artikeln