IVO sviker patienterna

IVO:s tystnad – när en tillsynsmyndighet vänder ryggen åt dem som behöver den som mest

Det började med en patient. En man som, trots sina fysiska begränsningar, trots svåra smärtor i höfter och knän, trots diagnostiserad diabetes och en kroppsvikt som gör varje rörelse svår, ändå försökte göra det lagen kräver: han framförde sina behov till vårdgivaren. Han bad om en bredare säng eftersom armarna inte ens fick plats i den smala sjukhussängen. Han bad om en anpassad stol som inte skulle skära in i magen, orsaka stasning i benen och i värsta fall riskera blodcirkulationen. Han bad om något så enkelt som rimliga förutsättningar att kunna leva sin vardag under LRV-vård.

Det är svårt att föreställa sig att sådana grundläggande behov ska vara kontroversiella. Ändå blev svaret ett tydligt nej från både avdelningschefen och chefen för arbetsterapeuterna. Det fanns inget utrymme för lösningar, ingen öppning för anpassning. Han fick istället kommentaren att han riskerade att ”gå upp i vikt” om hans behov tillgodosågs. Det spelade ingen roll att han redan hade fått två stolar att haverera under sig. Ingen brydde sig om att undersöka hur han faktiskt satt, låg eller fungerade i sin miljö.

Patientens situation och kamp för hjälpmedel har vi tidigare beskrivit i artikeln ”När vården vägrar anpassning – en patients kamp för grundläggande hjälpmedel inom rättspsykiatrin” på psykpatient.se, där han själv berättar om sin vardag och konsekvenserna av avslagen. https://psykpatient.se/202507/ligg-still-svettas-hall-kaften/.

När det blev tydligt att kliniken inte tänkte ändra sitt beslut gjorde han det enda som återstod: han anmälde ärendet till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Myndigheten som enligt lagstiftningen ska finnas där när vårdgivaren brister. Myndigheten som ska stå mellan patienten och systemet, och ge en oberoende prövning av vad som har gått fel.

Den prövningen uteblev.

IVO avslog anmälan utan att ta ställning till själva sakfrågan. De gjorde ingen bedömning av patientens behov, riskerna med avslaget eller konsekvenserna för patientens hälsa. De tog inte ställning till att vårdgivaren redan sagt nej efter att patienten bett om hjälp i över ett års tid. Trots att IVO:s beslut inte kan överklagas och därför utgör den enda möjliga tillsynsprövningen, valde myndigheten att avsluta ärendet utan att pröva det som lagen faktiskt kräver att de ska granska.

När patienten sedan försökte få IVO att förklara sitt beslut hände ingenting. IVO stod helt enkelt fast vid sitt avslag. Motiveringen de hänvisade till var att kliniken inte fått ”möjlighet att yttra sig” – trots att både avdelningschef och arbetsterapichef redan lämnat besked om att ingen hjälp skulle ges. Trots att patienten upprepade gånger tagit upp frågan. Trots att beslutet varit slutgiltigt och känt av alla inblandade.

Det var där redaktionen på psykpatient.se gick in. Inte för att ta över patientens ärende – utan för att få svar på en enkel fråga: hur är det möjligt att IVO avslår ett korrekt inlämnat klagomål när alla lagens steg redan är uppfyllda? Hur kan IVO hävda att vårdgivaren inte fått yttra sig, när de bevisligen har gjort just det? Och vad kräver IVO egentligen av en patient innan de ens öppnar ett ärende?

Det var då tystnaden började.

Den första kontakten med IVO:s presstjänst gav höga förhoppningar. Ett snabbt svar. Ett kort besked. Men snart blev det tydligt att myndigheten inte tänkte besvara de frågor som ställdes. Varje följdfråga möttes av samma sak: kopierad lagtext, utan koppling till det verkliga fallet. Uttalanden som inte gick att förena med patientens situation. Och en återkommande fras som nästan blivit ett mantra: ”Vi har redan svarat på era frågor.” Trots att de inte hade det.

Vi läste igenom vartenda svar från IVO, rad för rad, ord för ord. De undvek frågeställningen. De ignorerade sakfrågorna. De ville inte – eller kunde inte – förklara hur deras beslut följde lagen. Varje gång vi försökte få ett tydligare besked kom samma avfärdande kommentar.

Till slut slutade IVO:s presstjänst att svara helt.

När vi vände oss till registratorn, som enligt förvaltningslagen ska ta emot ärenden och se till att myndigheten följer sina skyldigheter, fick vi endast automatiska mottagningskvittenser. Inget mer. Ingen handläggare. Ingen chef. Ingen jurist. Bara tystnad. En statlig myndighet som valde att inte svara på frågor från pressen om sitt eget agerande.

Det är i sig en allvarlig brist. Förvaltningslagen är tydlig: myndigheter ska hjälpa allmänheten, ge tydliga besked och svara skyndsamt. IVO gjorde tvärtom. De undvek frågor, förhalade svar och valde till slut att inte kommunicera alls. När en tillsynsmyndighet vägrar svara – då är det inte längre bara en fråga om dåligt bemötande. Då är det en fråga om rättssäkerhet.

Det är inte första gången patienter vittnar om att IVO avslutat ärenden med samma typ av motivering. ”Verksamheten har inte fått möjlighet att yttra sig.” En fras som upprepas trots att det ofta redan finns tydliga besked från vårdgivaren. Det är en formulering som låter korrekt vid första anblick, men som i praktiken innebär att patienter hamnar i ett moment 22: vårdgivaren säger nej, och när patienten vänder sig till IVO hänvisas de tillbaka till samma vårdgivare som redan sagt nej.

Och när redaktionen ber IVO förklara vad de egentligen menar – då blir det tyst.

Det är därför vi nu har gjort något som inte borde vara nödvändigt när en tillsynsmyndighet brister: vi har anmält IVO till Justitieombudsmannen. Inte för att skapa dramatik, utan för att få svar. För att få en oberoende granskning av en myndighet som gång på gång visar att de hellre prioriterar teknikaliteter än patientsäkerhet.

Att en patient inom rättspsykiatrin över huvud taget ska behöva slåss för en fungerande stol eller en säng som han får plats i är ett misslyckande i sig. Men att en tillsynsmyndighet vägrar ta i ärendet – det är ett systemfel. Det är en myndighet som tappat kontakten med sitt uppdrag. En myndighet som gömmer sig bakom lagtext istället för att följa den.

IVO:s uppdrag är att se till att vården fungerar. Att patienter får en rättssäker behandling. Att brister kommer fram, och att vårdgivare följer lagen. Men i det här fallet blev IVO inte en garant för rättssäkerhet – utan en mur patienten inte kunde ta sig igenom.

När myndigheter slutar svara på frågor från press och allmänhet, när de vägrar motivera sina egna beslut, när de gömmer sig bakom fraser som inte stämmer överens med verkligheten – då måste deras agerande granskas.

Därför har vi valt att gå vidare till JO.

En JO-anmälan handlar inte om att vinna. Det handlar om att skapa klarhet. Om att se till att en myndighet som har makt över patienters liv också följer lagen. Det handlar om att säga: det här är inte okej. Det handlar om att kräva ansvar.

IVO valde tystnaden. Vi väljer granskningen.

UAIDN: 7kd9f-1765369200-

Lyssna på artikeln