En självmordstragedi på Karsudden – hur länge ska vi stå tysta?
En självmordstragedi på Karsudden – hur länge ska vi stå tysta?
Idag nåddes vi av de där förbannade nyheterna igen. En kvinnlig patient på Karsudden har tagit sitt liv. En människa – med drömmar, rädslor, behov och kanske en liten, liten gnista hopp – är nu död. Borta. Självklart undrar vi: varför?
Men vi vet ju egentligen redan svaret.
Det handlar om hur rättspsykiatrin utvecklats. Eller rättare sagt: avvecklats. För några år sedan kunde man i alla fall känna att någon brydde sig. Att det fanns personal som såg en, försökte nå fram, som förstod att man är mer än sitt brott eller sin diagnos.
Nu? Nu är det kontroll. Restriktioner. Strafftänkande. Istället för att fråga ”hur mår du?” eller ”vad behöver du?” är det ”vad kan vi förbjuda idag?” Man försöker förhindra självmord genom att låsa in, plocka bort, begränsa. Men man vägrar se det som verkligen dödar: hopplösheten.
När man sitter inlåst år efter år, med ständiga avslag, inget hopp om frigång, och noll framtidsutsikter – hur fan ska man orka? När samhället inte vill ha en, när politiker hellre skär ned än ställer upp – vad är det då som ska få en att fortsätta leva?
Vi får höra att vården ska vara human. Men vad är humant med att systematiskt bryta ner människor? Vad är humant med att ge psykiskt sjuka intrycket att de aldrig kan bli hela igen? Att de bara är ett problem man vill glömma bort bakom murar?
På Karsudden hölls idag en minnestund på ”frigångsområdet” av patienterna. Ett försök att hedra ett liv som samhället i praktiken redan hade gett upp hoppet om. Det är så jävla sorgligt. Och jag är förbannad. Inte bara på vården, utan på hela jävla samhället.
Vi måste våga prata om det här. Våga säga att rättspsykiatrin, som den ser ut idag, i många fall gör mer skada än nytta. Den straffar istället för att vårda. Isolerar istället för att hjälpa. Förlöjligar istället för att lyssna.
Och vi måste våga kräva förändring. För nästa gång är det kanske du, eller jag, som tappar hoppet helt. Och vi kan inte ha ett system som bara rycker på axlarna och går vidare.
Vila i frid. 💕
Och för oss som fortfarande är kvar: vi måste fortsätta skrika.