Rättspsykiatrin där saften blev en säkerhetsrisk

När drogrädslan tar över vården

När drogrädslan tar över vården

Rättspsykiatrin ska vara vård. Det är själva grunden. Människor som vårdas där är inte placerade i en vanlig fri vardag, utan lever redan under låsta dörrar, kontroller, beslut, riskbedömningar och begränsningar. Just därför borde varje ytterligare inskränkning vara noga prövad, tydligt motiverad och riktad mot ett faktiskt problem. Men i takt med att droger blivit en allt större oro på avdelningarna har mycket av vårdens vardag förskjutits. Från behandling, trygghet och rehabilitering till misstänksamhet, förbud och kollektiv kontroll.

Det handlar inte om att droger ska accepteras på rättspsykiatriska avdelningar. Droger hör inte hemma där. De kan förstöra behandling, försämra psykiskt mående, trigga våld, leda till återkallade permissioner och skapa farliga situationer för både patienter och personal. Det vet patienterna också. Många som aldrig använder droger vill själva ha en drogfri miljö, just för att de är trötta på att bli indragna i konsekvenserna av andras agerande.

Problemet är vad som händer sedan. När en verksamhet börjar organisera nästan hela vardagen kring rädslan för droger riskerar alla patienter att behandlas som misstänkta. Inte som individer, inte som människor med olika problem, diagnoser och behov, utan som en enda riskmassa. Då blir varje matvara, varje flaska saft, varje påse från permissionen och varje aktivitet något som måste misstänkliggöras.

På vissa avdelningar märks det i nästan allt. Det byggs särskilda toaletter för toxprov. Permissioner följs av misstankar om vad patienten kan ha fått med sig tillbaka. Matvaror kan stoppas med hänvisning till risken att något gömts i dem. Det kan bli nej till att ta med saft från avdelningen till aktiviteter, därför att drycken teoretiskt skulle kunna manipuleras. Det är som om drogrisken inte längre är en del av vårdens säkerhetsarbete, utan själva navet som allt snurrar kring.

För den som faktiskt har ett aktivt beroende kan detta förstås också vara ett vårdproblem. Beroende är en sjukdom, inte en moralisk defekt. Men det är samtidigt orimligt att patienter som inte har drogproblematik ska få sin vardag krympt för att vården inte klarar av att skilja på individuella risker och generella rädslor. När alla får betala priset blir säkerheten lätt ett annat ord för kollektiv bestraffning.

Avvikelsehandlingar från Karsudden visar att drog- och säkerhetsfrågorna inte är påhittade. Där finns exempel på en patient som enligt en rapport berättat att han tagit en flaska handsprit vid ingång från promenadgården och senare druckit den på sitt rum. I andra händelser beskrivs drogpåverkan, fynd vid rumsvisitation och återkallade friförmåner efter droghändelser. Det finns alltså verkliga incidenter som vården måste hantera. Men samma handlingar visar också något annat: vardagen är full av andra vårdbrister, medicinförseningar, missade riskbedömningar, utebliven dokumentation och situationer där patienter drabbas av organisationens egna fel. Ändå är det ofta patienternas saker, mat, rörelsefrihet och små friheter som hamnar i fokus.
Det är här frågan blir större än droger. För vad händer med en vårdmiljö när nästan varje beslut färgas av misstanke? Vad händer med en patient som aldrig använt droger men ändå möts av samma kontroll som om han gjort det? Vad händer med tilliten när en flaska saft, en matkasse eller ett besök utanför avdelningen hela tiden betraktas som ett potentiellt säkerhetshot?

Svaret är att vården förändras. Den blir kallare. Den blir mer paranoid. Den börjar likna förvaring och ordningshållning mer än behandling.

Hälso- och sjukvårdslagen säger att målet med vården är ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” och att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Det gäller även den som vårdas inom rättspsykiatrin. Det gäller även den som är svår, arg, sjuk, rädd eller dömd. Det gäller också den patient som inte har drogproblem men ändå får sin vardag begränsad därför att någon annan kan tänkas missbruka friheten.

Lagen om rättspsykiatrisk vård är också tydlig när det gäller tvångsåtgärder. Där står att tvångsåtgärder bara får användas om de står i rimlig proportion till syftet. Lagen säger också: ”Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, skall de användas.” Den fortsätter: ”Tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.” Det är starka ord. De betyder att vården inte ska välja den enklaste kollektiva lösningen bara för att den är bekvämast för verksamheten.

Patientlagen har samma riktning. Den syftar till att stärka och tydliggöra patientens ställning och främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Om vardagen i praktiken styrs av generella misstankar och standardförbud blir den principen ihålig. Då finns självbestämmandet bara kvar på papperet.

Det betyder inte att vården saknar rätt att kontrollera. LRV innehåller regler om säkerhet på rättspsykiatriska inrättningar med förhöjd säkerhetsklassificering. Allmän inpasseringskontroll får beslutas om det är nödvändigt för säkerheten, och syftet ska vara att söka efter föremål som en intagen inte får inneha enligt lagen eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Men just därför måste frågan ställas: när blir kontrollen så bred att den inte längre handlar om konkreta förbjudna föremål, utan om ett allmänt misstänkliggörande av allt patienten vill göra?

När en patient inte får ta med matvaror från permission för att det kan finnas droger i dem, då bör vården kunna förklara exakt vilken risk som finns och varför den inte kan hanteras på ett mindre ingripande sätt. Kan varorna kontrolleras? Kan vissa förpackningar tillåtas? Kan patienten få handla under personalens uppsikt? Kan droghund användas? Kan beslutet riktas mot den patient som faktiskt har riskbeteende, istället för att alla drabbas?

Psykpatient.se har tidigare skrivit om droghundar på Karsudden och om hur flera patienter såg positivt på sök med hund, just därför att det kan minska behovet av breda, stressande kontroller. Det är en viktig poäng. Patienter är inte emot säkerhet. De är emot slentrianmässig misstanke. De är emot att en hel avdelning får leva under hårdare regler därför att vården inte hittar bättre metoder.

Det är också här idén om att dela på patienter måste diskuteras. Inte som ett sätt att stämpla människor som ”missbrukare” och ”vanliga”, för så enkelt är inte vården. Många patienter har både psykisk sjukdom, trauma, beroendeproblematik och somatiska sjukdomar samtidigt. Men det betyder inte att alla patienter ska vårdas i samma praktiska regelmiljö oavsett risk. Rättspsykiatrin måste kunna organisera vården mer nyanserat än så.

Patienter med aktivt beroende behöver behandling för beroendet, inte bara fler förbud. De behöver strukturerad beroendevård, motivationsarbete, uppföljning, återfallsprevention och medicinsk kompetens. Patienter utan beroendeproblematik behöver samtidigt skyddas från att deras rehabilitering förstörs av en miljö där allt handlar om droger. Det borde inte vara kontroversiellt. En vård som på allvar säger sig vara individanpassad måste kunna skilja mellan olika behov.

Det finns redan en logik i rättspsykiatrin där patienter delas upp efter säkerhetsklass, vårdnivå, risk och behandlingsbehov. Frågan är varför beroendeproblematik så ofta hanteras med generella restriktioner istället för tydlig vårdstruktur. Om en avdelning gång på gång får problem med införsel, drogpåverkan och misstänkta substanser, är lösningen inte att alla andra ska få mindre vardag. Lösningen borde vara att verksamheten bygger ett fungerande system där riskpatienter får rätt insatser och där andra patienter inte förvandlas till medmisstänkta.

Det handlar om normalitet. För den som lever inlåst är små saker inte små. Att få köpa egen mat. Att få ta med en dryck till en aktivitet. Att få känna att permissionen inte automatiskt förvandlar en till misstänkt. Att få leva en vardag där allt inte granskas genom drogfiltret. Sådant kan vara skillnaden mellan att känna sig som en patient och att känna sig som en fånge.

När vården säger nej till saft, nej till matvaror, nej till vardagliga saker med hänvisning till droger, skickar den också ett budskap: vi litar inte på dig. Även om du aldrig gjort något. Även om du följer din vårdplan. Även om du försöker bygga upp ett liv utan kaos. Den typen av misstro sliter ner människor. Den gör patienten argare, mer uppgiven och mindre benägen att samarbeta.

Och det är farligt. För rättspsykiatrin ska inte bara hindra att något går fel idag. Den ska hjälpa människor att fungera bättre i morgon. Om vården hela tiden tränar patienter i att bli kontrollerade, misstänkliggjorda och maktlösa, vad är det då för rehabilitering man erbjuder? Hur ska en människa lära sig ansvar när varje ansvarstagande blockeras av generella förbud?

Det är lätt för verksamheter att säga att reglerna finns för säkerhetens skull. Men säkerhet får inte bli ett ord som avslutar alla frågor. Säkerhet måste kunna förklaras, prövas och vägas mot vårdens uppdrag. Annars blir det en genväg runt patientens rättigheter.

Socialstyrelsens föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård slår fast att vårdgivaren ska ha rutiner som säkerställer att åtgärder bara vidtas enligt LPT, LRV eller annan tillämplig lag. Föreskrifterna säger också att egenkontrollen ska säkerställa att patientens rättigheter och delaktighet tillgodoses och att användning av tvångsåtgärder förebyggs och begränsas. Det är alltså inte bara patienterna som ska anpassa sig efter vårdens rädsla. Vården ska också kontrollera sig själv.

Vid en kontroll av gällande lagstiftning den 9 juli 2026 framgår att LRV nyligen har ändrats genom SFS 2026:524, bland annat i den konsoliderade lagen. Men den centrala principen om proportionalitet, mindre ingripande åtgärder och skonsamt tvång står kvar. Det finns inget i den gällande lagtexten som gör det legitimt att av bekvämlighet förvandla hela patientgrupper till misstänkta när mer riktade lösningar är möjliga.
Därför måste frågan ställas öppet: har rättspsykiatrin blivit för drogcentrerad? Inte för att droger är oviktiga, utan för att vården ibland verkar ha tappat balansen. När nästan allt kan förbjudas med hänvisning till att någon kan föra in något, då är det inte längre enbart säkerhetsarbete. Då är det en vårdkultur.

Den vårdkulturen drabbar patienter som redan har förlorat mycket. De har förlorat frihet, privatliv, rörelseutrymme och ofta kontakten med ett vanligt liv. När även små vardagliga saker försvinner för att verksamheten tänker ”tänk om”, blir livet ännu trängre. För den patient som inte använder droger blir det extra bittert. Han eller hon straffas inte för sitt eget beteende, utan för vårdens oförmåga att hantera någon annans.

Det är inte rimligt.

En rättspsykiatri som vill vara värdig sitt namn måste klara två saker samtidigt. Den måste hålla droger borta från avdelningarna. Och den måste sluta låta drogrädslan äta upp vården för dem som inte har med droger att göra. Det kräver bättre metoder, mer individuell bedömning, tydligare dokumentation och mod att erkänna när generella förbud gått för långt.

Patienter med beroendeproblematik behöver vård för sitt beroende. Patienter utan sådan problematik behöver slippa leva under regler som om de hade det. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom är det precis där en riktig vård skulle börja.

För frågan är i grunden enkel: är rättspsykiatrin en plats där sjuka människor ska få vård, eller en plats där alla till slut behandlas som potentiella smugglare?

Om svaret är vård, måste drogrädslan få gränser.

Källor:

Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, särskilt 2 a §, 8 a § och 8 b §.
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30), särskilt 3 kap. 1 §.

Patientlag (2014:821), särskilt 1 kap. 1 §.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd HSLF-FS 2022:62 om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, konsoliderad version med ändringar.

SFS 2026:524, lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Avvikelsehandlingar från Regionsjukhuset Karsudden, händelser 25 augusti–31 december 2024.

Psykpatient.se, tidigare artikel: “Droghundar på Karsudden – Ett välkommen besök.”

UAIDN: trour-1783576980-

Lyssna på artikeln