Idiot till läkare

Jag hade skickat ett brev till en vän. Det var privat post, skriven av mig och avsedd för någon utanför vården. Ändå öppnades brevet av personal. En anställd läste det jag hade skrivit och gjorde sedan sin egen tolkning av innehållet.

Det slutade inte med ett samtal eller en fråga om vad jag faktiskt menade. I stället upplevde jag att jag plötsligt behandlades som farlig. Flera vårdare ingrep och jag fördes med fysiskt våld till en lågstimuliavdelning.

Där fick jag träffa en läkare som beslutade att mina böcker och pärmar skulle tas ifrån mig. Bland tillhörigheterna fanns en pärm med handlingar från mitt rättsfall. Den fick jag aldrig tillbaka. När jag senare frågade efter den fick jag besked från säkerhetsansvarig att pärmen hade ”försvunnit”.

Även flera böcker som jag betraktade som rariteter försvann.

Jag fick höra att personal och läkare ansåg mig vara aggressiv och farlig och att mina böcker därför inte borde finnas hos mig. Begränsningen gick så långt att jag inte ens fick behålla Bibeln eller Koranen. Motiveringen, som jag uppfattade den, var att böckerna skulle kunna påverka mig negativt och därmed vara till men för vården.

För mig var det fullständigt obegripligt. Böcker som människor över hela världen läser varje dag blev plötsligt något som vården ansåg att jag behövde skyddas från.

Under den här tiden fick jag vistas på en rastgård där det bland annat fanns jordgetingar vid en del av gångvägen. Jag fick också injektioner med olika psykofarmaka.

Så gick månaderna.

Efter ungefär nio månader kom chefsöverläkaren och jag fick tillbaka en stor del av mina böcker. Men allt kom inte tillbaka. Några av mina rariteter saknades fortfarande och pärmen med handlingarna från mitt rättsfall var borta.

Bibeln och Koranen fick jag enligt de besked jag fick inte heller tillbaka. Jag uppfattade förklaringen som att läkaren ansåg att sådana böcker kunde bidra till psykos. Vad som faktiskt hände med dem vet jag inte.

Det är svårt att beskriva känslan av att leva i ett system där andra människor inte bara kan bestämma var du ska befinna dig, utan också vilka böcker du får läsa, vilka papper du får behålla och hur dina egna ord i ett privat brev ska tolkas.

När något sedan försvinner är det patienten som står där utan möjlighet att göra särskilt mycket åt saken.

Samma maktlöshet finns när man försöker kontrollera vad som skrivits om en själv. När jag ville ha handlingar ur min journal fick jag besked om att kopior kostade pengar per sida. För någon med en omfattande journal kan även en sådan kostnad bli ett praktiskt hinder mot att granska vad vården faktiskt dokumenterat.

Det är lätt att tala om patienträttigheter på papper. Det är betydligt svårare att använda dem när man är inlåst och helt beroende av samma människor och samma organisation som man vill kritisera.

Jag glömmer inte att min privata post öppnades.

Jag glömmer inte hur jag fördes bort med våld.

Jag glömmer inte böckerna som försvann.

Och framför allt glömmer jag inte pärmen med mitt rättsfall.

Man kan ta ifrån en människa papper, böcker och nästan all kontroll över vardagen. Men kritik försvinner inte för att den spärras in.

Vill vården få tyst på kritiken finns egentligen ett betydligt enklare sätt:

Börja lyssna på den.