När patienten blev flyttgods

Platserna planerades i månader – men patienten fick veta två dagar innan hans liv skulle packas ihop.

När psykpatient.se först skrev om patienten som efter tio år på rättspsykiatriska kliniken i Säter fick besked om att han skulle flyttas till Karsudden, byggde artikeln främst på patientens egen berättelse. Han beskrev känslan av att bli flyttad som ett paket. Då fanns chocken, upplevelsen och den korta framförhållningen.

Nu finns mer underlag. Och det gör inte berättelsen bättre.

Efter flera begäranden om allmänna handlingar, mejlväxling med Region Örebro län och Region Dalarna samt journalutdrag som begärts ut med patientens samtycke, framträder en bild som är svår att bortförklara: Regionerna kunde dokumentera avtal, vårdplatser, kostnader och praktisk planering – men inte visa hur den enskilda patienten förbereddes innan beskedet kom.

Det är den stora frågan i den här granskningen. Inte om en region någon gång kan behöva flytta en rättspsykiatrisk patient. Inte om vårdplatser måste planeras. Utan varför systemet tycks kunna ha kontakt om platser, avtal och mottagande klinik under lång tid – men ändå inte kan visa när den avlämnande kliniken Säter informerades om den enskilda patientens flytt.

Hur kunde Region Örebro ha kontakt med Karsudden om vårdplatser – men i efterhand inte kunna visa när Säter fick veta att patienten skulle bort?

Det är den fråga som gör ärendet så obekvämt.

I de tidigare utlämnade handlingarna och mejlen framgår att Region Örebro hade kontakt med Region Sörmland och Karsudden om vårdplatser, avtal, tidsperspektiv och överflyttningar under 2022. Det handlade alltså inte om en flytt som föll ner från himlen en fredag eftermiddag. På organisatorisk nivå fanns planering. Det fanns dialog. Det fanns ekonomi. Det fanns mottagande plats.

Men när man försöker följa samma process från patientens sida blir det plötsligt tomt.

Enligt patienten fick han besked på en fredag om att han skulle flyttas till Karsudden redan på måndagen. Personalen på Säter ska enligt honom ha sagt att även de fått veta detta samma dag. Patienten motsatte sig den snabba flytten. Enligt honom lyckades personal på Säter därefter förhandla fram att flytten sköts upp ungefär två veckor, så att han åtminstone skulle hinna ordna sina tillhörigheter och få hem saker till sina föräldrar.

Det säger mycket. Om flytten först var tänkt att ske efter bara några dagar, men senare sköts upp efter protester, visar det att mer tid faktiskt behövdes. Frågan är då varför den tiden inte fanns med i planeringen från början.

Det ser ut som om vårdplatserna hann planeras – men patientens liv fick hanteras i efterhand.

Region Örebro län har tidigare uppgett att bakgrunden till flyttarna 2022 bland annat handlade om vårdplatser i säkerhetsklass 2, samlad geografi, bättre samverkan och uppföljning samt ekonomi. Enligt Region Örebro kostade ett vårddygn 2022 9 107 kronor i Säter, 10 399 kronor i Växjö och 7 172 kronor på Karsudden. Regionen har också uppgett att besparingen efter förändringen blev cirka 3,6 miljoner kronor under 2022.

Det är tydliga siffror. De går att följa. De går att skriva ner. De går att använda som beslutsunderlag. De visar att systemet är fullt kapabelt att dokumentera det som rör pengar, avtal och platser.

Men patienten var inte en kostnadspost. Han var inte ett belopp per vårddygn. Han var en människa som hade levt i Säter i många år, med rutiner, personal, tillhörigheter och en vardag som redan var hårt begränsad av rättspsykiatrin.

När man är frihetsberövad har man inte friheten att säga nej, boka en egen flyttbil, välja en annan lösning eller bara stanna kvar.

Det är därför ordet flytt nästan blir missvisande. För en fri människa kan en flytt vara något man själv planerar. För en rättspsykiatrisk patient är det något som beslutas över huvudet på en. Man kan protestera. Man kan må dåligt. Man kan vädja. Men i praktiken är det vården och huvudmannen som bestämmer.

Det här var därför inte en vanlig flytt. Det var en tvångsförflyttning inom ett redan tvångsbaserat system.

Och just därför borde dokumentationen vara extra tydlig.

Region Örebro har tidigare uppgett att överflyttningarna hanterades individuellt inom ordinarie vård och att patientrelaterad information i sådana fall borde finnas i journalen. Därför vände sig patienten, med stöd av psykpatient.se, till Region Dalarna för att begära ut journalhandlingar som rörde överflyttningen från Säter till Karsudden.

Det utlämnade journalmaterialet började, enligt vår genomgång, vid den punkt då patienten informerades om att han skulle flyttas. Det fanns inte något tidigare journalspår som visade när Säter först fick veta, vem som kontaktade kliniken, hur patientens situation hade bedömts före beskedet eller hur flytten planerades ur patientens perspektiv.

När detta ifrågasattes svarade Region Dalarnas gemensamma utlämningsfunktion att hela journalen hade genomsökts. Svaret var kort, men viktigt:

“Jag har sökt igenom hela din journal, och det finns inga tidigare anteckningar utöver de du redan har fått som nämner detta.”

Det är en nyckelmening i hela ärendet.

Den betyder inte automatiskt att ingen pratade med någon. Den betyder inte automatiskt att det inte förekom telefonsamtal eller annan kontakt. Men den betyder att Region Dalarna, efter att ha sökt igenom hela patientens journal, inte hittar några tidigare anteckningar om flytten än de som redan lämnats ut.

Journalspåret börjar alltså först när patienten får beskedet.

Region Dalarna har dessutom uppgett att e-post inte sparas så långt tillbaka i tiden, om den inte diarieförts eller lagts i journal, och att man sökt i både avvikelsesystem och diarium utan att hitta något. Därmed finns inte heller där något tydligt spår av att Säter tidigare hade dokumenterat information, förberedelse eller oro kring den kommande flytten.

Detta är anmärkningsvärt. För om en rättspsykiatrisk patient ska flyttas från en klinik till en annan, från en region till en annan, borde det rimligen finnas spår av när vården fick veta det, hur patienten informerades, hur hans mående bedömdes och hur man planerade övergången.

Särskilt om patienten först ska ha fått besked om flytt efter bara några dagar.

Särskilt om han enligt egen uppgift protesterade.

Särskilt om personalen därefter lyckades få flytten uppskjuten.

Om personalen på Säter behövde förhandla fram mer tid åt patienten, då fanns det uppenbarligen något i den ursprungliga tidsplanen som inte fungerade för patienten.

Det blir också här kontrasten mot kontakten med Karsudden blir så viktig.

För Region Örebro verkar inte ha saknat förmåga att kommunicera när det gällde mottagande platser. Det fanns dialog med Karsudden och Region Sörmland. Det fanns diskussioner om avtal. Det fanns praktiska frågor om vårdplatser. Det fanns en organisatorisk plan.

Men den del som borde vara minst lika viktig – hur den avlämnande kliniken och patienten själv skulle förberedas – går inte att följa på samma sätt.

Det är där patientperspektivet försvinner.

Psykpatient.se skickade därför uppföljande frågor till Region Örebro län. Frågorna var konkreta. När informerades Säter första gången om att patienten kunde eller skulle flyttas? Vem från Region Örebro kontaktade Säter? På vilket sätt skedde kontakten? Finns dokumentation som visar när Säter först informerades? Stämmer det att patienten först fick besked på en fredag om flytt redan kommande måndag? Finns dokumentation som visar att patientens psykiska mående, relationer, behandling, tillhörigheter och behov av förberedelse bedömdes innan beskedet gavs?

Region Örebros svar blev inte en genomgång av dessa frågor. Jimmy Björkman, verksamhetschef för rättspsykiatrin i Region Örebro län, svarade:

“Vår bedömning är att vi tidigare redan besvarat de frågor vi kan besvara i ärendet och därför inte har ytterligare att tillföra.”

Han skrev också:

“Inga ytterligare allmänna handlingar än tidigare utlämnade finns i ärendet.”

Det är ett slutbesked. Men det är också ett talande besked.

Region Örebro väljer att inte gå in i sakfrågorna om när Säter informerades, hur patienten förbereddes eller om det fanns dokumentation före beskedet. Regionen hänvisar i stället till tidigare svar och till att inga fler allmänna handlingar finns.

Därmed står vi med en märklig situation.

Det finns dokumentation om ekonomi, vårdplatser, avtal och övergripande planering. Det finns uppgifter om att Region Örebro såg ekonomiska och organisatoriska skäl att samla patienter på Karsudden. Det finns uppgifter om dygnskostnader och besparing. Det finns kontakt med mottagande klinik.

Men när den enskilda patientens flytt ska följas bakåt i dokumentationen blir det stopp.

Region Dalarna hittar inget tidigare i journalen. Inget i diarium. Inget i avvikelsesystem. Region Örebro säger att inga ytterligare handlingar finns och att man inte har mer att tillföra.

Det går därför inte att se, i de handlingar regionerna hittills har kunnat visa, hur patientens egen situation förbereddes innan beskedet om flytt gavs.

Det är inte en liten sak.

Enligt patientdatalagen ska en patientjournal innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Om en planerad överflyttning mellan rättspsykiatriska kliniker inte bedöms vara en sådan uppgift förrän patienten informeras, väcker det allvarliga frågor om hur vården ser på patientens behov av förberedelse. Om vården däremot bedömde att flytten var viktig för patientens vård och ändå inte dokumenterade tidigare kontakt, planering eller förberedelse, väcker det andra frågor.

Oavsett vilket blir resultatet detsamma för patienten: han kan i efterhand inte följa vad som hände innan beskedet kom.

Han kan inte se när Säter fick veta. Han kan inte se om hans situation diskuterades före beskedet. Han kan inte se om hans invändningar eller praktiska behov vägdes in innan flytten planerades. Han får nöja sig med att veta att han informerades – och att det före det inte finns något journalspår.

I rättspsykiatrin får journalen en särskild betydelse. Den är inte bara en minnesanteckning. Den är patientens möjlighet att i efterhand förstå vad vården gjorde, varför beslut fattades och hur hans liv påverkades. Journalen kan användas i förvaltningsrätten, i vårdplanering, vid bedömningar av risk, permissioner och framtida utslussning.

När något saknas där blir patienten i praktiken blind inför den process som styr hans liv.

Det blir ännu mer problematiskt när vården samtidigt säger att patientrelaterad information ska finnas i just journalen. Om journalen är platsen där planeringen ska synas, men journalen inte innehåller någon tidigare planering, vad ska patienten då tro?

Att planeringen inte fanns?

Att den fanns men inte dokumenterades?

Att den låg i telefonsamtal som ingen längre kan visa?

Eller att patientens egen förberedelse helt enkelt kom i andra hand?MaIlBoXRaSmUs8316697

Det är svårt att komma ifrån känslan av att platserna var viktigare än patienten.

Det är en hård formulering. Men den bygger på vad handlingarna faktiskt visar och inte visar. Platserna går att följa. Kostnaderna går att följa. Avtalen går att följa. Kontakten med mottagande klinik går att följa. Men patientens egen väg in i beslutet – hans förberedelse, hans trygghet, hans möjlighet att förstå och hinna ställa om – den går inte att följa på samma sätt.

Det är just där granskningen träffar.

Det här är kanske inte ett uppenbart lex Maria-fall i den meningen att det redan är visat att en allvarlig vårdskada inträffade. Men det är absolut en händelse som borde ha kunnat väcka patientsäkerhetsfrågor internt. En rättspsykiatrisk patient uppger att han fick besked med extremt kort varsel. Personalen på den gamla kliniken ska enligt patienten ha sagt att även de fick veta samma dag. Flytten behövde skjutas upp efter invändningar. I efterhand kan regionerna inte visa något tydligt dokumentationsspår om individuell förberedelse före beskedet.

Var finns avvikelsen?

Var finns internutredningen?

Var finns analysen av vad ett sådant hastigt besked kan göra med en redan frihetsberövad och psykiskt sårbar människa?

Var finns lärandet?

En vårdgivare ska arbeta systematiskt för att förebygga vårdskador. Vårdgivaren ska också utreda händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Vid allvarlig vårdskada, eller risk för allvarlig vårdskada, kan det bli fråga om lex Maria-anmälan. Men även när en händelse inte når lex Maria-nivå borde den kunna registreras och analyseras som en patientsäkerhetshändelse.

Det är svårt att se hur en hastig tvångsflytt inom rättspsykiatrin inte åtminstone borde kunna bedömas som en risk. Inte för att varje flytt är fel. Inte för att varje organisatorisk förändring är otillåten. Utan för att just framförhållning, information och trygg övergång är avgörande när människor redan är inlåsta och saknar kontroll.

En fri människa som ska flytta kan protestera, vägra, ordna själv, ta hjälp av familj, välja annan lösning eller åtminstone själv packa sitt liv. En rättspsykiatrisk patient kan inte det. Han är beroende av vårdens beslut. Han är beroende av personalens vilja att hjälpa honom. Han är beroende av att hans oro tas på allvar.

När beskedet kommer uppifrån finns det mycket lite kvar att göra än att reagera.

Patientens uppgift om att personalen på Säter lyckades förhandla fram mer tid blir därför viktig. Den visar att det fanns människor på golvet som såg problemet. Någon förstod att det inte var rimligt att bara flytta honom direkt. Någon förstod att tillhörigheter, föräldrar och förberedelse betydde något.

Men frågan är varför det skulle behöva förhandlas fram i efterhand.

Varför fanns inte patientens behov av tid redan med i planeringen?

Det är den mänskliga kärnan i hela ärendet. För systemet kan två veckor eller tre dagar framstå som en praktisk detalj. För patienten kan det vara skillnaden mellan att känna sig totalt överkörd och att åtminstone hinna förstå vad som händer.

I den tidigare artikeln beskrev patienten känslan av att vara ett paket. Den formuleringen blir ännu starkare i ljuset av de handlingar som nu granskats. För vad är motsatsen till att behandlas som ett paket? Det är att behandlas som en patient.

En patient informeras i tid. En patient får sin oro dokumenterad. En patient får sin situation bedömd. En patient får sin flytt planerad med hänsyn till psykiskt mående, relationer, behandling och praktiska behov. En patient kan i efterhand följa hur vården tänkte.

Här går det inte att se det.

Region Örebro kan säga att man redan besvarat vad man kan. Region Dalarna kan säga att journalen är genomsökt och att inget tidigare finns. Men för patienten återstår samma fråga: hur kunde ett så stort beslut om hans liv vara så dåligt spårbart ur hans eget perspektiv?

Det handlar inte bara om en historisk flytt 2022. Det handlar om hur rättspsykiatrin ser på människor den har makt över.

Om ekonomiska och organisatoriska beslut kan dokumenteras tydligt, men den enskilda patientens förberedelse inte går att följa, säger det något om vad systemet värderar högst.

Pengar lämnar spår. Avtal lämnar spår. Vårdplatser lämnar spår. Men patientens chock, oro och behov av tid tycks i efterhand vara svårare att hitta.

Det är inte gott nog.

Sverige kan inte ha en rättspsykiatrisk vård där människor flyttas mellan regioner på ett sätt som i efterhand inte går att granska ordentligt. Om en patient får besked med några dagars varsel och sedan måste protestera för att få tid att hantera sina tillhörigheter, borde det finnas dokumentation. Om personal på den avlämnande kliniken reagerar, borde det finnas dokumentation. Om flytten skjuts upp, borde det framgå varför. Om ingen sådan dokumentation finns, borde det i sig väcka intern självrannsakan.

Det minsta en tvångsvårdad patient kan kräva är inte att alltid få sin vilja igenom.

Det minsta är att vården kan visa hur den tänkte.

I det här fallet har regionerna fått chansen att visa det. De har fått konkreta frågor. De har fått möjlighet att förklara. Resultatet är att Dalarna inte hittar tidigare journalanteckningar och Örebro inte har mer att tillföra.

Därmed står frågan kvar, tydligare än tidigare:

När rättspsykiatriska patienter flyttas mellan kliniker – är det vård som planeras, eller är det platser som administreras?

Och om svaret är vård, varför går det då inte att följa hur patienten själv förbereddes innan beskedet kom?

Källor:

Region Örebro läns skriftliga svar till psykpatient.se om vårdplatsavtal, dygnskostnader, flyttar och uppföljande frågor.

Region Dalarnas skriftliga svar till patienten och psykpatient.se via Gemensam utlämningsfunktion, inklusive uppgift om att hela journalen genomsökts och att inga tidigare anteckningar finns.

Utlämnade e-postmeddelanden från Region Örebro län om vårdplatsavtal, planering och kontakter med Region Sörmland/Karsudden under 2022.

Patientens egna uppgifter till psykpatient.se om beskedet, personalens reaktion och att flytten sköts upp efter invändningar.

Tidigare artikel på psykpatient.se: “Patient Tvingas Byta Sjukhus efter 10 År på Grund av Kostnadsbesparingar”, publicerad 2024-06-15.

Patientdatalag (2008:355), särskilt 3 kap. 6 §.

Patientsäkerhetslag (2010:659), särskilt 3 kap. 3 §.

IVO: Anmälan enligt lex Maria.

Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

UAIDN: q4r8z-1785562860-

---

Lyssna på artikeln

---