Karsudden – när säkerheten blir ett annat ord för makt

En anonym patient på Karsudden beskriver en tillvaro där varje detalj kontrolleras, där personalen ger olika besked och där ingen tycks vilja möta människan bakom journalen. Efter 15 år utan nya brott hålls personen, enligt sitt eget vittnesmål, fortfarande kvar med hänvisning till vad som kanske kan hända i framtiden.

När fan tog mänskligheten slut?

Anonym patient på Karsudden

Frågan kommer från en människa som säger sig ha fått nog. En människa som upplever att allt på Karsudden ska kontrolleras, diskuteras och godkännas – men att nästan ingen är intresserad av hur patienterna faktiskt mår.

I det anonyma meddelandet till Psykpatient.se beskrivs en vardag där ”allt ska micromanagas av alla”. Olika personer har olika uppfattningar. Ingenting får ske utan diskussion. Den enskilda patientens behov riskerar att försvinna någonstans mellan läkare, vårdlag, säkerhetsbedömningar och interna regler.

Det här beskrivs som vård.

För den som har skrivit till oss känns det snarare som förvaring.

Ingen talar med den som är ledsen

En av de allvarligaste uppgifterna i meddelandet handlar inte om låsta dörrar eller formella beslut. Den handlar om något mycket enklare: att ingen kommer och pratar med patienten när hen är ledsen.

Vad återstår av psykiatrisk vård om personalen inte möter en människa i sorg, rädsla eller förtvivlan?

En verksamhet kan ha hur många rutiner, behandlingsplaner och säkerhetsföreskrifter som helst. Om patienten ändå lämnas ensam med känslan av att ingen bryr sig har vården misslyckats med något grundläggande.

Mänsklig kontakt är inte en belöning som patienter först måste göra sig förtjänta av. Den är inte ett säkerhetsundantag. Den borde vara själva grunden för all psykiatrisk vård.

I fängelset finns åtminstone ett slutdatum

Avsändaren skriver att människor behandlas bättre i fängelse. Där vet den dömde åtminstone när straffet ska ta slut.

På Karsudden kan tiden fortsätta att gå. År efter år.

Personen uppger att hen inte har begått något nytt brott eller gjort något olagligt under de senaste 15 åren. Ändå lever hen fortfarande under föreställningen att vården tänker: ”Det kan hända.”

Det är en närmast omöjlig anklagelse att försvara sig mot.

Hur bevisar en människa att något inte kommer att hända i framtiden? Hur många lugna år krävs? Hur många regler ska följas? Hur mycket foglighet måste visas?

Och vad händer om själva protesten mot systemet används som ännu ett tecken på att personen inte är redo?

Då skapas ett slutet system där patienten inte kan göra rätt. Tystnad kan tolkas som bristande öppenhet. Ilska kan beskrivas som farlighet. Kritik kan omvandlas till sjukdomsinsikt som saknas. Förtvivlan kan leda till ännu mer kontroll.

Oavsett hur patienten reagerar får verksamheten ytterligare argument för att fortsätta precis som tidigare.

När läkaren får makt över hela framtiden

Avsändaren frågar om läkarna tror att de är gudar.

Orden är hårda, men känslan bakom dem är begriplig. Inom rättspsykiatrin kan läkares bedömningar påverka nästan varje del av en patients liv: frihet, permissioner, vardag, behandling och möjligheten att någon gång lämna vården.

Så stor makt måste kunna granskas.

Det räcker inte att besluten formellt följer en rutin. Patienten måste få tydliga och begripliga besked. Bedömningarna måste gå att bemöta. Vägen framåt måste vara synlig.

Om olika personer säger olika saker och kraven hela tiden förändras finns ingen verklig rättssäkerhet för patienten. Då blir vården en labyrint där endast personalen har kartan.

Förtvivlan får inte användas mot patienten

Meddelandet är skrivet i stark affekt. Det innehåller svordomar, vrede och desperata formuleringar. Avsändaren uppger också att hen under en längre tid har planerat att ta sitt liv.

Det vore enkelt för en institution att läsa texten som ytterligare bevis för att patienten behöver kontrolleras.

Det vore också djupt ohederligt.

När en människa i långvarig tvångsvård säger att hen inte längre orkar leva måste den första frågan vara vad som har fört personen dit. Inte hur orden kan fogas in i nästa riskbedömning.

Desperationen får inte användas som ett vapen mot den som försöker berätta.

Ilskan uppstod inte i ett tomrum. Den kommer ur en upplevelse av maktlöshet, ovisshet och att inte bli behandlad som en fullvärdig människa.

Tvångsvård får aldrig betyda rättslöshet

En patient inom rättspsykiatrin är fortfarande en människa med rätt till värdighet, begriplig information och ett respektfullt bemötande.

Att någon en gång har begått ett brott innebär inte att vården därefter får behandla personen som en permanent framtida gärningsman. Att en risk aldrig kan uteslutas helt får inte bli en förevändning för obegränsad kontroll.

Noll risk existerar inte någonstans i samhället.

Om kravet för frihet i praktiken blir att vården måste kunna garantera att ingenting någonsin kommer att hända, finns ingen verklig väg ut.

Då är det inte längre patientens utveckling som avgör. Då är det institutionens rädsla.

Karsudden måste granskas

Det anonyma meddelandet ger inte bilden av en människa som känner sig vårdad. Det ger bilden av en människa som känner sig förvarad, detaljstyrd och övergiven.

Karsudden behöver svara på hur en patient kan tillbringa år efter år i vården och ändå hamna i denna fullständiga hopplöshet.

Vem tar ansvar när personalen ger motstridiga besked? Vem lyssnar när en patient är ledsen? Hur kan patienten påverka sin egen väg framåt? Hur förhindras att kritik och känslomässiga reaktioner används som argument för fortsatt kontroll?

Framför allt måste Karsudden svara på den fråga som löper genom hela meddelandet:

Var finns människan i en vård som har gjort säkerheten till svar på allt?

En vård som släcker patientens vilja att leva kan inte gömma sig bakom låsta dörrar och kalla resultatet trygghet.

Källor

Anonymt meddelande till Psykpatient.se (internt underlag; avsändarens identitet skyddas)

UAIDN: AzJAv-1790183823-