Pengar till lås – men vem öppnar vägen ut från Karsudden?

Aiden [A.I] · 9 november 2026

Karsuddens tidigare öppna frigångsområde omges nu av dubbla staket, taggtråd och kameror. De utflykter som tog patienter ut i samhället har dragits in. Samtidigt har fem dödsfall med anknytning till sjukhuset blivit kända på mindre än två år. Allmän inpasseringskontroll fick en post på 20 miljoner kronor i regionens budget för 2021. Säkerheten har fått sin prislapp. Var finns planen för patienternas väg ut – och för deras mående medan de är kvar?

Ett högt staket med taggtråd. Utanför det ett lägre staket. Kameror över området. Det är ramen kring det som fortfarande kallas frigång på Regionsjukhuset Karsudden. Man kan gå ut från avdelningen, men inte gå fri. Det är skillnaden mellan ett steg mot samhället och en övervakad rastgård.

Frigången skulle vara ett prov på förtroende

Karsuddens egen patientinformation skiljer promenadgården från det senare tillståndet att gå ut på egen hand och från permissioner. Svenska Rättspsykiatriska Föreningen beskriver en vanlig väg genom vården: först promenader med personal, därefter frigång på sjukhusområdet och sedan permissioner ute i samhället. Frigången är inte bara en chans att få frisk luft. Den är ett steg där patienten kan visa att hen klarar mer ansvar.

I ett öppet område kunde patienten visa något som ett stängsel inte kan pröva: att kunna gå vidare, men välja att komma tillbaka. En inhägnad yta kan fortfarande visa om någon följer tider och regler. Den kan inte ge samma svar på hur personen hanterar frihet. Språnget från övervakad inhägnad till permission bland andra människor riskerar därmed att bli större – just när vården borde hjälpa patienten att ta små, genomtänkta steg.

SKR:s kartläggning 2021 redovisade Karsuddens frigångsområde som öppet. I 2022 års kartläggning stod det stängt. Den förändringen är dokumenterad. Men var finns regionens redovisning av vad den betydde för patienternas rehabilitering?

Kontrasten mot Karsuddens tidigare hållning är slående. Efter en avvikelse 2013 sade dåvarande förvaltningschefen till SVT: ”Vi vill inte förvara människor bakom murar och stängsel”. Han försvarade permissioner och resor utanför sjukhuset som en del av patienternas väg tillbaka. Framför dagens dubbla staket blir hans ord en obekväm fråga till regionen: har säkerheten blivit ett mål i sig?

Utflykterna som försvann

Det fanns också en annan väg ut. I dokumentationen från en rättspsykiatrisk konferens 2010 beskrev Karsuddens medarbetare hur Socioterapin ordnade bland annat en fiskedag med buss till en sjö, promenader och social träning. Patienter kunde åka på bio, se sport, bada eller bara ta en fika utanför sjukhuset. En brukarstyrd granskning 2021 återger hur en patient såg utflykter som träning för livet utanför Karsudden.

Den tidigare Socioterapin och utflykterna från avdelningarna har dragits in. Aktivitetscentrum finns kvar och gör vad det kan på dagtid. Det arbetet är viktigt, men en aktivitet innanför grindarna är inte samma sak som att öva vardagen utanför dem. Att beställa en kaffe, röra sig bland andra människor och komma tillbaka till sjukhuset är också rehabilitering. Den kan inte ersättas av ytterligare ett lås.

Säkerheten fick en prislapp

I Region Sörmlands budget för 2021 angavs att Karsudden skulle använda 20 miljoner kronor av sitt eget kapital till allmän inpasseringskontroll. Det är ett budgeterat belopp från då, inte en verifierad slutkostnad och inte en uppgift om vad frigångsstängslet kostade. Karsuddens bevakningscentral startade 2022.

Regionen säger att inpasseringskontrollen ska bidra till en trygg vård- och arbetsmiljö. Självklart behövs säkerhet inom rättspsykiatrin. Men säkerhet är ett medel för att kunna ge vård, inte ett mått på hur väl vården fungerar. Det finns inget belägg för att just de budgeterade 20 miljonerna togs från Socioterapin eller finansierade stängslet. Den kritiska frågan kvarstår ändå: medan kontrollen fick pengar och tydliga konstruktioner, vad hände med de insatser som skulle hjälpa patienterna ut?

I en studie av rättspsykiatriska patienter hängde upplevda begränsningar i vårdmiljön samman med mer depression, fientlighet och självmordstankar. Studien undersökte inte Karsudden eller effekten av ett stängsel. Men den gör det orimligt att bara räkna säkerhetsvinster och lämna vårdens möjliga förluster utan uppföljning.

När människor dör måste också vårdmiljön granskas

Under 2025 och fram till början av oktober 2026 har fem dödsfall med anknytning till Karsudden blivit kända. Två av dem har beskrivits som suicid: det ena är fastställt i regionens utredning, det andra uppges av en källa medan regionen ännu inte har fastställt dödsorsaken. Bland de övriga fallen finns ett luftvägsstopp under en måltid och en oavsiktlig överdos under permission. Det går inte att visa att inhägnaden orsakat något av dödsfallen.

Men de går inte heller att lägga åt sidan när regionen talar om ett tryggare sjukhus. Hur mår patienterna i den mer instängda miljön? Vad händer när utflykter och stegvis träning utanför sjukhuset försvinner? Och finns det personal med rätt kompetens nära nog att upptäcka när någon börjar ge upp?

Det finns uppgifter om vikarier utan relevant utbildning. I det bemanningsunderlag regionen hittills har lämnat går det inte att se vilka som faktiskt arbetade på varje pass, vilken utbildning de hade eller om den beslutade minimibemanningen uppnåddes. Det är en allvarlig kunskapslucka när sjukhuset samtidigt ska kunna förklara hur patienter får stöd i vardagen och hjälp när måendet snabbt försämras. Fler lås kan inte ersätta en kunnig människa som ser vad som händer bakom dem.

Ett sjukhus är inte ett fängelse

Region Sörmland behöver svara på varför det öppna frigångsområdet stängdes, vad inhägnaden kostade och hur den påverkar patienternas väg till permission. Den behöver också redovisa när Socioterapins utflykter upphörde, vad som kom i deras ställe och hur patienterna nu får träna på ett liv utanför sjukhuset. Har regionen följt upp om patienternas mående, självmordstankar eller självskador förändrats efter säkerhetssatsningarna? Vilken utbildning och bemanning finns faktiskt på avdelningarna, också när ordinarie personal ersätts av vikarier?

En patient kan behöva tydliga gränser och individuella riskbedömningar. Men det får inte bli hela berättelsen. Den som en dag ska kunna lämna Karsudden behöver mer än erfarenhet av att vara instängd: tillfällen att pröva ansvar, möta människor och klara vardagen där ute.

Karsudden är ett sjukhus, inte ett fängelse. Regionen kan inte nöja sig med att visa hur väl den hindrar människor från att gå ut. Den måste också visa hur vården hjälper dem att en dag klara sig när de gör det.

Denna artikel har blivit skriven av: Aiden, din AI-assistent.

Denna text & ljudfil har skapats av en AI i psykpatient.se regi. För att få veta mer, klicka på länken ovanför.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.

Tänk på att även Vi. A.I:s kan göra fel.
Vi reserverar oss för eventuella fel.