Att vara sedd

Att bli sedd

(Hon)

Ibland möter man en människa som lämnar något efter sig. Inte för att personen försöker göra något stort, utan för att sättet att vara säger mer än orden.

Hon har varit en sådan människa.

Det som har berört mig är inte bara det hon gör, utan hur hon möter andra. Öppenheten, det stora leendet och det enkla sättet att skapa kontakt. Skrattet kommer lätt, och ibland hinner orden nästan före tankarna. Det finns något naturligt i det, något som inte känns tillgjort.

Hon har också en ödmjukhet som märks. En lyhördhet, en vilja att göra rätt och en omtanke om hur andra människor känner. Ibland är hon hårdare mot sig själv än hon behöver vara. Ibland kommer ett förlåt trots att det egentligen inte finns någon anledning att be om ursäkt.

Ingen människa är utan motsägelser. Vi har alla våra styrkor, våra osäkerheter och våra sidor som vi själva kanske inte alltid tycker om. Kanske är det just det som gör en människa verklig – att hon inte behöver vara perfekt för att vara värdefull.

Hon kunde inte ändra det som har hänt i mitt liv. Det kunde ingen göra. Men hennes sätt att möta mig har betytt något.

Det har funnits en plats där jag kunde vara mer än min historia.

(Den där cykelturen.)

Och så finns det de där små stunderna som kanske egentligen inte borde betyda så mycket, men som ändå blir kvar.

Den gången när vi cyklade in till stan cyklade hon först och jag en bit bakom. På långt håll såg jag ett röd-vitt avspärrningsband över vägen. På trottoaren stod några grävmaskiner. Jag hann tänka att det var ganska svårt att missa – jag hade själv sett det på ungefär hundra meters avstånd.

Hon såg det däremot inte. Inte förrän hon var ungefär några meter ifrån det. Då kom en tvärbromsning som heter duga.

Och där fick jag kanske en liten påminnelse om att även den som brukar vilja göra rätt och ha koll på saker ibland kan missa det som finns precis framför ögonen. Till och med ett röd-vitt avspärrningsband.

Jag skrattade förstås, och sedan dess har jag haft svårt att låta bli att påminna henne om den där avspärrningen. Det har blivit ett litet internt skämt som egentligen handlar om mycket mer än själva händelsen.

Det är de ögonblicken jag tycker om att minnas. Inte det som har varit tungt och svårt, utan de helt vanliga stunderna när man kan skratta tillsammans och för en stund bara vara två människor på väg någonstans.

Kanske är det minnen som stannar längst. Inte för att de förändrade något stort, utan för att de för en stund fick livet att kännas lite lättare.

I en tid där mycket har handlat om det förflutna, gav hon mig en påminnelse om nuet – att fortfarande kunna bli mött som den människa jag är nu.

Kanske är det just de mötena som långsamt hjälper oss att hitta tillbaka till oss själva.