Historien om den enväxlade svarta Trallan

Historien om den enväxlade svarta trallan

(Minne av ett liv innan)

Ibland tänker jag tillbaka på historien om den svarta enväxlade Trallan och måste nästan le åt hur livet kan förändras.

Innan jag kom hit var cykling en stor del av mitt liv. Jag hade många cyklar — MTB, gravel, hybrid, elcykel och ungefär 9–10 racercyklar från olika delar av världen och olika tidsepoker. Men en enväxlad damcykel har jag aldrig haft.

Jag använde dem, men inte så mycket som jag hade hoppats. Med tiden förändrades mitt intresse. Jag cyklade mindre och började i stället meka mer.

Intresset försvann aldrig. Det bytte bara form.

I källaren hade jag en liten hobbyverkstad, min egen mancave. Där kunde jag försvinna in i en annan värld, omgiven av cyklar från olika delar av jordklotet. Ibland tänkte jag att det var synd att de inte kunde prata och berätta om sina äventyr.

Jag hade tydligen blivit utvald för detta uppdrag redan på tredje dagen efter min födelse.

Ungefär som i de gamla berättelserna om Jesusbarnet — fast i mitt fall handlade det inte om en krubba, tre vise män och en stjärna på himlen, utan om cyklar, rostiga skruvar och en märklig och kanske livslång kärlek till gamla tvåhjulingar.

Jag hade alltså fått ett viktigt uppdrag av cykelgudarna: att rädda gamla cyklar från glömskan och tidens tänder.

Och enligt de gamla heliga skrifterna måste ett sådant uppdrag tas på största allvar.

Man vet aldrig vad som kan hända om man missköter sitt uppdrag. En punktering mitt i ingenstans? En kedja som hoppar av precis när man har bråttom? Ett däck som exploderar eller det värsta av allt — en cykelram som går sönder under färd i en lång nerförsbacke.

Så jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag räddade cyklar, smorde kedjor och kröp runt på golvet med fett upp till armbågarna. Ibland undrade jag själv om jag höll på att reparera cyklar eller om jag långsamt höll på att förvandlas till en.

Med lite tålamod, några verktyg och en hel del envishet kunde en trött cykel plötsligt få tillbaka sitt gamla liv.

Och när cyklarna återigen rullade fint, växlarna fungerade och kedjorna gick tyst och mjukt, då visste jag att cykelgudarna var nöjda. Belöningen var enkel: jag fick återvända till mitt eget lilla Nirvana — om och om igen.

Jag kunde försvinna i timmar bland skruvar, verktyg och cyklar. Cyklarna blev nästan mina patienter — jag var både läkare och mekaniker, och min lilla verkstad blev en exotisk klinik för trötta cyklar, där behandlingen bestod av smutsiga fingrar, nya sadlar, ny styrlinda, ringklockor, fina däck och ibland en liten kärleksfull övertalning med en hammare för att få dem att samarbeta.

Vissa cyklar sålde jag ibland med vinst, andra utan. Meningen var aldrig att bedriva någon vinstdrivande verksamhet, utan mest att ha roligt och underhålla mitt intresse.

Men jag måste erkänna att jag fick behålla de flesta — kanske som en pensionsfond för om tjugo år.

Jag skruvade hissar på jobbet och skruvade cyklar hemma. Ibland följde skruvandet till och med med in i drömmarna — då dök skiftnycklarna, hammaren, flygande däck och skrotcyklar upp och ropade i kör: ”Rädda mig, rädda mig!” Till slut visste jag inte längre om jag sov eller jobbade natt på cykelverkstaden.

Jag älskade det, men till slut blev det för mycket för kroppen och knoppen. Kanske hade jag trots allt misskött mitt uppdrag lite grann. Kanske blev cykelgudarna till slut trötta på att se mig ligga under ännu en cykel och svära över en rostig skruv.

Vem vet? Kanske var det deras sätt att säga: ”Nu räcker det, grabben.”

Det kapitlet tog slut och blev ett minne blott. Livet tog en annan vändning — tyvärr åt fel håll.

(Den svarta enväxlade Trallan)

Sedan kom den förra sommaren, min första underbara sommar på psyket.

Efter midsommarfirandet dök två cyklar upp i gympasalen. En av dem var den svarta enväxlade Trallan, en enkel damcykel med en växel.

Jag fick en idé: kanske kunde jag fråga om jag fick cykla på friområdet?

Till min förvåning gick det nästan misstänkt smidigt.

Ingen lång process. Ingen stor säkerhetsutredning. Ingen expedition genom den administrativa djungeln.

Jag fick cykla.

Och plötsligt satt jag på den svarta enväxlade Trallan och kände mig fri på frigången — vilket kanske låter lite motsägelsefullt när man cyklar runt bakom höga stängsel med taggtråd. Men just då tänkte jag inte på stängslet. Jag hade två hjul, lite fart, vind i håret och en känsla av frihet — det fick räcka.

Jag fick motion, sov bättre, blev lite gladare och kunde till och med flytta bältet ett hål inåt.

Trots att jag fick mer ont i knäna var tanken egentligen att cyklingen skulle hjälpa till att rehabilitera dem och samtidigt kämpa mot min nya tresiffriga vikt — som på något märkligt sätt nästan hade blivit en belöning eller statussymbol när man bor här.

Men just då spelade det ingen större roll. Jag var i rörelse, jag var ute och för en stund kändes det som att livet hade öppnat en liten dörr.

Den svarta Trallan var ingen Tour de France-maskin. Hon hade bara en växel, men hon lyckades ändå samla kilometer, höja pulsen och framför allt höja humöret.

Efter ett tag började jag nästan känna att en stor kärlek var på väg att växa fram.

Samtidigt började min gamla Garmin-klocka samla på sig kilometer efter kilometer. Det var kanske inga nya landskap jag fick se.

Jag cyklade samma runda, runt och runt, utan något riktigt slutmål. På något sätt blev det nästan som livet här — man fortsätter framåt, men ofta känns det som att man ändå står och trampar på samma ställe.

Till slut började klockan tydligen också förstå mönstret. Eftersom det var en smart klocka märkte den att jag cyklade samma runda dag efter dag. Till slut frågade den om jag mådde bra. Det gjorde nästan ont att läsa frågan — inte för att jag mådde dåligt, utan för att jag inte kunde svara.

Jag tog ut henne och cyklade ungefär fem kilometer på femton minuter. Sedan var det tillbaka och låsa in henne igen.

Jag måste erkänna att jag var slarvig. Det kunde ta lite tid innan personalen hann låsa cykeln, och ibland lämnade jag henne ute och tänkte att någon annan kanske också ville cykla.

Men även en Trallan behöver tydligen lite ordning och struktur i sitt liv.

Och snart började fler använda henne. Det gjorde mig faktiskt glad. Jag var inte längre den enda cykelentusiasten här.

Till och med några av tungviktarna började cykla. Jag förstod dem. Alla ville känna den där lilla känslan av frihet.

Men den svarta enväxlade Trallan var trots allt en enkel damcykel och inte direkt byggd för tung last.

Och plötsligt stod 47 stycken och väntade på sin tur att få känna frihetens illusion. Jag skojar bara, vår cykelgerilla bestod bara av fyra personer.

Det var ingen Giro d’Italia, ingen målgång, inga kyssar och inga applåder.

Men ändå en liten känsla av frihet.

Och då förstod jag en sak: man ska tydligen inte dela kärleken med andra.

Den svarta enväxlade Trallan och jag hade vår egen lilla, tysta och hemliga kärlek. Hon blev en del av ett trasigt liv.

Men sedan började Trallan protestera.

Ekrar gick sönder, så hon fick åka till verkstaden. När hon kom tillbaka var hon nyservad och redo att rulla vidare.

Kärleken hade överlevt.

Under tiden fick jag nöja mig med den vita cykeln. Den hade tre växlar och fungerade bra, men det var inte samma sak. Dessutom började den tresiffriga vikten göra sig påmind, och baken hade tydligen fått nog av sadeln.

Jag försökte ge henne en chans. Jag försökte vara trogen.

Men känslor kan man inte tvinga fram.

Jag var redan förälskad i den svarta.

Sedan hände det igen. Fem ekrar gick sönder.

Trallan fick åka tillbaka till verkstaden.

Den här gången kom hon aldrig tillbaka.

Och där tog kärlekshistorien slut, nästan innan den hann börja.

Den lilla känslan av frihet försvann nästan lika snabbt som den hade kommit.

Men minnena finns kvar.

Vinden i ansiktet. Rörelsen. Jag och hon som de sista mohikanerna på vår färd mot en annan dimension, där stängsel, regler och begränsningar för en stund kändes lite längre bort …

De där små stunderna när jag för en stund fick känna frihetens illusion.

Den svarta enväxlade Trallan var bara en enkel damcykel med en växel. Men för mig blev hon något mycket större.

Hon gav mig en liten smak av frihet, mitt inne i en miljö där frihet annars är något man får kämpa, hoppas och vänta på.

Och vissa historier tar slut, men vissa minnen fortsätter att cykla vidare.