Kommentarer som väcker frågor om vårdens synsätt

Kommentarer som väcker frågor om vårdens synsätt

Under min korta tid (2,5 år) på rättpsyk har jag vid flera tillfällen hört uttalanden som har fått mig att fundera över hur man ser på vårdens uppgift och på människorna som får vård.

1. ”Det är så tyvärr.”

När man får höra att ”det är så tyvärr” kan det uppfattas som att det inte finns så mycket mer att diskutera och att man helt enkelt får acceptera situationen som den är. Det kan också ge intrycket av att det redan är bestämt att det inte går, utan att det finns någon möjlighet att undersöka andra lösningar.

Det finns också många oskrivna regler och förväntningar som inte alltid är tydliga. Ibland kan det upplevas som att samma situation bedöms olika beroende på vem man pratar med eller vem som fattar beslutet. Det gör det svårt att veta vad som faktiskt gäller och vad man kan förvänta sig. Jag tycker att det borde finnas en större tydlighet och en mer enhetlig hantering, så att man inte behöver vara beroende av vem man råkar fråga för att få ett besked.

Jag förstår att alla beslut inte kan ändras och att det finns begränsningar inom vården. Men jag tycker ändå att man borde kunna få en förklaring till varför något inte går att genomföra och få möjlighet att diskutera om det finns andra sätt att lösa situationen.

Även om man inte alltid kan få det man önskar är det viktigt att känna att ens synpunkter blir lyssnade på och att det finns en vilja att försöka hitta lösningar.

2. ”Man ska inte ha det för bra medan man är här, annars blir motivationen att lämna sjukhuset mindre.”

Det resonemanget kan upplevas som att man måste acceptera alla begränsningar, hålla käften, bita ihop och fortsätta leva med ett lidande för att visa att man verkligen vill bli fri och lämna sjukhuset.

Jag har svårt att förstå varför trygghet, trivsel och en meningsfull vardag skulle minska motivationen att lämna sjukhuset. Att vilja gå vidare i livet behöver inte stå i motsats till att ha det bra under vårdtiden. Man kan uppskatta trygghet och struktur i vardagen och samtidigt längta efter ett självständigt liv utanför sjukhuset.

Det handlar också om vilken inställning man förväntas ha till sin egen situation. Om man får intrycket att man inte ska ha det alltför bra, kan det skapa en känsla av att missnöje, önskemål eller kritik inte riktigt är välkomna. Man kan börja fundera över om det är bättre att vara tyst, inte ifrågasätta och anpassa sig så mycket som möjligt för att inte riskera att uppfattas som besvärlig eller omotiverad.

Men att vara motiverad till förändring betyder inte att man måste acceptera allt utan att reagera. Det måste finnas utrymme att uttrycka sina åsikter, påtala brister och diskutera sådant som påverkar ens vardag. Att man ibland är kritisk eller inte håller med om ett beslut behöver inte betyda att man saknar förståelse för vårdens uppdrag eller vilja att komma vidare.

Tvärtom borde respekt, trygghet, delaktighet och en fungerande vardag kunna ge bättre förutsättningar för utveckling och förändring. Motivation att lämna sjukhuset borde bygga på en vilja att skapa ett eget liv och en framtid, inte på att man måste ha det tillräckligt svårt under tiden man får vård.

3. ”Du har åtminstone mat på bordet och tak över huvudet.”

Mat och tak över huvudet är naturligtvis grundläggande behov, och jag är medveten om att det inte är något självklart för alla människor. Men jag tycker inte att det är rimligt att använda dessa grundläggande förutsättningar som ett svar på andra behov eller problem som man försöker lyfta fram.

Att få mat och ha någonstans att bo innebär inte automatiskt att man känner sig trygg, respekterad eller delaktig. Människor behöver också bli lyssnade på, bli bemötta med respekt och känna att deras upplevelser och behov tas på allvar.

Jag tycker att man måste kunna skilja mellan att få sina grundläggande materiella behov tillgodosedda och att få en vård där även de mänskliga behoven uppmärksammas. Man ska inte behöva känna att man borde vara nöjd med det mest grundläggande och därför avstå från att uttrycka andra behov eller önskemål.