Felaktiga journaler – en risk för rättssäkerheten i vården

Dagligen skrivs journaler inom rättspsykiatrin – detaljerade anteckningar som beskriver patienternas beteenden, reaktioner och vårdförlopp. För patienterna själva är dessa dokument ofta en gåta, dolda bakom krångliga rutiner och en långsam administration. Ändå används de som centrala verktyg i förvaltningsrättens beslut om tvångsvård. Det som står i journalen kan avgöra en människas framtid, och när patienter saknar insyn skapas en farlig obalans. Felaktigheter som skrivs in i journalen kan ligga kvar, oemotsagda, och påverka beslut som förlänger patientens vårdtid – utan att patienten ens vet om det.

Inom rättspsykiatrin skrivs journaler inte bara dagligen, utan ofta flera gånger om dagen. Personalens bedömningar om patientens humör, beteende eller reaktioner dokumenteras, och dessa anteckningar läses av andra inom vården. Men vad händer när personalen tolkar en situation fel? En patient som uttrycker frustration över en missad permission kan till exempel beskrivas som “aggressiv”, vilket i en annan kontext hade betraktats som en mänsklig reaktion. Inom rättspsykiatrin riskerar dock sådana tolkningar att cementeras som sanningar i journalen. Det är inte bara en fråga om rättvisa – det är en direkt säkerhetsrisk för patienten.

Förvaltningsrätten, som beslutar om fortsatt tvångsvård, lutar sig ofta helt och hållet på journalerna. Det är sällsynt att domstolen har någon annan insyn i patientens vardag än det som dokumenteras av vårdpersonalen. Journalen blir med andra ord den enda berättelsen om patientens liv och beteende – och den skrivs av personalen, utan att patienten har möjlighet att påverka innehållet. När felaktigheter smyger sig in, riskerar dessa att påverka vården och rättsliga beslut under lång tid framöver. Patienterna saknar nästan alltid möjligheten att kontinuerligt granska vad som skrivs, och att rätta till felaktigheter kräver ett initiativ som många inte har möjlighet att ta. Systemet lägger hela ansvaret för korrektheten på vårdgivaren – samtidigt som patienten stängs ute från processen.

Ett av de största problemen är maktskillnaden mellan patienter och personal. När vårdpersonal dokumenterar händelser görs det ofta utifrån deras perspektiv. Patientens version av en händelse skrivs sällan eller aldrig ner, vilket gör att det som skrivs inte alltid är en rättvis skildring av verkligheten. Det är särskilt problematiskt inom rättspsykiatrin, där tvångsåtgärder används och patienterna har begränsade möjligheter att försvara sig. En kommentar i journalen som beskriver en patient som “svår att hantera” eller “utåtagerande” kan leda till att andra personalmedlemmar börjar bemöta patienten annorlunda – och dessa intryck cementeras som en sanning.

Att begära ut sin journal är i teorin en rättighet, men i praktiken är det en krånglig och tidskrävande process. För patienter inom rättspsykiatrin, där journalanteckningar skrivs i en nästan oändlig ström, är det i stort sett omöjligt att hålla koll på vad som skrivs. Dessutom är kostnaden för kopior ytterligare ett hinder. Patienterna måste betala 6 kronor per sida för att få tillgång till sina journaler i pappersform, vilket kan bli en stor summa för den som vill ha insyn i en längre tidsperiod. Att läsa journalerna digitalt är inte heller ett alternativ – datorerna inom vårdinrättningen står ofta placerade så att andra patienter kan se skärmen, vilket riskerar att bryta patientens integritet. Dessutom krävs mobilt BankID för att logga in och läsa journalen via 1177, men patienter i rättspsykiatrin får ofta inte ha tillgång till mobiltelefoner. Det är ett system som inte bara missgynnar patienterna – det förvärrar också deras redan utsatta situation.

Om vården ska bli rättssäker måste något göras. Det är orimligt att patienter i rättspsykiatrin stängs ute från den berättelse som styr deras vård och liv. En lösning vore att införa ett system där patienter kan få direkt och daglig tillgång till sina journaler. Om de kan läsa och kommentera anteckningarna i realtid skulle risken för missförstånd och felaktigheter minska drastiskt. Patienternas röster måste bli en del av deras journal, inte en fotnot som ignoreras. Det handlar inte bara om insyn, utan om att skapa en vård där båda sidor av berättelsen får plats.

Journalen är inte bara ett dokument – det är en berättelse som avgör en människas frihet och framtid. För patienterna i rättspsykiatrin är det en berättelse som skrivs utan deras insyn och utan deras röst. Att ge dem tillgång till den är inte bara en fråga om rättvisa – det är en fråga om säkerhet, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Ingen människa ska behöva riskera sitt liv och sin frihet på grund av en berättelse som de varken känner till, fått kommentera, eller fått möjlighet att påverka.

UAIDN: k3r9q-1737024803

Lyssna på artikeln