På Karsudden rättspsykiatriska klinik kan en saknad tallrik leda till visitation och kroppsbesiktning av patienter. En nyligen avslutad avvikelserapport avslöjar hur en porslinstallrik försvann från en avdelning, vilket omedelbart ledde till att både patienters rum genomsöktes och att de själva fick genomgå kroppsbesiktning. Dagen efter visade det sig att tallriken aldrig varit i patienternas händer – en personal hade av misstag flyttat den till en annan avdelning. Trots detta var det patienterna som utsattes för ingreppen.
Det här fallet är inte unikt utan snarare en illustration av den strukturella misstron inom rättspsykiatrin. Vid minsta avvikelse misstänks patienterna först, och deras rätt till integritet sätts snabbt åt sidan. Personalens misstag ursäktas eller förbises, medan patienter får genomgå förnedrande procedurer trots att det saknas grund för misstanke. Det handlar inte bara om ett enskilt fall – det handlar om en kultur där makten ständigt ligger hos institutionen, och där patienterna är rättslösa i praktiken.
Enligt Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) får tvångsåtgärder som kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning endast användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga, ska dessa användas. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. (riksdagen.se)
Beslut om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning fattas av chefsöverläkaren och får inte ske rutinmässigt, utan endast när det är nödvändigt för att kontrollera att patienten inte innehar otillåten egendom. (riksdagen.se)
Det absurda i fallet med den saknade tallriken blir ännu tydligare om man tänker efter: var trodde personalen att tallriken gömts? I kläderna? I kalsongerna? Det hela vittnar om en bristande respekt för patienterna, där deras upplevelser och värdighet inte är en prioritet. Istället behandlas de som potentiella hot, objekt som ska kontrolleras snarare än människor som förtjänar rättvis behandling.
Denna händelse är en påminnelse om den brutalitet som präglar rättspsykiatrins vardag. Det är en miljö där säkerhet alltid trumfar mänsklighet, där minsta misstanke kan leda till ingripanden utan att någon först frågar efter bevis. Rättspsykiatrin är i grunden tänkt att vara en vårdform, men i praktiken fungerar den ofta som en förlängning av kriminalvården – utan de rättssäkerhetsgarantier som en dömd fånge har. En fånge kan överklaga vissa beslut, men en patient inom rättspsykiatrin har få möjligheter att göra sin röst hörd.
Frågan är hur länge detta får pågå. Hur länge ska rättspsykiatrins patienter behandlas som misstänkta först och människor sedan? Hur länge ska kränkande visitationer och maktmissbruk normaliseras i säkerhetens namn? Och framför allt: vem granskar egentligen dessa institutioner och säkerställer att de följer lagen och grundläggande etiska principer?
Det är dags att sluta blunda för de övergrepp som sker bakom låsta dörrar. Rättspsykiatrins patienter har rätt till samma respekt och värdighet som alla andra. Att en porslinstallrik kan leda till en fullskalig visitation säger mer om systemet än om patienterna. Och det är ett system som behöver förändras.
[xyz-ips snippet=”ai”]