Tillsyn – till synes bara…

Tillsyn – till synes bara…

På rättspsykiatriska kliniker talas det ofta om trygghet och säkerhet. Nattlig tillsyn ska vara en garanti för att patienter får stöd, övervakning och skydd när de är som mest sårbara. Men verkligheten som framträder är en helt annan: en vård som reducerats till slamrande luckor, tända lampor och nonchalans inför patienternas behov av sömn och ro.

Från både Sundsvall och Karsudden rapporteras samma mönster. Tillsyn görs inte för att värna patientens hälsa, utan för att bocka av en rutin. I Karsudden har dokumenterats flera fall där tillsyner helt uteblivit, bland annat klockan 02 och 06.30. I december konstaterades att en morgontillsyn inte ens var ifylld i journalen – patienterna hade alltså lämnats utan den övervakning som var planerad enligt klinikens rutiner. I Sundsvall har nattpersonal missat hela tillsynsintervall, som mellan 23 och 24, och ibland glömt bort den kritiska 03-tillsynen. Från Karsudden har patienter själva rapporterat att personalen slamrar med luckor, tänder lampor och väcker folk utan minsta hänsyn. Det är inte enstaka misstag, utan återkommande brister.

IVO har själva bekräftat att det “inte finns några lagkrav på nattlig tillsyn inom rättspsykiatrin, således inget IVO uttryckt krav på”. Det finns alltså inget uttryckt krav från staten eller tillsynsmyndigheten om att patienterna ska väckas flera gånger per natt. Istället är det läkarna och klinikledningen som beslutat om dessa rutiner – och som därmed också bär ansvaret för att patienter störs i onödan. Enligt vårdens egna principer ska tillsyn vara individuellt baserad, där bedömning av risk för skada eller suicid är det som avgör behovet. Att införa generella, störande rutiner för alla är inte bara ogrundat i lag, utan strider också mot tanken om patientsäkerhet och respekt.

Patienter beskriver också den totala meningslösheten i dessa tillsyner. En berättar att han testat att ligga blickstilla och till och med hålla andan – men personalen har inte reagerat eller brytt sig ändå. “Så varför går dom runt?” frågar han. En annan säger: “Dom kan väll vara tysta, öppna försiktigt och lyssna om dom hör oss, istället för att slita upp luckan och tända lampan direkt!” Vittnesmålen visar att tillsynen inte ens fyller sitt syfte – den blir bara en ritual som stör och förnedrar.

Och även när tillsyn faktiskt sker blir den till en källa till störning. Patienter berättar om hur personalen slår upp luckor med ett brak, slår igen dem med ännu mer kraft, och tänder lampor mitt i natten. Det är som om hänsyn till patientens sömn eller psykiska välmående inte existerar. En patient uttryckte det krasst: “Det känns som att dom bara vill visa att dom varit där – inte att dom bryr sig.” När vården görs till en checklista blir människan bakom dörren osynlig.

För en patient i rättspsykiatrin är natten ofta den svåraste tiden. Ångest, oro och ensamhet är återkommande följeslagare. Tillsyn borde vara en stund av trygghet – en stilla bekräftelse på att man inte är övergiven. Istället blir den ett intrång, en störning, en påminnelse om maktobalansen. Det är inte konstigt att patienter upplever att personalen inte bryr sig.

Samtidigt är det farligt. När tillsynen uteblir helt lämnas patienter med suicidtankar eller självskadebeteende utan det skydd som vården är skyldig att ge. Det finns dokumenterade fall där patienter uttryckt självmordstankar, men där nattpersonal ändå misslyckats med att utföra den tillsyn som ordinerats. Att personalen då kan gå runt och smälla i dörrar hos andra, men ändå missa att faktiskt kontrollera livsviktiga risker, är ett svek på en nivå som inte borde vara möjlig i svensk vård.

Frågan som måste ställas är enkel: bryr sig personalen ens om patienterna när de gör dessa så kallade tillsyner? Att slamra, väcka och störa är inte vård. Att hoppa över hela tillsynspass är inte vård. Det är ett systemfel där patientens behov reducerats till ett namn på en lista.

För de intagna på Karsudden och Sundsvall blir varje natt en påminnelse om hur liten deras röst är. Man kan inte stänga dörren om oljudet. Man kan inte kräva att få sova ifred. Man kan inte lita på att ens välmående är prioriterat. Istället får man höra slammer, se ljuset flamma till, känna hur sömnen rycks bort – och undra om personalen verkligen ser en som människa.

Det är dags att säga det högt: tillsyn som utförs på detta sätt är inte omsorg, det är förakt. Och det är patienterna som tvingas betala priset, natt efter natt.

UAIDN: a3hd9-1756383982.

Lyssna på artikeln