Ligg still, svettas, håll käften

Ligg still, svettas, håll käften

Han vaknar igen. Ljuset från solen letar sig in mellan det tunna gardintyget och den vita väggen, pressas mot hans slutna ögonlock när han försöker hålla sig kvar i drömmen, försöker krampaktigt hålla fast vid en stunds vila innan kroppen påminner honom om att den ligger fel – fastklämd, varm och fuktig mot plastöverdraget på madrassen, som skulle vara ett skydd men istället blivit en fiende. Han vrider på sig, armen slår i väggen som sängen står pressad emot, och det går inte att vända sig utan att riskera att välta ner vattenflaskan från hyllan eller slita upp en ny svettfläck på lakanet som redan klibbar mot ryggen.

Han är 182 centimeter lång, väger runt 200 kilo, men det är inte vikten i sig som är problemet, säger han. Problemet är att han inte får plats. Han är en människa i en säng byggd för en annan kropp, ett annat liv. Varje natt vaknar han femton, tjugo gånger – av domningar i armarna, smärtan i axeln när den pressas in mot betongväggen eftersom sängen är så smal att inget annat alternativ finns. Han måste ligga på sidan, vilket gör att hans dåliga höfter värker. Sedan kommer svettningarna, som väcker honom när madrassens plast inte tillåter huden att andas. Det är ingen detalj i kanten av ett liv – det är hela hans liv, säger han. För varje natt som går utan sömn blir dagarna längre, tyngre – ett vakuum där han försöker hålla sig vaken under samtal, under ronder där han ska förklara hur han mår, men där han egentligen bara vill få sova. ”Jävla nonsens – man går inte upp i vikt av att kunna sova eller sitta bra.”

För det är svaret han fått när han bett om en bredare säng. Att det skulle finnas en risk att han går upp ännu mer i vikt om han får en bättre madrass, en bredare plats att sova på. Han skrattar torrt när han berättar det, men det finns inget skratt i ögonen. Där finns bara trötthet. Och ilska. Och den sortens förtvivlan som kommer när man inser att det man ber om inte handlar om bekvämlighet eller lyx – utan om att få sova, få vila en kropp som bär på allt för mycket, en kropp som är trött på att vara en stridszon varje natt. ”Det är ingen bantarklinik, det här är ett psyke, men de verkar ha glömt det.”

En ScanBed 755 på 105 centimeter finns redan i regionens sortiment, en säng som är bredare och mer stabil – men den används inte här. Patienten ligger kvar i en 90-säng, natt efter natt, för att någon bestämt att det är tillräckligt. Han berättar om plastmadrassen som blir som en bastu under nätterna, hur huden kliar av fukten. ”Tydligen räcker inte två sprinklers i rummet – ne, brandrisk = sova dåligt!” Han skakar på huvudet när han säger det, sarkasmen är hans sista försvar.

En stol som är tillräckligt bred för att han ska kunna sitta en stund utan att metallstängerna trycker in i låren hade också varit något, säger han, men det viktigaste är ändå sängen. ”Jag skiter i stol och det andra – det viktigaste är ändå att få sova ordentligt. Men det skiter de totalt i. De ser bara ’kostnad’, för vi patienter här på Karsudden får inte kosta något extra.” När man lyssnar förstår man att detta inte handlar om en enskild natt eller en enskild patient – det handlar om hur vård kan förvandlas till förvaring, hur människor i en av samhällets mest utsatta positioner blir en kostnadspost snarare än människor med behov, med kroppar och själar som behöver vård.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska vården ges med respekt för patientens värdighet och så långt möjligt utformas i samråd med patienten. Det står inte ”så länge det är billigt” eller ”så länge patienten inte är för tung”. Arbetsmiljöverkets AFS 2012:2 kräver riskbedömningar och anpassade hjälpmedel vid tunga förflyttningar, vilket inte bara handlar om personalens arbetsmiljö – utan också om patientens säkerhet. Vårdhandboken slår fast att patienter med extrem fetma kan behöva bredare sängar för att förebygga trycksår, andningssvårigheter och skador – allt sådant som blivit en del av vardagen här.

Men här handlar det inte längre om lagparagrafer och föreskrifter, utan om hur det faktiskt är. Patienten berättar om hur han blir liggande i timmar på nätterna och räknar sprickorna i taket medan han väntar på att tröttheten ska vinna över smärtan. Hur han ibland gråter tyst för sig själv när ångesten kommer i vågor och han inte kan vända sig om, inte kan hitta en ställning där armen inte domnar, där ryggen inte bränner av svetten mot plasten. Hur det varje morgon är som att vakna bakfull, utan att ha druckit – med kroppen tung som bly, huvudet fullt av dimma, redo för ännu en dag av att bara uthärda.

Där, i de där timmarna mellan natt och gryning, blir ensamheten som störst, säger han. Då när alla sover, när korridorerna är tysta och man hör sitt eget blod dunka i öronen. När man inte vet om man ska försöka somna om eller bara vänta på att dagen ska börja, så att det blir någon annan rytm än den egna smärtans.

Samtidigt säger han att han känner sig fångad – i sin kropp, i sin vikt, i rummet, i systemet. Han vet att han är här på grund av saker han gjort, men han trodde aldrig att straffet skulle innebära att nekas möjligheten att sova. Att vila. Att få en chans att må tillräckligt bra för att klara av den behandling som rättspsykiatrin påstår sig erbjuda. Han trodde inte att han skulle behöva be om något så grundläggande som en bredare säng – och ändå bli nekad. Att behöva höra att det är av rädsla för att han ska gå upp mer i vikt. Att det skulle kallas vård.

Det är lätt att prata om rehabilitering, om att vården ska vara en väg tillbaka. Men vad händer när sömnbristen blir en del av straffet? När en plastmadrass blir en fiende? När nätterna bryts ner till ett pärlband av korta stunder mellan smärta? När duschstolen är för smal för att man ska kunna tvätta sig utan att fastna? När stolen man ska sitta på skär in i benen? Vad händer med en människa när den behandlas som ett problem – inte som en patient? Vad händer med vården när den inte handlar om att vårda?

Vi på psykpatient.se finner det anmärkningsvärt – ja, vi finner det faktiskt djupt olyckligt – att en patient i rättspsykiatrisk vård i Sverige år 2025 nekas hjälpmedel som borde vara självklara. Att kostnad prioriteras framför patientens hälsa. Att föreställningen om att ”man kan gå upp mer i vikt” används som argument för att neka en bredare säng. Det är inte vård – det är förvaring. Och det sker på en plats som kallar sig vårdande. Vi har rekomenderat honom att änmäla detta till IVO – Inspektionen för vård och omsorg

Vi säger inte att lösningarna är enkla, men vi säger att de finns. Hjälpmedel för patienter med extrem fetma är redan upphandlade av regionerna. Sängar på 105 centimeter finns tillgängliga – och i vissa fall kan även 120 centimeter erbjudas. Det kräver vilja, inte mirakel. Det kräver att någon ser människan som ligger där vaken om nätterna, som väntar på att få hjälp, på att få sova, på att någon ska förstå att det här inte handlar om lyx – utan om vård, om rätten att orka leva.

När vi lyssnar på honom förstår vi att detta är större än en säng. Det handlar om människovärde. Om hur lätt det är att bortförklara grundläggande behov när en patient inte kan protestera med en stark röst. När den som lider inte anses prioriterad. Det handlar om en vård som glömt sitt uppdrag.

Vi skriver detta inte för att skuldbelägga enskilda medarbetare (förutom de som beslutade detta), utan för att systemet måste se sina brister. För att påminna om att vården är en rättighet – inte en gåva, inte en budgetpost att strypa när någon är obekväm. För att vi i Sverige 2025 inte kan kalla något för rättspsykiatrisk vård när den inte ger vård. För att ingen människa ska behöva ligga vaken i smärta och svett på en plastmadrass och undra om hon har rätt att få sova.

Han vill ha sin säng. Och vi vill att han ska få den.

UAIDN: h8l2p-1752167876.

Tyvärr är det tillfälligt fel på lyssna på artiklar. vi jobbar på det!