När städningen blev patientens problem på Karsudden

Vittnesmål visar patienter med ostädade golv i månader – samtidigt ger sjukhuset oklara svar om vem som ansvarar för hygienen.

På Regionsjukhuset Karsudden har frågan om städning av patientrum blivit mer än en intern rutinfråga. Den handlar om vem som egentligen ansvarar för hygienen när människor hålls inlåsta i regionens lokaler och inte själva kan välja var de ska bo, hur de ska leva eller vilken miljö de ska vistas i.

Psykpatient.se har tagit del av vittnesmål som visar att vissa patienter inte fått golven i sina patientrum avtorkade på över tre månader. Samtidigt har tidigare städning, där Internservice enligt vittnesmål regelbundet städade golv i patientrum och hela toaletter på åtminstone en avdelning, förändrats eller upphört. Efter ett längre uppehåll ska toaletter enligt vittnesmål åter ha börjat städas, men då varannan vecka. Golven i vissa patientrum ska fortfarande ha lämnats åt patienterna själva.

För en patient som vårdas frivilligt skulle det kunna ses som en trivselfråga. För en patient inom rättspsykiatrin är det något annat. Patienten är där med tvång, efter beslut av domstol eller vårdmyndighet, och vården sker i en sjukvårdsinrättning som drivs av regionen. Lagen om rättspsykiatrisk vård anger att rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en region. Patienten kan alltså inte bara lämna rummet, byta boende eller själv anlita någon som städar.

Det är därför frågan blir så känslig. Är patientrummet patientens privata ansvar, eller är det en del av sjukhusets vårdmiljö? Karsuddens svar visar att regionen har svårt att ge ett rakt besked.

I mejl till Psykpatient.se har Karsudden tidigare uppgett att utgångspunkten är att patienten själv städar sitt rum enligt checklista, med stöd från vårdpersonal utifrån individuella behov. Internservice ska enligt tidigare svar ansvara för storstädning, slutstädning och golvvård på avdelningsnivå, men inte för regelbunden städning av patientrum.

När Psykpatient.se ställde följdfrågor om Internservice tidigare hade städat golv i patientrum samt toalett och dusch i anslutning till patientrum, svarade Karsudden först att Internservice aldrig städat patienters rum regelbundet. Efter ytterligare frågor ändrades bilden.

Karsudden skrev då att “Undantagsvis verkar det historiskt ha förekommit att en eller flera patienters rum på oklara grunder och i olika utsträckning städats genom internservice försorg.”

Det är ett viktigt medgivande. Sjukhuset säger inte längre att det aldrig har hänt. I stället säger man att det har hänt, men att grunden är oklar.

När Psykpatient.se frågade vad “undantagsvis” betyder svarade Karsudden: “Med undantagsvis menas att det inte skett regelbundet för samtliga patienter på sjukhuset och att det varit olika städinsatser.”

Det svaret löser inte problemet. Att något inte skett för samtliga patienter betyder inte att det inte varit en rutin för vissa patienter, vissa rum eller vissa avdelningar. Om Internservice under lång tid städat golv och toaletter på en avdelning är det inte bara en enstaka avvikelse för de patienter som faktiskt berörts. För dem var det en fungerande hygienrutin.

När Psykpatient.se frågade vilka avdelningar Karsudden syftade på blev svaret: “Precis det som skrivs, att det har förkommit på sjukhuset.”

På frågan under vilka tidsperioder detta förekommit svarade Karsudden: “Under sjukhusets historia.”

Och på frågan vad som menas med “oklara grunder” blev svaret: “Precis detta, grunden är oklar.”

Det är svaret som gör frågan större än själva städningen. Ett sjukhus med tvångsvårdade patienter medger alltså att Internservice historiskt har städat patientrum, men kan inte redovisa varför det skedde, när det skedde, på vilka avdelningar det skedde eller varför det senare upphörde. På frågan om det finns dokumentation som visar varför Internservice utförde denna städning på vissa rum eller avdelningar men inte andra svarade Karsudden kort: “Nej.”

Det är svårt att förena med en verksamhet där ansvar, hygien och patientsäkerhet ska vara tydligt styrda. Hälso- och sjukvårdslagen kräver att vården ska vara av god kvalitet och ha “en god hygienisk standard”. Samma lag säger också att det där hälso- och sjukvård bedrivs ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.

Patientsäkerhetslagen lägger dessutom ansvaret på vårdgivaren att “planera, leda och kontrollera verksamheten” så att kravet på god vård upprätthålls. Vårdgivaren ska också vidta åtgärder för att förebygga vårdskador.

Socialstyrelsen beskriver vårdhygien som en del av patientsäkerhetsarbetet. Myndigheten skriver att vårdhygien handlar om att förebygga vårdrelaterade infektioner och smittspridning, och att lokaler, utrustning och verksamhet ska utformas så att risken för infektioner och smittspridning minimeras. Socialstyrelsen framhåller också att vårdgivare behöver fastställa processer och rutiner samt ange hur ansvaret är fördelat i verksamheten.

Mot den bakgrunden blir Karsuddens svar problematiska. Det handlar inte om att alla patienter ska fråntas ansvar för sin vardag. Det är rimligt att patienter får stöd i att sköta sitt rum, hålla ordning och träna på vardagliga färdigheter. Men det är något helt annat om vårdgivarens grundläggande hygienansvar i praktiken blir beroende av om en tvångsvårdad patient vill, orkar eller klarar att städa.

En patient som mår psykiskt dåligt kan sakna förmåga att hålla rent. En annan patient kan vägra, därför att rummet tillhör sjukhuset och patienten inte är där frivilligt. En tredje kan uppleva kravet som en del av en maktkamp med personalen. Oavsett skäl kvarstår samma fråga: vem ansvarar för att golv, toalett och andra hygiennära ytor faktiskt blir rengjorda?

Där har Karsudden fortfarande inte gett ett tydligt svar.

När Psykpatient.se frågade om Region Sörmland anser att en patient inom rättspsykiatrisk vård kan åläggas eller tvingas att städa patientrum, toalett, dusch eller andra lokaler i regionens verksamhet, svarade Karsudden: “Vården fungerar inte på det viset.”

Det kan läsas som att regionen inte anser sig ha rätt att tvinga patienter att städa. Men svaret är ändå inte ett rent nej. Karsudden valde samtidigt att inte bekräfta att städning endast kan ske frivilligt som stöd, rehabilitering eller träning i vardagliga färdigheter. Sjukhuset bekräftade inte heller tydligt att patientens ovilja att själv städa inte får användas negativt i vårdprocessen.

I stället återkom Karsudden till samma formulering som tidigare: “Oavsett vilken del av patientens vård som behöver utvecklas så kan klargöranden behövas avseende hur innehållet i vårdplanen ser ut och hur målen i den bäst uppnås.”

Det är just den typen av formulering som riskerar att skapa otrygghet. För en fri patient kan “motivation” låta mjukt. För en tvångsvårdad patient kan samma ord få en annan innebörd. Om städning kopplas till vårdplan, självständighet eller bedömning av hur patienten fungerar i vardagen finns en risk att smutsiga golv blir patientens problem, inte sjukhusets.

Det betyder inte att Karsudden öppet säger att patienter bestraffas om de inte städar. Det gör de inte. Men de ger inte heller ett tydligt skyddande besked. De säger inte: nej, en patient kan inte tvingas. De säger inte: nej, en vägran att städa ska inte användas negativt. De säger inte: om patienten inte kan eller vill, då går personal eller Internservice in inom en viss tid och säkerställer hygienen.

I stället hänvisar de till tidigare svar.

När Psykpatient.se frågade hur vårdgivaren säkerställer hygienisk standard om en patient inte vill eller inte klarar att städa själv, svarade Karsudden: “Vi anser frågan besvarad enligt tidigare.”

Det är ett svagt svar på en konkret hygienfråga.

För när patienter enligt vittnesmål inte fått golven avtorkade på över tre månader, då har den praktiska rutinen redan misslyckats. Då räcker det inte att tala om personcentrerad vård. Då räcker det inte att säga att patienten ska få stöd. Då måste sjukhuset kunna visa vem som har ansvar, när åtgärder ska sättas in och hur vårdmiljön kontrolleras.

Ett golv i ett patientrum är inte bara en privat yta. Det är en del av en vårdlokal. I rummet kan det finnas matrester, spill, snus, damm, kroppsvätskor, smuts och lukt. Toalett och dusch är ännu tydligare hygienutrymmen. Om sådana ytor lämnas utan regelbunden rengöring därför att patienten inte städar, då har vårdgivaren skapat ett glapp mellan rehabilitering och ansvar.

Det glappet är farligt, eftersom det drabbar de patienter som redan har minst möjlighet att protestera. En patient inom rättspsykiatrin kan inte bara ringa en hyresvärd. Patienten kan inte hota med att säga upp kontraktet. Patienten kan inte byta vårdgivare. Patienten är beroende av samma verksamhet som kontrollerar permissioner, avdelningsplacering, vardagsrutiner och tillgången till den egna miljön.

Därför blir det orimligt att göra hygien till en fråga om patientens inställning. Självständighet är ett rimligt vårdmål. Men hygien kan inte få bli ett test av lydnad.

Det finns också en arbetsmiljöfråga här. I tidigare utlämnade handlingar har personal enligt uppgifter lyft oro kring rutiner, material, utbildning och hur städningen påverkar patientnära arbete. Om vårdpersonal ska kompensera för minskad eller oklar städning behöver de veta exakt vad de ska göra, med vilket material, på vilken tid och med vilket ansvar. Om inte riskerar både personal och patienter att hamna i konflikter som egentligen handlar om en bristande rutin från ledningen.

Karsudden beskriver förändringen som ett förtydligande av arbetssätt. Men svaren visar snarare att arbetssättet har varit otydligt. Sjukhuset säger att Internservice inte regelbundet städat patientrum för samtliga patienter, men medger att städning historiskt förekommit. Sjukhuset säger att grunden är oklar. Sjukhuset säger att dokumentation saknas. Sjukhuset anger inte vilka avdelningar det gäller. Sjukhuset anger inte vilka tidsperioder det gäller. Sjukhuset säger inte tydligt när återkommande rengöring av golv och hygienutrymmen upphörde.

Det är inte ett stabilt system. Det är ett system där patienterna riskerar att hamna längst ned när ansvaret flyter runt mellan Internservice, vårdpersonal och patienten själv.

Det är möjligt att Karsudden ser städning som en del av vardagsträning. Men då måste verksamheten också ha en tydlig gräns. Träning kan vara frivillig, stödjande och rehabiliterande. Grundläggande hygien i en vårdmiljö måste däremot vara vårdgivarens ansvar. Om patienten inte klarar sin del ska vårdgivaren inte nöja sig med att dokumentera, motivera eller hänvisa till vårdplanen. Vårdgivaren måste se till att rummet blir rent.

Det mest anmärkningsvärda är inte att Karsudden vill att patienter ska kunna ta ansvar för sina rum. Det mest anmärkningsvärda är att regionen inte kan ge ett enkelt svar på vad som händer när patienten inte gör det.

För patienter som lever inlåsta under lång tid är rummet mer än ett rum. Det är bostad, sovplats, återhämtningsplats och ibland den enda plats där patienten kan stänga dörren om sig. Att då låta golv stå ostädade i månader är inte en liten praktisk miss. Det är ett angrepp på värdighet, hälsa och trygghet.

Karsuddens svar visar en verksamhet som gärna talar om personcentrerad vård, men som blir vag när frågan gäller vem som bär det yttersta ansvaret. Och i rättspsykiatrin är det just det yttersta ansvaret som är avgörande. Patienterna är inte där av fri vilja. De kan inte välja miljön. De kan inte lämna. Då måste vårdgivaren stå för det grundläggande.

Ingen döms till rättspsykiatrisk vård för att leva med smutsiga golv. Ingen vård blir bättre av att hygien görs till en förhandlingsfråga mellan personal och patient. Och inget sjukhus bör kunna gömma sig bakom ord som “motivation”, “självständighet” eller “personcentrerad vård” när resultatet blir att patienter riskerar att bo i rum där golven inte rengörs på månader.

Det här är inte en fråga om städvilja. Det är en fråga om vårdansvar.

Källor: Mejlkorrespondens mellan Psykpatient.se/Adam Larsson och Region Sörmland/Regionsjukhuset Karsudden, augusti 2026. vittnesmål till Psykpatient.se. Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), särskilt 5 kap. 1–2 §§. Patientsäkerhetslagen (2010:659), särskilt 3 kap. 1–2 §§. Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen, Vårdhygien.

UAIDN: p4V8k-1787937600-