Orättvist behandlad av läkare, sjuksköterskor och så kallade skötare

Sami på Brinkåsen: Dömd till vård – men säger att han tystas när han ber om hjälp

Sami har själv valt att stå med namn när han berättar om sin vardag inom rättspsykiatrin på Brinkåsen i Vänersborg. Det är en berättelse om något betydligt större än ett dåligt bemötande. Han beskriver hur han sover på golvet, saknar möjlighet att snabbt kalla på hjälp från sitt rum trots tidigare hjärtinfarkt och hur hans känslor, enligt honom, gång på gång förvandlas till ordet ”aggressiv” i journalen. Samtidigt väntar en förhandling i förvaltningsrätten.

När Sami kontaktar psykpatient.se den 17 augusti 2026 är det dagen före förhandlingen. Han skriver att han känner sig kränkt varje dag och att han inte upplever att han blir behandlad som en människa.

Han beskriver hur det räcker att han höjer rösten för att flera ur personalen snabbt ska komma fram och börja diskutera med honom. Problemet, enligt Sami, är inte bara själva situationen. Det är vad som händer efteråt.

Han uppger att händelser dokumenteras som att han varit aggressiv, även när han själv menar att han egentligen varit ledsen, frustrerad eller upprörd.

Det kan låta som en fråga om ordval. För en rättspsykiatrisk patient är det betydligt större än så.

Journalanteckningar kan följa patienten in i vårdplanering, riskbedömningar och förvaltningsrätt. Sami vet att hans fortsatta vård och frihet prövas, och han är rädd för att beskrivningen av honom som aggressiv ska väga tyngre än orsaken till att han höjt rösten.

Det är en maktobalans som är svår att bortse från. Den ena parten reagerar känslomässigt på sin egen situation. Den andra parten dokumenterar reaktionen.

Sami beskriver själv frustrationen över detta mycket tydligt: ”så fort jag höjer rösten så kommer 4st Vårdare direkt och tjafsar med mig och dom skriver om det i journalerna att jag är Aggressiv fastän jag kanske är ledsen”.

Det betyder inte att personal aldrig kan behöva dokumentera hotfullhet, aggression eller riskbeteende. Självklart måste sådant dokumenteras när det faktiskt inträffar. Men det finns en avgörande skillnad mellan att beskriva ett konkret beteende och att sätta en etikett på en människa.

Om en patient höjer rösten därför att han känner sig förtvivlad är det relevant att dokumentera hela situationen. Vad hände före? Vad försökte patienten säga? Fanns ångest, sorg eller rädsla? Hur bemöttes det? Vad gjorde personalen för att lugna situationen?

Annars riskerar journalen att bli en samling reaktioner utan orsaker.

För Sami blir den frågan särskilt aktuell eftersom han står inför förvaltningsrätten dagen efter att han skriver till oss. Han är medveten om att domstolen får en bild av honom genom vårdens dokumentation. Hans oro är att ordet aggressiv blir kvar medan det som utlöste reaktionen försvinner.

Men det mest konkreta i Samis berättelse finns inne på hans rum.

Han uppger att han inte har någon säng.

Han säger att han sover på golvet.

Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av vad som kan hända när en vårdmiljö förlorar känslan av vård. Brinkåsen är inte ett härbärge och inte en kriminalvårdsanstalt. Det är en anläggning där NU-sjukvårdens rättspsykiatriska vård bedrivs. Västra Götalandsregionen beskriver Brinkåsen som platsen för NU-sjukvårdens rättspsykiatri och anger att där arbetar bland andra läkare, sjuksköterskor, skötare, psykologer, kuratorer och andra vårdprofessioner.

Svensk lag använder samma språk. I 6 § lagen om rättspsykiatrisk vård står: ”Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en region.”

Sjukvårdsinrättning.

Det ordet spelar roll.

Sami beskriver att han varit på fem olika kliniker och att han inte tidigare behövt sova på golvet. På Brinkåsen säger han att situationen får honom att känna sig hemlös.

”detta ska vara vård och inte ett härbärge jag känner mig som en hemlös människa och att få sova på golvet.”

Vi vet inte varför Sami saknar säng eller hur Brinkåsen motiverar situationen. Det är därför Samis uppgift, inte ett påstående från psykpatient.se om orsaken. Men själva frågan försvinner inte för det.

Vad krävs för att en patient inom rättspsykiatrin ska hamna på golvet?

Är det en medicinsk bedömning? En säkerhetsåtgärd? Något tillfälligt? Har alternativ prövats? Hur länge ska det pågå? Och hur påverkar det en människa som redan upplever sig kränkt och illa behandlad?

Hälso- och sjukvårdslagen ställer krav på hur vården ska bedrivas. Den ska bland annat tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, bygga på respekt för självbestämmande och integritet och främja goda kontakter mellan patient och personal. Där det bedrivs vård ska också finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.

Det går inte att läsa de kraven och samtidigt låta bli att ställa frågan om en patient som beskriver sig själv sovande på golvet verkligen upplever den trygghet och värdighet som vården ska bygga på.

Sedan finns hjärtat.

Sami uppger att han fick en hjärtinfarkt den 10 januari 2010. Han säger också att han har kärlkramp och nitroglycerin, men att nitroglycerinet inte finns hos honom på rummet.

Samtidigt uppger han att han saknar personlarm eller annan direkt möjlighet att kalla på hjälp därifrån.

För honom skapar kombinationen en konkret rädsla: vad händer om han får ett kärlkrampsanfall under natten?

Han beskriver själv scenariot som att han först måste ta sig upp från golvet och försöka få kontakt med personal för att kunna få hjälp.

Det är här hans berättelse går från att handla om värdighet till att också handla om säkerhet.

1177 beskriver snabbverkande nitrater som läkemedel som används för att häva akuta kärlkrampsanfall. Effekten kan märkas inom någon minut. 1177 skriver också att den som har kärlkramp bör ha snabbverkande nitrater med sig.

Det innebär inte automatiskt att varje rättspsykiatrisk patient ska förvara alla sina läkemedel själv på rummet. Läkemedelshantering inom slutenvård kan behöva anpassas efter patientens situation och vårdens säkerhetsbedömningar. Men om en patient inte själv har tillgång till sin ordinerade akutmedicin blir frågan desto viktigare hur vårdgivaren säkerställer att hjälpen kan nå honom snabbt.

Den frågan blir svår att avfärda när samma patient säger att han inte ens har något personlarm på rummet.

Sedan den 1 juli 2026 säger hälso- och sjukvårdsförordningen uttryckligen att verksamhetschefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses.

Patientlagen säger samtidigt att patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet ska tillgodoses. Den slår också fast att vård ska ges när det behövs för att avvärja en fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa.

Det är därför inte en orimlig fråga från Sami att vilja veta hur han ska kunna kalla på hjälp.

För honom handlar ett larm inte om bekvämlighet.

Det handlar om tryggheten i att veta att någon hör.

Men det som kanske gör störst intryck i Samis berättelse handlar varken om sängen eller hjärtat.

Det handlar om varför han säger att han behöver psykiatrisk vård.

Sami berättar om ett trauma från tidig barndom. Han uppger att han var tre år gammal när han såg fyra poliser skjuta hans pappa i ljumsken. Enligt honom träffade tre skott medan ett missade.

Det är en extrem upplevelse att bära med sig genom ett liv.

När Sami försöker prata om detta med personalen säger han att reaktionen inte blir den han behöver. Han upplever i stället att personal tycker att det är jobbigt att lyssna på det han varit med om.

För en människa som vårdas inom psykiatrin blir det en närmast absurd situation.

Han sitter på en psykiatrisk vårdavdelning.

Han berättar om trauma.

Och hans upplevelse är att människorna som arbetar där inte vill höra.

Sami skriver: ”När jag ber om hjälp för mina trauman så tystar dom ner mig istället.”

Det är där hans berättelse träffar själva kärnan i vad psykiatrisk vård ska vara.

Rättspsykiatrisk vård innebär frihetsberövande och kontroll. Det går inte att komma ifrån. Det kan finnas säkerhetsrisker, svåra sjukdomstillstånd, hot, våld och komplicerade situationer för personalen att hantera.

Men om vården till slut bara klarar kontrollen – och inte berättelsen bakom människan – vad återstår då?

Om en patient kan få medicin, tillsyn, regler och journalanteckningar men inte upplever att någon orkar lyssna när han beskriver det som gör ont, blir ordet vård allt tunnare.

Hälso- och sjukvårdslagen säger inte bara att vården ska vara säker. Den kräver också att vården ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Patientlagen säger kort och tydligt: ”Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras.”

Ingen av dessa regler innebär att patienten alltid ska få som han vill. Tvångsvård är fortfarande tvångsvård. Men tvånget tar inte bort människan.

Sami beskriver en situation där han upplever precis motsatsen.

När han blir ledsen blir han aggressiv i papperen.

När han berättar om trauma blir det enligt honom för jobbigt för personalen.

När han ska sova ligger han, enligt sin egen uppgift, på golvet.

När han oroar sig för hjärtat saknar han den direkta tryggheten i ett larm.

Och när han ska till förvaltningsrätten är han rädd att vårdens beskrivning av honom redan hunnit tala högre än hans egen röst.

Det är därför hans avslutande fråga är så svår att komma runt.

Sami skriver: ”Var det tystnaden jag blev dömd till eller LRV MED SUP OCH HJÄLP MAN SKULLE FÅ HÄR.”

Formuleringen är rå, men den borde läsas av alla som arbetar med rättspsykiatri.

För ingen döms till tystnad.

Den rättspsykiatriska vården ska inte göra en människa mindre mänsklig därför att han är frihetsberövad. Den ska inte förvandla sorg till enbart ett beteendeproblem. Den ska inte göra trauma till något besvärligt som helst inte ska nämnas. Och den ska inte skapa en situation där patienten känner större rädsla för att behöva akut hjälp än trygghet i att hjälpen finns.

Sami har valt att stå med sitt namn.

Det är viktigt.

Patienter i rättspsykiatrin befinner sig i en miljö där nästan hela deras vardag kan beskrivas av andra. Personal skriver journalen. Läkare skriver utlåtanden. Riskbedömningar sammanställs. Domstolen läser handlingarna.

När en patient själv väljer att offentligt säga hur han upplever den vården ska hans ord inte automatiskt reduceras till ett symtom eller ett problem.

De ska åtminstone höras.

Det betyder inte att varje uppgift automatiskt är hela bilden. Brinkåsen och NU-sjukvården kan ha andra beskrivningar, andra bedömningar och förklaringar till sådant Sami tar upp.

Men Samis upplevelse är fortfarande verklig som upplevelse.

Och när en patient på en rättspsykiatrisk vårdavdelning säger att han känner sig som ett djur, som en hemlös människa och som någon som tystas när han ber om hjälp, då är det i sig en varningssignal för vården.

För en psykiatrisk verksamhet kan inte nöja sig med att patienten är kvar bakom rätt dörr, får rätt läkemedel och står på rätt plats i journalen.

Vården måste också nå människan.

Annars återstår bara institutionen.

Sami går till förvaltningsrätten den 18 augusti.

Där kommer andra människor att diskutera hans vård, hans mående, hans risker och hans framtid.

Därför publicerar vi hans röst innan dess.

Inte för att tala om för domstolen vad den ska besluta.

Utan för att påminna om att bakom journalerna, bedömningarna och formuleringarna finns en människa som själv försöker berätta hur vården känns från den andra sidan av dörren.

Och hans fråga förtjänar ett svar:

Om det här är vård – varför känner sig patienten då tystad, otrygg och lämnad på golvet?

Källor:

Sami, patient inom rättspsykiatrin på Brinkåsen, uppgifter inskickade till psykpatient.se den 17 augusti 2026. Namnet publiceras på hans uttryckliga önskemål.

Västra Götalandsregionen, information om Brinkåsen och NU-sjukvårdens rättspsykiatri.

Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, särskilt 6 §.

Hälso- och sjukvårdslag (2017:30), särskilt 5 kap. 1–2 §§.

Patientlag (2014:821), särskilt 4 kap. 1 och 4 §§ samt 6 kap. 1 §.

Hälso- och sjukvårdsförordning (2017:80), 4 kap. 1 §, i lydelse från 2026.

1177, information om läkemedel vid kärlkramp och snabbverkande nitrater.

UAIDN: m7q2k-1786996680-