På Karsuddens rättspsykiatriska klinik har ett beslut om förändringar i terapienheten Aktivitetscentrum, AC, orsakat stor upprördhet bland patienterna. Den tidigare modellen, där de haft friheten att skapa föremål för eget bruk genom snickeri, sömnad eller andra kreativa aktiviteter, ska ersättas av en produktionsinriktad verksamhet. Produkterna som tillverkas ska säljas på marknader, och patienterna känner sig nu överkörda av ett beslut de inte haft någon möjlighet att påverka.
Beslutet beskrivs som ett direkt slag mot en verksamhet som fungerat väl i åratal. Många patienter upplever att AC varit en viktig del av deras rehabilitering, där friheten att välja egna projekt gett dem en känsla av kontroll och glädje i en annars begränsad vardag. En patient uttrycker sin frustration tydligt: ”Inte fan tänker jag göra saker åt dem så de ska tjäna pengar på det?” En annan säger: ”Jag slutar omedelbart. Vilken jävla idiot har kommit på detta?”
Patienterna beskriver förändringen som ett försök att utnyttja deras arbete snarare än att hjälpa dem. Flera menar att terapins syfte försvinner när de tvingas till något som mer liknar tvångsarbete än frivilliga aktiviteter. En patient jämför den nya inriktningen med arbetslägren under andra världskriget och säger: ”Det här är som något från Auschwitz – Arbeit macht frei.”
Enligt patienterna har beslutet tagits högre upp i organisationen, men ingen har fått klara besked om vem som står bakom det. Uppgifterna om att aktivitetsstödjarna, personalen som arbetar på AC, inte heller stödjer beslutet bidrar till känslan av att detta är ännu ett exempel på toppstyrning. En patient säger: ”Det är idioter som inte har en aning om hur det fungerar här, som försöker styra och ställa utan att ens fråga oss som är här varje dag om det fungerar.”
Missnöjet förstärks av ledningens motivering till förändringen. Enligt patienterna ska beslutet spegla livet utanför kliniken, där man inte förväntas skapa saker för sig själv. Många ser detta som ett slag mot deras frihet och ett sätt att frånta dem den lilla glädje som fanns kvar i aktiviteterna. ”Jag är sjukpensionär, jag tänker inte jobba – hobby ja, men tamefan inget jävla arbete för efterblivna,” säger en av de drabbade.
Planen är att de nya riktlinjerna ska börja gälla efter att patienterna avslutat sina nuvarande projekt. Men flera har redan aviserat att de inte tänker delta om förändringarna genomförs. Många patienter upplever att beslutet är ett svek, där deras behov och åsikter har ignorerats fullständigt. ”De fattar beslut där uppe utan att ens veta vad de förstör,” säger en patient.
Förändringen hotar inte bara att förstöra en verksamhet som patienterna beskriver som fungerande och meningsfull, utan riskerar också att slå sönder förtroendet mellan patienter, personal och ledning. För många känns det som att deras rehabilitering, istället för att stödjas, förvandlas till ett straff.
Tvångsarbete är enligt svensk lag förbjudet och skyddas både av Regeringsformen (RF 2 kap. 7 §) och internationella konventioner som FN:s och Europakonventionens förbud mot tvångsarbete. Inom psykiatrisk vård gäller att aktiviteter ska vara frivilliga och syfta till att stödja patientens återhämtning. Tvångsmässiga arbetsinsatser, särskilt om de genererar ekonomisk vinning för vårdinrättningen, kan strida mot såväl Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård som internationella bestämmelser. Om verksamheten börjar likna tvångsarbete kan detta utgöra ett allvarligt brott mot patienternas rättigheter.
Vi följer utvecklingen och kommer rapportera vidare angående detta.
UAIDN: 8b27f-1702068830
Ett svar
Detta är typiskt, låter väll nästan sexistiskt, men det är för mycket fruntimmer som bestämmer.
Folk som tror dom vet bättre än alla andra, utan att fråga dom som jobbar på golvet och patienterna, det är typiskt rättpsyk!
Jävla överförmynderi!