En patient som får läkemedel utan sitt samtycke inom rättspsykiatrin ska kunna få behandlingsbeslutet rättsligt prövat. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i en dom den 9 oktober 2026. Men domen stoppar inte automatiskt behandlingen och avgör inte om medicineringen i det aktuella fallet var tillåten.
Att vara tvångsvårdad innebär inte att varje behandling därmed är rättsligt godtagbar. Det är en central skillnad i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i mål 4716-25.
Målet gäller en patient som i domen kallas AA. Han vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, med särskild utskrivningsprövning. Den 19 maj 2025 fattades ett beslut om läkemedelsbehandling som han inte samtyckte till.
När patienten överklagade avvisade Förvaltningsrätten i Härnösand överklagandet. Behandlingens laglighet prövades alltså aldrig. Kammarrätten i Sundsvall ändrade inte beslutet.
HFD kom till en annan slutsats: patienten hade rätt att få behandlingsbeslutet prövat i sak. Domstolen upphävde underinstansernas avgöranden och skickade tillbaka målet till förvaltningsrätten. HFD:s dom, punkterna 5–7 och 56.
Överklagandeförbudet får vika
LRV räknar upp vilka beslut av chefsöverläkaren som patienten får överklaga. Beslut om behandling utan samtycke finns inte med. Andra beslut än de uppräknade får enligt lagen inte överklagas.
HFD konstaterar att förbudet omfattar det aktuella behandlingsbeslutet. Men domstolen stannar inte vid lagens ordalydelse.
Europakonventionen kräver ett skydd som den svenska ordningen inte tillgodoser. Därför ska överklagandeförbudet sättas åt sidan för beslut om läkemedelstillförsel utan patientens samtycke. Sådana beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. HFD:s dom, punkterna 31–33 och 54–55.
Patientens kropp omfattas av skyddet för privatlivet
Avgörande för utgången är artikel 8 i Europakonventionen, som skyddar privatlivet.
HFD beskriver läkemedelsbehandling utan samtycke som ett allvarligt intrång i patientens rätt till detta skydd. Med hänvisning till Europadomstolens praxis slår domstolen fast att behandlingsbeslutet måste kunna granskas av ett oberoende organ.
Prövningen ska omfatta både behandlingens laglighet och dess proportionalitet. Instansen måste också kunna besluta om rättelse i det enskilda fallet, inklusive om behandlingen ska fortsätta eller avbrytas.
Artikel 8 kräver enligt HFD inte nödvändigtvis att prövningen sker i en domstol. En annan oberoende instans med tillräckliga befogenheter skulle kunna uppfylla kraven. Men eftersom någon sådan alternativ prövningsmöjlighet saknas öppnar HFD vägen till förvaltningsdomstol. HFD:s dom, punkterna 44–47 och 53–55.
Att klaga hos IVO räcker inte
Underinstanserna hade bland annat hänvisat till patientens möjlighet att begära att tvångsvården skulle upphöra och till tillsynen över vården.
HFD förklarar varför detta inte räcker.
En utskrivningsprövning gäller förutsättningarna för fortsatt tvångsvård. Den omfattar inte lagligheten av chefsöverläkarens enskilda behandlingsbeslut.
Patienten kan också klaga hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Men IVO kan inom sin tillsyn inte besluta att behandlingen av just den patienten ska avbrytas. Inte heller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har den befogenheten.
Möjligheten att klaga på vården ersätter därför inte rätten att få själva behandlingsbeslutet överprövat. HFD:s dom, punkterna 48–52.
Ur patientperspektiv är skillnaden betydelsefull. Den som motsätter sig ett ingrepp i kroppen behöver en prövning som faktiskt kan påverka ingreppet.
Artikel 6.1 gav däremot ingen rätt till prövning
Patienten åberopade också artikel 6.1 i Europakonventionen, som bland annat skyddar rätten till domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter.
HFD ansåg att tvisten var reell och seriös. Domstolen kom ändå fram till att någon civil rättighet i konventionens mening inte var etablerad i svensk rätt i denna situation.
Resonemanget bygger på att reglerna lämnar chefsöverläkaren ett betydande utrymme för medicinska bedömningar. De rättsliga begränsningarna var enligt HFD för allmänt hållna för att etablera en sådan civil rättighet.
Det är därför viktigt att återge domens grund korrekt: patientens rätt till överprövning grundas här på artikel 8, inte på artikel 6.1. HFD:s dom, punkterna 35–42 och 54.
Vad ska en proportionalitetsprövning undersöka?
LRV kräver redan att tvångsåtgärder står i rimlig proportion till sitt syfte. Om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas. Tvånget ska dessutom utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. LRV, 2 a–2 b §§.
I praktiken handlar proportionalitet om att granska om intrånget kan motiveras i det enskilda fallet. Behövs behandlingen för det angivna syftet? Räcker mindre ingripande alternativ? Står belastningen för patienten i rimlig relation till vad behandlingen ska uppnå?
Detta är en förklaring av principen. HFD fastställer ingen detaljerad mall för bedömningen och gör inte själv någon proportionalitetsprövning av AA:s behandling.
Ett överklagande stoppar inte automatiskt medicineringen
Domen ger rätt till rättslig prövning. Den innebär inte att behandlingen automatiskt upphör när patienten överklagar.
Enligt LRV gäller beslut omedelbart, om inte annat förordnas. Domstolen kan besluta att ett överklagat beslut tills vidare inte ska gälla, så kallad inhibition. Det kräver en särskild bedömning. LRV, 25 §, förvaltningsprocesslagen, 28 §.
HFD upphävde underinstansernas avgöranden om att inte pröva överklagandet. Domstolen avgjorde inte om behandlingen var rätt eller fel.
Avgörandet gäller läkemedelstillförsel utan samtycke inom rättspsykiatrisk vård enligt LRV. Det avgör inte överklagbarheten av alla behandlingar eller tvångsåtgärder inom psykiatrin.
För patienterna öppnas en viktig väg att angripa ett konkret behandlingsbeslut. Hur den vägen fungerar i praktiken – med information, juridiskt stöd och möjlighet till prövning medan behandlingen pågår – återstår att granska. Utfallet efter återförvisningen har inte undersökts i denna artikel.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
Källor
Högsta förvaltningsdomstolen, dom 9 oktober 2026, mål 4716-25.
Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, särskilt 2 a–2 b, 18 och 25 §§.
Förvaltningsprocesslag (1971:291), 28 §.
UAIDN: 1hg9r-1793648411-