Tystnaden vid matbordet
Jag har alltid funderat över varför det är så otroligt tyst vid matbordet där jag bor.
Det spelar ingen roll vilken måltid det handlar om – frukost, lunch eller middag. Det är nästan alltid tyst, så tyst att det gör ont och svider i hjärtat.
”Alla är upptagna med sina egna tankar.”
”Det kan fastna i halsen.”
”Man ska inte prata när man äter.”
Kanske är det något man har lärt sig redan från barnsben? Att man ska vara tyst vid matbordet? Men jag tror inte riktigt på det.
Jag tror att det handlar om mycket mer än så.
Alla har haft en familj – mamma, pappa, syskon, mormor, farmor, kusiner och kanske egna barn.
Och nu sitter man plötsligt där och äter sina måltider tillsammans med elva främlingar som man inte själv har valt.
Efter några månader, år, kanske till och med årtionden, är de inte längre främlingar.
De har blivit människor vars liv av olika anledningar har fört dem till samma plats. Människor med egna historier, minnen, förluster och drömmar.
Människor som en gång hade sina familjer, sina hem och sina självklara platser vid någon annans matbord.
Men trots allt detta mörker, all sorg och alla livsöden som ryms runt samma matbord, finns det ändå något märkligt som växer fram.
En liten känsla av tillhörighet, nästan omärklig till en början.
Man känner igen ansiktena, vet ungefär var alla brukar sitta och märker när någon saknas.
Man lägger också märke till när någon blir ovanligt tyst, när tårarna bara rinner och ingen längre försöker dölja dem, när blicken söker sig mot fönstret, mot gallret och vidare bort mot något långt därute.
Som om svaret på alla frågor fanns någonstans där ute. Som om man bara behövde hitta det för att förstå varför livet blev som det blev.
Vi har inte valt varandra, och kanske hade våra vägar aldrig korsats under några andra förhållanden.
Ändå delar vi nu samma vardag, samma måltider och samma tystnad.
På något sätt har våra liv flätats samman, inte genom glädje eller gemensamma drömmar, utan genom en tillvaro som ingen av oss hade önskat sig.
Vissa kommer en dag att få vara tillsammans med sina kära igen, oavsett hur lång tid som har gått, även om livet aldrig riktigt blir som det var tidigare.
Andra kommer tyvärr aldrig mer att få uppleva den där självklara gemenskapen, att sitta vid ett matbord tillsammans med människor de älskar och dela en måltid utan att behöva tänka på ensamheten.
De kanske en dag sitter vid ett bord med två, tre eller fyra tomma stolar som aldrig mer kommer att fyllas.
De kommer att minnas var deras kära brukade sitta, vilka platser som en gång var fyllda av röster, skratt och vardagliga samtal.
Med åren kan minnena blir ännu starkare, samtidigt som saknaden växer.
Allt det som en gång var en självklar del av vardagen finns nu bara kvar i minnet.
Och kanske är det just dessa minnen som gör allra mest ont.
Inte bara för att människor saknas, utan för att man vet vilka som borde ha suttit där.
För några blir ensamheten inte längre en tillfällig del av livet, utan något de får bära med sig ända till slutet.
Ett liv där minnena av det som en gång var får hålla sällskap när ingen annan längre finns där. Minnen av människor, skratt, glädje och ett hus som en gång var ett hem.
En dag kanske vi ser tillbaka på den här tiden och inser att den tunga tystnaden vid matborden ändå inte var så tung.
För när människorna, rösterna och de välbekanta ansiktena inte längre finns omkring oss, kan till och med den här tystnaden bli något vi saknar.
Och kanske är det först då vi förstår hur mycket även denna märkliga gemenskap kom att betyda.