Hur behandlas patienter egentligen på Karsudden?
Ett brev från en patient på rättspsykiatriska regionkliniken Karsudden har väckt oroande frågor om hur patienter behandlas och om vården verkligen följer gällande lagstiftning. I brevet, som präglas av förtvivlan och frustration, beskriver patienten en vardag där restriktioner och kontroll tycks vara viktigare än rehabilitering och mänsklig värdighet.
Patienten uttrycker en upplevelse av att inte vara värd någonting och beskriver ett system som prioriterar att förebygga alla tänkbara problem genom att begränsa patienternas friheter. “Dom begränsar allt så mycket som möjligt för att undvika problem med något, dom försöker förebygga allt, genom restriktioner och begränsningar… Vi är inte värda något!” skriver patienten. Dessa ord, tillsammans med en allvarlig reflektion om att avsluta sitt liv, belyser en situation som är svår att ignorera.
Patienten beskriver sin kamp mot hopplösheten och förklarar att det enda som håller hen tillbaka från att ta sitt liv är en kvarlevande förälder. Brevet innehåller den skrämmande formuleringen: “Nu är det så att jag tänkt avsluta mitt liv, men jag har en förälder i livet fortfarande. Men när hen är död, så väntar jag inte…” Detta visar på en desperat situation där individens enda känsla av ansvar kvarstår mot en anhörig. Den här typen av vittnesmål sätter ett tydligt fokus på att något måste göras för att säkerställa att rättspsykiatrisk vård inte bara förvaltar, utan också skyddar och rehabiliterar.
Vård med minsta möjliga tvång – följer kliniken lagen?
Enligt svensk lag, särskilt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), ska vård ges med respekt för patientens självbestämmande och integritet. I 2 § LPT anges att “tvångsvård ska ges på ett sätt som är förenligt med humanitet och med respekt för människovärdet. Vid genomförande av tvångsvård ska så stor hänsyn som möjligt tas till patientens personliga integritet och önskemål. Tvångsåtgärder får endast användas om de är nödvändiga och står i proportion till syftet med åtgärden.”
Patienten i brevet beskriver en verklighet som verkar stå i kontrast till dessa principer. Begränsningar som inte är direkt nödvändiga för att hantera en konkret risk kan ses som ett övergrepp på den enskildes frihet och integritet. Detta väcker frågan: används restriktioner på ett sätt som strider mot lagen?
Begränsningar och deras effekter på vården
I brevet riktas också kritik mot ledningens agerande, där patienten beskriver dem som “paranoida egenmäktiga idioter”. Det antyder en upplevelse av att beslut inte fattas i samråd med patienter eller med hänsyn till deras behov, utan snarare i syfte att minimera risker på bekostnad av patienternas livskvalitet. Den här typen av kritik är inte ny inom rättspsykiatrin. Tidigare granskningar har pekat på att överdriven kontroll och restriktioner kan leda till en miljö där patienter upplever sig som objekt snarare än individer med egna behov och rättigheter.
Enligt patientlagen, 1 kap. 6 §, ska vården utformas och genomföras i samråd med patienten så långt det är möjligt. Att ensidigt införa begränsningar utan att involvera patienterna kan därmed vara ett brott mot denna lag. Vidare är det tydligt att tvångsåtgärder enligt lagens intentioner ska användas sparsamt och endast när de är absolut nödvändiga.
Vad säger detta om rättspsykiatrin?
Det är tydligt att brevet från patienten på Karsudden inte bara handlar om en individuell upplevelse, utan belyser större frågor om hur rättspsykiatrisk vård fungerar i Sverige. Är det rimligt att patienter i vården känner sig värdelösa, hopplösa och ignorerade? Och kanske viktigast av allt: följer kliniken lagen när det gäller att balansera säkerhet och vård med mänskliga rättigheter?
Den rättspsykiatriska vården är inte bara till för att skydda samhället från individer som bedömts farliga, utan också för att ge dessa individer en chans till rehabilitering och återgång till samhället. Om patienter inte ens upplever sig ha värdighet eller hopp kvar, är det svårt att se hur detta mål kan uppnås.
Frågor som dessa kräver att vi tittar närmare på förhållandena inom våra rättspsykiatriska kliniker. Hur kan vi säkerställa att vården verkligen ges i enlighet med lagen? Och hur kan vi skapa en miljö där patienterna känner sig sedda, hörda och respekterade?
Detta brev är en påminnelse om att vi inte kan blunda för de mest utsatta människorna i vårt samhälle – oavsett vad de gjort eller vilka diagnoser de har. Det är dags att ställa de svåra frågorna och kräva transparens och ansvar från de institutioner som är satta att både vårda och skydda.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: q3lz8-1769433134.