Karsuddens renovering – när alla fönster förseglades och köken förlorade sin själ
Karsuddens rättspsykiatriska sjukhus har under många år varit en plats dit människor skickas för vård och bedömning, ofta med tvång. Mellan 2013 och 2018 genomfördes en omfattande renovering som i teorin skulle förbättra byggnadernas funktion, höja säkerheten och skapa en modernare vårdmiljö. Men vad hände egentligen med patienternas möjlighet att leva ett någorlunda normalt liv mitt i allt detta? Flera röster, inifrån de låsta avdelningarna, berättar att man förlorade långt mer än några gamla väggar i rivningsdammet. Istället för ökad frihet och bättre standard upplever vissa patienter att de nu lever i en värld utan riktig luft, utan möjlighet att laga egen mat och utan chans att spontant få något kallt att dricka efter en viss tid på dygnet.
Många minns fortfarande tiden före renoveringen, när fönstren gick att öppna så att man åtminstone kunde känna en fläkt av frisk luft. Numera är de enligt patienternas vittnesmål hermetiskt tillslutna. Oavsett hur varmt eller kvavt det blir under sommarmånaderna går det inte att vrida på ett handtag och släppa in syre. För de som vistas här dygnet runt har det blivit en ständigt närvarande påminnelse om att varje gnutta av valmöjlighet tycks borttagen. Att ”bara öppna fönstret en stund” förblir en omöjlighet.
En patient säger: “Man pratar alltid om att ventilationen ska vara bra, men den känns aldrig sval eller ren. Vi får inte ens en enda vindpust.” Andra berättar att detta skapar en konstant instängd känsla, som om väggarna kryper närmare. När man dessutom lever med tvångsvård, vilket innebär att man inte fritt kan gå ut när man vill, blir fönstret till en symbol för kontakt med omvärlden. Nu känns det mer som att väggarna är designade för att hålla allt ute. Även i personalutrymmen, menar patienter, är rutinerna enklare: personalen kan lämna avdelningen eller ta paus, men patienten kan sällan ens vädra bort unken luft i sitt eget rum.
En annan förändring som många reagerar starkt på är de gemensamma köken. Förr i tiden, sägs det, fanns möjlighet att förbereda enklare måltider, i vissa fall kunde man få steka en pannkaka eller koka pasta. Nu finns det tekniskt sett fortfarande ett kök på avdelningen, men det är avgränsat till vissa tidsfönster. Det är öppet dagtid, där man i bästa fall kan koka vatten eller värma något i mikrovågsugn. När klockan slår 22 låses dörren helt. Det spelar ingen roll om man är törstig eller vill lugna sin oro med något varmt att dricka: Reglerna är glasklara, man får inte gå in. Vissa patienter beskriver känslan av att bli behandlade som barn: ”Det är minsta lilla grej, så är det stängt eller låst. Vi får inget utrymme för ett eget liv.”
Någon påpekar att det kanske inte verkar som en stor sak för en utomstående. Men i en miljö där man är inlåst och dagarna flyter ihop i varandra, kan just de små möjligheterna till självbestämmande vara oerhört viktiga. Att kunna fixa en kopp te, plocka något från kylen eller bara känna sig som en människa som får röra sig fritt ett ögonblick – allt detta upplevs nu som bortskalat. En patient uttrycker det så här: “Tidigare, när jag hade en jobbig kväll, brukade jag gå och hämta ett glas kall mjölk eller göra te. Bara den lilla handlingen kunde lugna mig. Nu är det omöjligt efter tio på kvällen.”
Själva renoveringen var ett storskaligt projekt, som enligt officiella uppgifter resulterade i nya administrativa lokaler och patientrum, modern ventilation och förbättrade säkerhetsaspekter. Avsikten sägs ha varit att förhöja arbetsmiljön för personalen och göra byggnaderna mer funktionella. Men det verkar enligt patienternas beskrivningar som att man i denna strävan glömde bort en viktig dimension: vård handlar inte bara om att låsa in människor på ett säkert sätt. Det handlar även om att skapa en miljö som bidrar till rehabilitering, där patienterna får öva på ansvar, vardagsrutiner och känslan av att vara en individ med egna val. När fönstren är förseglade och köket stänger tidigt, upplever många att de snarare kastas in i en passiv, monoton tillvaro. “Varför ska vi alls kallas patienter? Vi är ju bara förvarade,” säger någon uppgivet.
För att verkligen förstå hur stor skillnad dessa förändringar gör måste man betänka hur livet på en rättspsykiatrisk avdelning ser ut. Här tillbringar vissa åratal, i väntan på utskrivning eller en omprövning av vårdens intensitet. Om man lever under sådana omständigheter blir varje liten möjlighet till vanligt liv guld värd. Att laga sin egen mat kan skänka självförtroende. Att kunna öppna fönstret och känna lukten av regn en sval sommarkväll kan ge en illusion av kontakt med resten av världen. När renoveringen tog bort fönstrens öppningsfunktion och skärpte rutinerna kring köksanvändning, försvann just de där viktigaste bitarna som bidrog till en känsla av normalitet.
Vissa upplever att det numera står en halvhjärtad kaffebryggare och en mikro i ett gemensamt utrymme, men inget att göra riktig mat med. Dagtid kan man gå in, men endast fram till kvällen. En patient berättar: “Det är så förnedrande att behöva be personal om lov bara för att få öppna ett kylskåp. Ofta får man frågan: ‘Varför då?’ Som om man inte är en vuxen människa som kanske bara vill ha ett glas juice.” Efter 22 är det, enligt dessa vittnesmål, stängt oavsett orsak.
Patienterna framhäver att ingen av dem önskar att säkerheten ska vara dålig. De förstår behovet av regler, särskilt då många är tvångsvårdade för allvarliga problem. Men de menar att skillnaden mellan nödvändig säkerhet och överdriven kontroll numera har blivit alltför stor. Vissa drar jämförelser till kriminalvårdens anstalter, där intagna ofta får lov att vistas i gemensamhetskök och ibland tillaga mat själva. “Det är nästan ironiskt,” suckar en patient, “att man kan ha det friare i ett fängelse än på en rättspsykiatrisk klinik, där man påstår att man vill hjälpa oss.”
Med ständigt stängda fönster följer också en sorts vakuumkänsla i rummen. Ingen doft av morgondagg, ingen sval bris en sommarkväll, ingenting som skiftar. Patienterna menar att det gör dagarna mer enformiga. En person säger: “Det är som om tiden står still. Det är samma kvava, konstgjorda luft dygnet runt. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag saknar att få höra ljuden utifrån, från till exempel regn eller åskan som mullrar.” Andra beskriver hur just lukter, vind och temperaturskillnader bidrar till att man känner årstidernas gång, men att allt sådant nu är blockerat.
Under renoveringens gång lovade man, enligt broschyrer och offentliga uttalanden, att lokalerna skulle bli ljusare och mer funktionella, med nya möjligheter för patienterna att vistas i en trygg och uppdaterad miljö. I vissa bemärkelser blev det kanske ett lyft: personalens kontor är modernare, korridorerna är målade i fräscha kulörer, och teknisk utrustning ska vara av nyare snitt. Men frågan är hur mycket nytta patienterna har av det när de upplever att hela vardagen begränsas till meningslöst tittande på en vägg, utan valfrihet. Den ackumulerade känslan är att man sitter fast i en modern kuliss, där varje liten mänsklig impuls – laga mat, öppna fönstret, hämta en dryck efter 22 – kräver antingen lov eller är direkt omöjlig.
Mer än en gång nämns en anekdot om hur personal själva kanske inte tycker att det här är någon stor sak. De kan komma och gå, ta paus utomhus, kanske öppna någon annan dörr eller lämna avdelningen. Det är patienterna som blir kvar i den stängda miljön. Är man missnöjd, kan man skriva en synpunkt eller tala med en personal. Men sällan leder det till en verklig förändring. “De bara säger: ‘Så här är reglerna’, och det var det,” konstaterar en patient uppgivet. “I bästa fall får man ett medkännande leende. Men fönstren förblir låsta.”
Enligt några vittnesmål införde man förvisso nya luftsystem i samband med renoveringen, men för patienterna känns det inte som om de gör någon större skillnad. “Man blir bara mer torr i näsan,” hävdar en person. En annan säger att de fått höra att det inte går att ha öppningsbara fönster på en rättspsykiatrisk avdelning på grund av säkerhetsrisker, men samma person menar att det gick bra tidigare. “Jag har bott här i sju år, och förr kunde vi öppna ett litet fönster. Inte så att man kunde klättra ut eller nåt, men luften kunde komma in. Nu är det hermetiskt stängt, som i ett laboratorium.”
Att renoveringen för många år sedan skulle leda till en bestående förändring är kanske inte konstigt, men patienterna saknar att man inte tagit deras upplevelser i beaktande. De frågar varför ingen undersökte hur stor skillnad det gör om man inför en låsning av köket klockan 22. Varför inte lämna åtminstone någon liten möjlighet för dem som vill dricka vatten eller ta en smörgås senare på kvällen? Varför inte planera in ett visst antal fönster som kan öppnas på ett säkert, kontrollerat sätt? Hade man diskuterat mer med dem som faktiskt lever här, kanske man hittat kompromisser. Istället blev det, enligt patienterna, en ren top-down-lösning. Besluten om nya väggar, nya dörrar och nya rutiner fattades långt ifrån deras vardag.
Det är heller inte alla patienter som orkar göra sina röster hörda. Några accepterar att så här är det nu, och man orkar inte bråka. Andra har försökt påpeka brister, men blivit trötta när ingenting händer. Sammantaget är intrycket av en stagnation i den nyrenoverade miljön, även om flera år passerat. Byggdammet har lagt sig, men den stängda verkligheten består. “Vi skulle kunna säga till personalen varje dag att luften är kvav och vi vill öppna, men vi vet ju att det inte kommer hända. Till slut ger man upp,” säger en röst.
För en del ger dessa nya, strikta förhållanden upphov till en känsla av uppgivenhet som riskerar att fördjupa patienternas psykiska ohälsa snarare än att hjälpa dem. “Om man ska bli frisk eller rehabiliteras måste man ju känna att man har något att sträva mot, att man får leva lite vanligt. Men här blir allt mer slutet,” menar en patient. Det är också en vanlig frustration att personalen inte tycks ha större handlingsutrymme själva; de följer de regler som gäller. Ingen enskild kan upphäva låsningen av köket, och ingen kan ta upp en skruvmejsel och göra om fönstren. Beslut är beslut, och renoveringen är gjord.
En man som bott på Karsudden i över ett decennium säger syrligt: “Hade jag vetat att ‘renovering’ betydde ‘gör livet mer instängt’, hade jag protesterat för länge sen.” Samtidigt undrar han hur mycket patienternas protester ens hade hjälpt. “Vi är ändå inte i en position där man lyssnar, menar jag. Men det svider att man pratar om rehabilitering och att vi ska ta steg mot ett självständigt liv, medan man i praktiken tar bort det lilla egna ansvar vi kunde ha – som att fixa en kopp kaffe.”
Just detta skifte, från att ha kunnat göra vissa moment själva till att nu sakna möjligheten, skapar en så stark besvikelse. Det är inte enbart tanken på att man är inlåst, utan att man förr åtminstone kunde hantera små sysslor som kan ge lite självkänsla. “Nu måste man gå och be om hjälp för varenda liten sak. Vi vill inte vara hjälplösa, men man gör oss till det,” säger en röst. Och man är inte sen att påpeka ironin i att många av landets fängelser har mer generösa riktlinjer kring matlagning och samvaro i kök. “Är det verkligen meningen att en straffad brottsling i anstalt ska kunna röra sig friare i ett kök än vi som trots allt är här för vård?” frågar en patient retoriskt.
Allt detta sammantaget målar en bild av en renovering som på pappret gav nya faciliteter men på ett mänskligt plan har skurit bort ytterligare lager av frihet. Fönster som inte går att öppna, ett kök som är stängt kvällstid, en ständigt kvav inomhusatmosfär, och uppgivenhet när man försöker be om förändring. Bland patienterna har uttrycket “varför inte bara låsa in oss i källaren?” blivit ett slags sarkastiskt mantran, en bitande kommentar om hur lite värde de upplever att deras behov ges. “Om vi ändå inte får känna luften eller göra något själva, kan vi lika gärna sitta i ett mörkt rum,” säger någon ilsket. För den som redan känner sig liten i ett stort system förstärker sådana regler bara förtvivlan.
Nu har flera år gått sedan renoveringen avslutades. För den som kommer in utifrån kanske sjukhuset ser modernt, rent och ljussatt ut. Men för patienterna i avdelningarna är det fortfarande en varje-dag-lika tydlig påminnelse om förlorade möjligheter. Och med åren läggs lager på lager av missnöje, utan att man tycker sig få något gensvar från ansvariga. Samtidigt lever personal och ledning i tron att de förbättrat arbetsmiljön och höjt säkerheten. Det kan säkert ligga något i det, men patienterna vädjar om en annan balans. De menar att rehabilitering kräver mer än bara institutionssäkerhet: det kräver att man bevarar åtminstone några av de mänskliga, vardagliga momenten. Annars kan man inte tala om vård i egentlig mening.
Det som sker i Karsuddens hermetiskt tillslutna värld blir därför en bild av hur en renovering kan gynna personalstruktur och byggtekniska aspekter, men samtidigt helt glömma människorna som ska resa sig och återvända till ett värdigt, öppet liv. Att ställa krav på patienten att lära sig hantera eget ansvar, medan man samtidigt gör det omöjligt för dem att ens öppna ett fönster, känns som ett djupt motsägelsefullt upplägg. För den som sitter i sitt rum, instängd med en luft som aldrig byts ut och ett kök som är stängt nattetid, tycks vägen tillbaka till frihet längre än någonsin.
[xyz-ips snippet=”ai”]
UAIDN: f012k-1698356902.