När kollektiv bestraffning drabbar även dem som är oskyldiga
Det råder en växande frustration bland patienter inom rättspsykiatrin när enskilda incidenter av droganvändning leder till drastiskt skärpta regler för alla. Flera vittnar om hur avdelningar runtom i landet infört nya förbud, hårdare visitationer och kraftigt begränsade möjligheter att ta in föremål – trots att flertalet patienter aldrig ägnat sig åt något missbruk. Många beskriver en miljö där en liten grupp, som gång på gång försöker föra in droger, tvingar alla andra att underkasta sig en restriktiv tillvaro. Frustrationen växer, då de som aldrig haft något att göra med narkotika ändå blir behandlade som om de vore potentiella smugglare.
För patienterna blir detta extra påtagligt eftersom de är där för vård, inte för straff. Ändå vittnar de om en alltmer kontrollerad vardag: personal genomför fler genomsökningar efter otillåten egendom, och man har skärpt reglerna för vad som får tas in efter permissioner. Det kan röra sig om väskor, matvaror eller hygienartiklar där misstanken om droger väcks på minsta grund. Ibland räcker det med att en liknande förpackning har använts på en annan avdelning för att personalen ska förbjuda just den produkten rakt av. Då spelar det ingen roll att man som enskild patient aldrig ens övervägt att använda droger.
I flera avvikelserapporter från olika kliniker syns hur en och samma händelse, där en person smugglar in något otillåtet, drar igång en kedjereaktion. Personalen skärper rutinerna för samtliga, och de patienter som varit på permission kan mötas av betydligt striktare genomsökning av tillhörigheter när de kommer tillbaka. Människor som varit rena hela sitt liv berättar hur de plötsligt måste ställa sig inför personal med risk för att få väskor och föremål kontrollerade. En del upplever detta som en direkt misstänkliggörande handling, trots att lagen tydligt betonar att all tvångsvård bör ske med respekt för den enskildes integritet. Ändå finns rädslan för att droger kan undergräva säkerheten, och personalen känner en plikt att agera.
Patienter på olika håll menar att det inte bara är själva genomsökningarna som är problemet, utan också alla nya förbud. När en person vid ett tillfälle använt en viss flaska till att gömma substanser, kan det leda till att avdelningen slutar tillåta alla varianter av liknande flaskor för alla patienter. Har en patient blandat otillåtna substanser i mat eller dryck, kan personalen besluta att ingen längre får beställa den typen av mat utifrån. Det blir en kollektiv neddragning av friheter. Flera beskriver känslan av att straffas för något de inte har gjort. De har redan en begränsad tillvaro som tvångsvårdade, och de nya reglerna minskar ytterligare deras chans till en värdig vardag.
Ur ett patientperspektiv ter sig allt detta orättvist. Man vill inte bli granskad och kontrollerad för en annan individs övertramp, och dessutom skaver det mot vårdens rehabiliterande anda. Många påpekar att det skapar bitterhet mot både personal och medpatienter. De som aldrig missbrukat känner ilska mot dem som upprepade gånger saboterar genom att försöka föra in droger, och de känner uppgivenhet gentemot en vårdapparat som inte gör individuella bedömningar, utan förefaller föredra att köra med generella förbud. En patient uttrycker det som att ”allt blir bestraffning, ingen blir hjälpt.” I stället för att rikta insatser mot dem som faktiskt har problem blir åtgärden att strama åt allt för alla.
Samtidigt finns en oro för visitationsrutiner. Det är inte olagligt att genomsöka patienters tillhörigheter i jakten på otillåten egendom om man har rimlig misstanke eller vill förhindra smuggling. Men enligt gällande lagar får detta inte göras godtyckligt, och patients integritet ska beaktas. Många patienter påtalar att det sker ändå, att genomsökningar ibland upplevs rutinmässiga eller överdrivet omfattande när personalen är rädd för att råka missa något. Den som inte gör något fel vill i regel inte bli utsatt för en upprepande misstänkliggörande process. Även om lagstiftningen skyddar vissa aspekter av privatlivet är gränsdragningen i praktiken osynlig för patienten: man uppfattar att personalen har stor makt att kontrollera, och ingen vill hamna i konflikt med dem som håller i ens permissioner. Därför finner man sig i kontrollerna, samtidigt som man känner sig orätt behandlad.
Flera beskriver hur personalen samtidigt är hårt pressad. När en incident sker, exempelvis en patient påträffad drogpåverkad eller med insmugglade substanser, kan avdelningen få kritik uppifrån för bristande säkerhet. Ledningen kan besluta om omedelbara skärpningar av rutiner. I en sådan situation är det enklare att förbjuda alla sorters flaskor eller all extern mat än att göra en omfattande individuell riskanalys varje gång någon kommer in med nya föremål. Resultatet blir att en hel grupp – även de drogrena – drabbas av nya regler. Personalen i sin tur menar att de saknar tid att utreda varje enskild patients bakgrund noggrant, och att drogerna ibland göms på så skickliga sätt att de måste vara generella i sin kontroll. Men för patienterna kan detta kännas som en ursäkt: man gör det enkelt för sig och skapar i stället en hårdare och mer misstrodd tillvaro för alla.
En annan faktor är att vissa patienter skulle behöva särskild beroendevård, men enligt många vittnesmål finns brister när det gäller riktad missbruksbehandling i rättspsykiatrin. Om man inte aktivt försöker hjälpa dem som upprepade gånger använder droger, lär inte problemet försvinna. Istället hamnar fokus på att stävja smuggling – vilket ofta mynnar ut i fler kontroller, hårdare restriktioner och mer bevakning. Även om det sägs vara tillfälligt, är det många patienter som vittnar om att avdelningar sällan lättar på nya regler, ens när situationen lugnat sig. Att förbud en gång införts tycks ofta bli en permanent rutin. Denna utveckling ger upphov till en sorts hopplöshet: hur många gånger man än visar sig vara drogfri hjälper det inte, eftersom man kollektivt placeras i en riskzon.
Att man inte vill ha ännu fler intrång i privatlivet är ett återkommande tema. Med mer personal ökar teoretiskt möjligheten att göra selektiva visiteringar mot dem som verkligen är misstänkta, men många patienter är rädda att det i stället resulterar i att personalen känner att de faktiskt hinner visitera allt och alla hela tiden. Då blir det ännu en nedmontering av förtroendet. ”Jag vill inte ha personal grävandes i min packning dagligen,” säger en patient, ”i synnerhet när jag är helt oskyldig.” Redan med nuvarande bemanning kan det vara tillräckligt att personal ringer i larmklockorna så fort någon stack ut näsan från avdelningen – hur skulle det bli om de var dubbelt så många och kunde syssla med ännu fler kontroller?
Patienter vittnar också om en social spricka: de som följer reglerna misstror dem som brukar droger, och spänningar uppstår. Samtidigt känner man en djup orättvisa mot systemet som inte förmår rikta sin uppmärksamhet till de verkligt problematiska fallen. Skulle man exempelvis placera alla med aktivt missbruk i en särskild avdelning? Vissa menar att det vore bättre, så att de rena patienterna inte dras med i ständiga restriktioner. Men personal oroar sig för att ingen vill jobba på en sådan enhet där missbruket är mest utbrett, och att man riskerar att öka våld och konflikter bland en grupp som redan är problematisk. I praktiken blir det till slut en kompromiss där alla blandas – och att restriktioner gäller lika för alla.
De flesta patienter förstår behovet av säkerhet, men ställer sig ändå frågan var gränsen går för hur mycket man kan begränsa en människa som aldrig brutit mot reglerna. ”Måste vi verkligen behandlas som potentiella smugglare allihop?” frågar en patient, och menar att rehabilitering borde bygga på förtroende och individuella bedömningar. Istället skapar man en kultur av misstänksamhet, där man inte vågar be personalen om något av rädsla att bli ifrågasatt eller genomsökt. Vissa vågar inte ens påpeka om de mår dåligt, för de känner att personalen kanske tar det som en indikation på att något otillåtet försiggår.
Samtidigt vågar personalen sällan ge mer friheter. Skulle det visa sig att en patient trots allt smugglar in droger, får personalen hård kritik för att de varit för slappa. Då är det tryggare ur deras synvinkel att införa kollektiva regler så fort en incident sker. På pappret kan det se effektivt ut: man har minskat mängden föremål som kan gömma droger och skapat fler rutiner för tillsyn. Men priset betalas av dem som är helt oskyldiga. De märker att nya regler inte nödvändigtvis hindrar dem som verkligen vill bryta mot lagen, men att dessa regler däremot kränker andras integritet och frihet.
Resultatet blir en ständig känsla av att man sitter i samma båt som missbrukarna, vare sig man vill eller inte. Så fort det uppdagas att droger cirkulerar, kommer personalen att kolla samtliga rum, förbjuda fler saker och kanske begränsa permissioner. Känslan av kollektiva straff är oundviklig. Lagen säger att tvångsåtgärder måste stå i rimlig proportion till syftet, men patienter upplever att det bedöms mycket brett: avdelningen anser att risken för allvarliga konsekvenser väger tyngre än den enskildes frihet. Då får man finna sig i nya kontroller. Och i skuggan av allt detta är det mest troligt att förbudslistan växer snabbare än att den någonsin minskar.
Den som vill förändra detta skulle behöva hitta en strategi att stödja missbrukaren mer direkt, i stället för att skärpa allt för alla. Kanske behövs separerade avdelningar, tydligare insatser för beroende och en personalstyrka som har tid och resurser att rikta in sig på dem som verkligen bryter mot reglerna. Men i bristen på sådana resurser och i rädslan att göra fel, blir den enkla lösningen att vara hård mot alla. Ingen är egentligen nöjd: inte personalen, som får en tung arbetsbörda, och definitivt inte de patienter som lever helt drogfritt men ändå får se sina rättigheter monteras ner gång på gång.
I en lagstadgad vårdsituation finns alltid bestämmelser som syftar till att skydda patientens värdighet och integritet. Men om man gång på gång möts av nya restriktioner är det svårt att känna att man får någon verklig hänsyn. ”Man behandlas som om man vore lika skyldig,” säger en patient, ”och då är det svårt att känna förtroende eller satsa på rehabiliteringen.” Så länge droganvändningen inte försvinner helt – och det verkar den inte göra – kommer vården att befinna sig i denna dragkamp mellan att skydda säkerheten och respektera individen. För många patienter är det en förlorad match, där de blir av med ännu en liten bit frihet för varje gång någon annan tagits med droger.
Helst borde vården kunna skilja på dem som faktiskt gör fel och dem som sköter sig. Men i praktiken, när resurserna är knappa och kritiken hård mot minsta miss, blir det nästan omöjligt. Då är det ”bättre att visitera en gång för mycket än en gång för lite”, som en anställd lär ha sagt i en patients berättelse. Och patienter som aldrig ens övervägt narkotika får finna sig i att personalen sätter allt under lupp, från kläder till hygienartiklar, och ibland dessutom försvårar alla typer av inköp eller beställningar. Man upplever det som en fängelselikt stämning, inte som en vårdmiljö.
Kvar står känslan av en hård dubbelbestraffning: först har man tvångsvårdats på grund av sin psykiska ohälsa eller eventuella brott, och sedan blir man misstänkliggjord för droger som en annan person för in. Vägen till en meningsfull rehabilitering känns lång när man knappt kan få ha sin egen dricka, parfym eller hudkräm. Det vore en sak om man hade gjort sig skyldig till missbruk, men när man inte gjort något fel blir det outhärdligt. Vetskapen om att detta sker på flera ställen i landet, att kollektiva förbud blivit vanligare, sprider bara mer uppgivenhet. Allt pekar på att med varje drogfynd skärps reglerna, och man luckrar inte upp dem när läget lugnat sig.
Det här är verkligheten för många i svensk rättspsykiatri. Patienterna berättar om en plats där rehabilitering och mänsklighet borde komma först, men där många i stället känner sig bakbundna av rädsla för nya incidenter. Lagstiftningen går ut på att vården inte ska vara onödigt kränkande, men i praktiken tvingas personalen ta till generella åtgärder. Kvar står patienterna som suckar: ”Det hjälper ju ändå inte mot drogerna – och det förstör för oss som är rena.” Kanske är det just den delen som är mest tragisk: trots alla dessa förbud lyckas de som verkligen vill bryta mot reglerna ofta ändå göra det. De många oskyldiga är de som får betala priset, i form av inskränkta rättigheter och en ständigt pågående misstänkliggörelse.
[xyz-ips snippet=”ai”]
UAIDN: t67gb-1709483022.