Inte acceptabelt..
Ute i ösregnet medan personalen hade spegling
En patient på frigång vid Regionsjukhuset Karsudden fick enligt uppgifter till Psykpatient.se vänta omkring 20 minuter utomhus i ösregn när han skulle tillbaka in på avdelningen. När patienten till slut fick en förklaring uppgavs det att personalen hade ”spegling” och därför inte ville gå ut och öppna.
Det är en händelse som på ytan kan låta liten. Tjugo minuter. Regn. En låst dörr. Men för en patient i rättspsykiatrin är det inte en vanlig väntan utanför en byggnad.
Patienten är inte fri att gå därifrån. Han kan inte gå hem, söka skydd i en butik, sätta sig i bilen eller välja att komma tillbaka senare. Frigången sker på vårdens villkor och återkomsten sker genom vårdens dörrar. När den dörren förblir stängd är patienten helt utlämnad till att någon på insidan bestämmer sig för att öppna.
Det är där situationen blir allvarlig.
Vi vet inte exakt vad den aktuella ”speglingen” innehöll eller varför personalgruppen ansåg att den inte kunde avbrytas. I vård- och arbetsmiljösammanhang används reflektion och avstämningar i personalgrupper för att prata om bemötande, arbetsmiljö, svåra händelser och hur arbetet har fungerat. Det kan vara viktigt arbete. Personal som möter människor i kris, våld och svåra situationer behöver kunna prata med varandra och få stöd.
Men en intern reflektions- eller avstämningsstund kan inte innebära att patientens mest grundläggande behov tillfälligt sätts åt sidan.
När en patient kommer tillbaka från frigång ska vården vara beredd att ta emot personen. Det handlar inte bara om att öppna en dörr. Det handlar om trygghet, respekt och om att patienten inte ska behöva stå ute i regn, kyla eller ovisshet utan att veta när någon tänker komma.
Hälso- och sjukvårdslagen säger att vården ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet. Vården ska också bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och personalen och vara lätt tillgänglig.
Det finns ingen paragraf som beskriver exakt hur snabbt en dörr till en rättspsykiatrisk avdelning måste öppnas. Lagen räknar inte minuter i regn. Men den beskriver tydligt vilken utgångspunkt vården ska ha: patientens trygghet och säkerhet ska tas på allvar.
För rättspsykiatrisk vård gäller dessutom en särskild princip i lagen om rättspsykiatrisk vård. Där står det: ”Tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.”
Det betyder inte att varje dålig upplevelse automatiskt är ett lagbrott. Men det betyder att vården måste kunna förklara varför en patient behövde lämnas utanför i omkring 20 minuter, genomblöt i regnet, när det fanns personal inne på avdelningen.
Om det pågick ett akut larm, en våldssituation eller något annat där personal omedelbart behövde skydda liv och hälsa hade situationen naturligtvis sett annorlunda ut. Men enligt uppgiften till Psykpatient.se handlade det inte om ett pågående nödläge. Det handlade om spegling.
Det väcker därför enkla men viktiga frågor.
Varför kunde inte en person avbryta i några minuter och öppna? Fanns det ingen reservrutin? Fanns det ingen möjlighet att åtminstone informera patienten om att någon skulle komma? Varför skulle en patient som följt reglerna, återvänt från frigång och stod vid rätt dörr behöva vänta i ösregn medan personalen fortsatte sin interna genomgång?
Det är lätt för en fri människa att underskatta vad en sådan händelse betyder. Men i rättspsykiatrin är vardagen redan styrd av lås, tider, tillstånd och personalens bedömningar. Patienten avgör inte själv när han får gå ut, när han får gå tillbaka, när han får ringa, när han får handla eller när han får träffa andra människor. När allt i livet redan är beroende av vårdens beslut blir också en stängd dörr en tydlig maktmarkering.
Patienten står på utsidan. Personalen sitter på insidan.
Patienten vet inte om väntan blir två minuter eller fyrtio. Han vet inte om någon har sett honom, om någon glömt honom eller om personalen helt enkelt har bestämt att annat är viktigare. Han kan inte lämna platsen. Han kan inte lösa situationen själv.
Det är just därför vården har ett större ansvar än en vanlig arbetsplats.
För vissa patienter hade en sådan händelse kanske främst lett till blöta kläder, irritation och en dålig kväll. För andra kan den leda till betydligt mer. En person som redan har ångest, trauma, paranoia, stresskänslighet eller svårigheter med tillit kan uppleva det som att bli övergiven eller medvetet bestraffad. En patient som har kämpat för att få frigång kan känna att hela förtroendet för vården slås sönder av något som för personalen kanske framstår som obetydligt.
Och när patienten väl kommer in är det inte svårt att föreställa sig vad som sedan kan hända. Om han är arg, frustrerad eller upprörd riskerar fokus att hamna på hans reaktion i stället för på orsaken till den.
Var han irriterad? Höjde han rösten? Var han svår att bemöta? Behövde han lugnas ner?
Men den första frågan borde vara en annan: varför sattes patienten i en situation som vården rimligen kunde ha undvikit?
Rättspsykiatrin talar ofta om struktur, förutsägbarhet och trygghet. Patienter ska följa rutiner, passa tider och visa att de kan hantera ansvar. Det är krav som kan vara rimliga. Men samma krav måste gälla verksamheten själv.
Om en patient ska vara tillbaka från frigång vid en viss tid måste verksamheten också vara organiserad för att ta emot patienten. Det går inte att kräva punktlighet av patienten och samtidigt acceptera att patienten lämnas ute när han faktiskt kommer tillbaka enligt planen.
Vården kan inte bara bestå av regler som patienten ska följa. Den måste också bestå av ansvar som personalen och organisationen följer.
Det är inte heller en fråga om lyx eller bekvämlighet. Att slippa stå ute i ösregn i 20 minuter när man är beroende av en låst vårdinrättning är inte ett särskilt önskemål. Det är ett grundläggande krav på ett rimligt bemötande.
En patient inom rättspsykiatrin ska inte behöva känna att han måste vara tacksam för att någon till slut öppnar dörren. Det är vårdens ansvar att dörren öppnas inom rimlig tid.
Händelsen borde därför bedömas i verksamhetens avvikelsesystem. Hälso- och sjukvårdspersonal ska rapportera risker för vårdskador och händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Vårdgivaren har samtidigt ansvar för att utreda sådana händelser.
Det betyder inte att varje försening automatiskt är en Lex Maria-händelse. Men det betyder att situationen måste tas på allvar, dokumenteras och följas upp när den visar att en patient kunde bli stående utanför utan att någon öppnade.
En avvikelse handlar inte bara om fysisk skada. Den kan också synliggöra brister i rutiner, kommunikation, bemanning och ansvarsfördelning. Här finns flera möjliga frågor att utreda: Vem ansvarar för återinsläpp från frigång? Hur vet personalen att någon står utanför? Vad händer om avdelningen har rapport, möte, rast eller reflektion? Finns det en säkerhetsoperatör eller annan funktion som kan öppna? Har rutinen fungerat vid tidigare tillfällen?
Det är inte acceptabelt att svaret på sådana frågor blir att patienten får vänta tills personalen är färdig med något annat.
Det handlar också om vilken människosyn som präglar vården. En spegling kan säkert vara viktig för personalen. Den kan vara ett sätt att förebygga stress, konflikter och dåligt bemötande. Men just därför blir det extra märkligt om resultatet av personalens reflektionsarbete blir att en patient lämnas ensam ute i regnet.
Reflektion borde leda till mer förståelse för patientens situation, inte mindre.
Det borde få personalen att fråga sig hur det känns att stå bakom en låst dörr när man redan är frihetsberövad. Hur det känns att inte veta om någon kommer. Hur det känns att vara blöt, kall och beroende av människor som väljer att fortsätta ett internt samtal i stället för att öppna.
Det är där speglingen borde börja.
För patienten är det inte en teoretisk diskussion om arbetsmiljö eller organisationskultur. Det är en konkret kväll i ösregn. Det är blöta kläder. Det är väntan. Det är känslan av att inte vara viktig nog för att någon ska ta några steg till en dörr.
Och i rättspsykiatrin kan just sådana små händelser bli större än de borde behöva vara. När friheten redan är borta blir varje förnedring, varje onödig begränsning och varje nonchalant besked en påminnelse om vem som har makten.
Karsudden behöver därför svara på om händelsen dokumenterades. Verksamheten behöver förklara vilken rutin som gällde och varför den inte fungerade. Den behöver också visa hur man ska se till att patienter som återvänder från frigång inte lämnas utomhus i regn eller kyla därför att personalgruppen är upptagen med en intern aktivitet.
Det handlar inte om att förbjuda personal att reflektera. Det handlar om att patienten aldrig får bli den som betalar priset för att organisationen inte klarar av att kombinera intern reflektion med sitt mest grundläggande uppdrag.
Att ta emot en patient.
Att öppna dörren.
Att visa att vården fortfarande är vård.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
Källor:
Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, särskilt 2 a §.
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30), särskilt 5 kap. 1 §.
Vårdhandboken: Reflektion inom vård och omsorg.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO: ansvar för rapportering och utredning av vårdskador och risker.
UAIDN: v7k2m-1783274820-