Ny dom från EU-domstolen ifrågasätter affärsmodellen bakom försäljning av brottmålsdomar. För psykiskt utsatta kan livslång exponering bli ett nytt straff – långt efter att domen är avtjänad.
EU sätter ned foten mot Lexbase – men hur många liv har redan förstörts?
Under många år har databaser som Lexbase väckt starka känslor. För vissa har de setts som ett verktyg för insyn i rättsväsendet. För andra har de blivit symbolen för ett system där människor aldrig får lämna sitt förflutna bakom sig. Nu har EU-domstolen satt ned foten – och domen kan få stor betydelse för hela den svenska affärsmodell som vuxit fram kring försäljning av domar.
Den 9 juli 2026 meddelade EU-domstolen sin dom i mål C-199/24. Domstolen slår fast att en verksamhet som i huvudsak består av att mot betalning tillhandahålla sökbara brottmålsdomar på internet i princip inte ska betraktas som journalistik enligt dataskyddsförordningen, GDPR. Därmed kan en sådan verksamhet inte automatiskt åberopa det journalistiska undantag som länge varit en central del av argumentationen från företag som bygger sin verksamhet på att publicera domar.
Det handlar inte om att domar plötsligt blir hemliga. Offentliga domar kommer även fortsättningsvis att kunna begäras ut från domstolar. Det EU-domstolen nu ifrågasätter är något helt annat – nämligen affärsmodellen där människors värsta misstag samlas i databaser, görs sökbara och säljs vidare år efter år.
Skillnaden är viktig.
Offentlighetsprincipen finns för att rättsväsendet ska kunna granskas. Den är en grundbult i demokratin. Men att skapa kommersiella register där människor kan sökas fram av grannar, arbetsgivare, försäkringsbolag eller nyfikna privatpersoner är en helt annan sak. EU-domstolen markerar nu att den gränsen faktiskt existerar.
För människor som en gång begått ett brott kan konsekvenserna bli livslånga. Ett avtjänat straff innebär inte att domen försvinner från internet. Tvärtom kan den fortsätta dyka upp när någon söker på personens namn, långt efter att skulden till samhället anses vara reglerad.
För personer med psykisk ohälsa eller tidigare rättspsykiatrisk vård blir konsekvenserna ofta ännu större.
Många patienter inom rättspsykiatrin kämpar redan med stigma, skam och ett lågt förtroende från omgivningen. Vägen tillbaka till ett normalt liv är sällan enkel. Att hitta arbete, bostad och sociala relationer är svårt nog utan att gamla domar ständigt finns ett knapptryck bort.
Den psykiska belastningen av att veta att ens historia alltid finns tillgänglig för andra ska inte underskattas. Forskning visar att stigmatisering och social exkludering kan försämra den psykiska hälsan, öka känslan av hopplöshet och göra återhämtning betydligt svårare. För en människa som redan lever med psykisk sjukdom kan det bli ytterligare en börda i ett liv som redan präglas av stora utmaningar.
Samtidigt bygger mycket av svensk kriminal- och psykiatrivård på tanken om rehabilitering. Samhället säger att människor ska få en andra chans. Straff ska avtjänas. Vård ska leda till återhämtning. Patienter och tidigare dömda ska kunna återvända till samhället.
Men hur trovärdigt blir det budskapet om samma samhälle samtidigt accepterar att privata företag tjänar pengar på att hålla deras förflutna levande för all framtid?
Det är en fråga som inte bara handlar om juridik, utan också om moral.
Att någon dömts för ett brott är en offentlig uppgift. Men innebär det verkligen att personen ska exponeras resten av livet, även när straffet är avtjänat och vården avslutad? Ska en människa för alltid definieras av sitt värsta ögonblick?
För den som aldrig själv drabbats kan svaret kanske kännas enkelt. För den som försöker bygga upp sitt liv igen ser verkligheten annorlunda ut.
En arbetsintervju kan ta slut innan den ens börjat. Ett hyreskontrakt kan utebli. Ett nytt förhållande kan raseras. Gamla misstag blir ständigt aktuella igen, trots att åren gått och människan förändrats.
Särskilt allvarligt blir detta för personer som dömts under en period av svår psykisk sjukdom. Många brott som leder till rättspsykiatrisk vård begås under akuta psykoser eller andra allvarliga tillstånd där personen saknat full kontroll över sitt handlande. Efter behandling kan samma person leva ett helt annat liv. Ändå fortsätter domen att vara det första andra människor möter.
Det väcker frågan om samhället verkligen tror på rehabilitering, eller om vissa människor i praktiken döms på livstid – inte av domstolen, utan av internet.
EU-domstolens avgörande innebär inte att Lexbase eller liknande tjänster automatiskt försvinner. Domen innebär heller inte att offentlighetsprincipen avskaffas. Däremot markerar den att företag som bygger sin verksamhet på att sälja sökbara domar inte självklart kan gömma sig bakom samma journalistiska skydd som traditionella medier.
Det kan få långtgående konsekvenser för hur dessa verksamheter måste hantera personuppgifter framöver.
Från ett patientperspektiv är domen därför välkommen.
Den påminner om något som ibland glöms bort i debatten: bakom varje dom finns en människa. En människa som kanske gjort något fruktansvärt, men som också kan ha avtjänat sitt straff, genomgått behandling och försöker bygga upp sitt liv igen.
Vi menar inte att brott ska glömmas bort eller döljas. Rättsväsendet ska vara öppet och granskningsbart. Journalister ska kunna rapportera om brottslighet när det finns ett allmänintresse.
Men det är stor skillnad mellan granskande journalistik och en affärsmodell där människors värsta dagar blir en produkt som kan säljas om och om igen.
EU-domstolens dom visar att den skillnaden också har betydelse i juridiken.
Kanske är det början på ett nytt synsätt där rätten till integritet, rehabilitering och mänsklig värdighet väger tyngre än möjligheten att tjäna pengar på andras misstag.
För om samhället verkligen vill att människor ska förändras måste vi också vara beredda att låta dem göra det.
Annars blir orden om rehabilitering bara tomma löften.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
Källor
- EU-domstolen, mål C-199/24, dom meddelad den 9 juli 2026.
- Dataskyddsförordningen (EU) 2016/679 (GDPR).
- Offentlighetsprincipen och svensk grundlag.
- Europeiska unionens domstols pressmeddelande om mål C-199/24.
UAIDN: k4n8z-1783663632-