En vård i förfall: När patienterna blir en bisak i rättspsykiatrin

**En vård i förfall: När patienterna blir en bisak i rättspsykiatrin**

Inom rättspsykiatrin är vårdpersonalens roll avgörande för patienternas rehabilitering och trygghet. Trots detta vittnar allt fler om en arbetsmiljö där personalen distanserar sig från patienterna, undviker sitt ansvar och istället prioriterar sin egen bekvämlighet. Flera rapporterade avvikelser från Regionsjukhuset Karsudden tyder på en djupgående brist på engagemang, där patienternas behov alltmer hamnar i skymundan.

Den kanske mest uppseendeväckande utvecklingen är hur personalen på vissa avdelningar aktivt drar sig undan från interaktion med patienterna. Enligt avvikelserapporter beskrivs en situation där vårdpersonal istället för att vara närvarande på avdelningen sitter i dokumentationsrummet, ofta med släckta lampor och dörren på glänt. En del av dem tittar på film med hörlurar på och ignorerar aktivt när deras hjälp behövs.

Ytterligare rapporter bekräftar den här bilden. En annan avvikelse beskriver hur en patient inkommit med klagomål över att personalen stänger in sig i expeditionen med låst dörr, vilket gör det omöjligt för patienterna att få det stöd de behöver. Samtidigt tillåts högljudda och störande beteenden på avdelningarna, utan att någon personal griper in. Detta skapar en kaotisk miljö där patienter lämnas åt sitt eget öde.

**En arbetsplats i förfall – när kritik bemöts med ilska istället för förändring**

En av de mest anmärkningsvärda avvikelserapporterna visar hur arbetsmiljön på Karsudden blivit infekterad av en tystnadskultur där kritik mot personalens arbetsinsats ses som en personlig kränkning. En anställd har dagligen påpekat för sina kollegor att de fuskar och inte arbetar, vilket till slut ledde till en konfrontation under lunchen. Den anställde som pekade på problemen bemöttes med irritation och ilska, istället för att kollegorna tog till sig kritiken och reflekterade över sitt eget beteende.

Det här illustrerar ett större problem inom rättspsykiatrin: personalen verkar inte själva inse att de faktiskt inte gör sitt jobb. Istället för att bemöta kritik med självrannsakan, tar de på sig en offerroll och ser sig som ”kränkta” när de blir påminda om sina arbetsuppgifter. Om ingen vågar ifrågasätta missförhållandena, kommer denna destruktiva kultur att fortsätta och försämra vården ytterligare.

**Vart tog den mänskliga kontakten vägen?**

En av de mest grundläggande delarna av rättspsykiatrisk vård är att personalen faktiskt interagerar med patienterna. Det är en självklarhet att vissa patienter kanske föredrar att hålla sig för sig själva, men många behöver och uppskattar socialt stöd. Trots detta görs det minsta möjliga från personalens sida.

Om en patient sitter inne på sitt rum – varför söker då inte ledig personal upp dem? Det skulle räcka med att knacka på, prata lite och fråga hur de mår. Det behöver inte vara en djuplodande diskussion, men bara en enkel fråga som ”Hur är det? Vad gör du?” kan göra stor skillnad. Denna typ av kontakt skapar en känsla av trygghet och mänsklighet, något som många patienter inom rättspsykiatrin saknar.

Istället för detta har det blivit vanligt att personalens interaktion med patienterna begränsas till den rutinmässiga ”tillsynen”. Tillsyn är till för att säkerställa att patienterna mår bra, men i praktiken har det blivit en formalitet där personalen bara öppnar dörren och säger ”tillsyn” – utan att ens titta in eller bedöma hur patienten faktiskt mår. Det finns rapporterade fall där patienter gråtit i sina sängar utan att någon personal ens noterat det. I vissa fall öppnas dörren bara för att direkt stängas igen, utan någon egentlig tillsyn. Om personalen verkligen brydde sig om patienterna, varför kan de då inte ta fem minuter av sin tid och faktiskt se till att patienterna mår bra?

**Hur får vi personalen att prioritera patienterna framför skärmen?”**

För många patienter blir den här utvecklingen alltmer frustrerande. Det är tydligt att personalen prioriterar annat än patienterna under arbetstid. Ett flertal patienter har uttryckt att personalen hellre sitter framför sina datorer och surfar på internet än att interagera med patienterna. ”Vi dokumenterar” är det vanligaste svaret, men patienterna kan se på skärmarna att det istället visas privata bilder, hus, resor, Facebook eller YouTube. En vanlig åsikt som framförts är att ”personalen borde inte ha tillgång till internet på sina datorer under arbetstid – de ska jobba med oss, inte sitta på kontoret och slösurfa.”

Det här är en fullt rimlig invändning. På många andra arbetsplatser inom vården är internetanvändning strikt begränsad för att säkerställa att personalens fokus ligger på arbetet. Det är oacceptabelt att anställda inom rättspsykiatrin tillåts dra sig undan och prioritera personlig underhållning framför patienternas behov.

**En förändring krävs – men vem tar ansvar?**

Det går inte att ignorera att rättspsykiatrin i Sverige står inför en allvarlig kris. Om inte något görs för att vända utvecklingen, riskerar vården att urholkas ännu mer, med katastrofala konsekvenser för de patienter som är beroende av stöd och rehabilitering.

Frågan är: vem tar ansvar? Sjukhusledningen måste agera och säkerställa att personalen faktiskt gör sitt jobb. Det kan handla om skärpt uppföljning, tydligare arbetsrutiner och sanktioner mot de som konsekvent underlåter att utföra sina arbetsuppgifter. Kanske är det dags att införa ett system där personalens internetanvändning på arbetsdatorer begränsas, och där närvaro på avdelningarna blir obligatorisk snarare än en valfri aktivitet.

Att arbeta inom rättspsykiatrin är ett stort ansvar, och patienterna förtjänar bättre. Det är hög tid att personalen på Karsudden påminns om varför de faktiskt är där – för att vårda, inte för att sitta av tiden.

Källmaterial:

– Ärendenummer: 177140, Avvikelserapport

– Ärendenummer: 178061, Avvikelserapport

– Ärendenummer: 182867, Avvikelserapport

Lyssna på artikeln