När man vaknar upp och öppnar ögonen och allting är mörkt, när allting runt en känns så överväldigande att man blir så trött man vill somna igen. I mörket dyker det alltid upp något slags ting. För folk som har sprungit runt i det tillräckligt nog så finns det alltid två vägar dock. De två vägarna kan man aldrig se så fort som man blir blindad av mörkret. Mörkret sätter en ögonbindel noggrant runt en. Den knyter fast en knut och varje gång man försöker springa ifrån mörkret så drar den åt knuten hårdare. För varje hinder i mörkret som dyker upp så snubblar man och slår sig. Fast såren läker aldrig. De blöder och blöder och för varje steg man tar så svider det. För många tar det år att hitta ut ur mörkrets labyrint. För några ett par dar. Mörkret bryr sig dock aldrig hur många det är i mörkret och hur länge det tar för dem . Eftersom det alltid finns två utvägar.
När en person sprungit och sprungit så tar det oftast stopp. När fötterna rör sig för varje steg utan att se, så ramlar de oftast. Ibland, så är det som att mörkret suger in fötterna djupt in i sig. Och personen faller och faller. Tillslut så hamnar den i botten. Då rör sig aldrig fötterna igen. Det är då mörkret vet att den har vunnit och den är nöjd.
För vissa så blir de bländade av ett starkt ljus, oftast så är det ett ansikte eller två som dyker upp. För de personer som träffar ljuset så stannar de upp. Igen så stannar allting. Ett hjärtslag slår, ett, två… Personen springer, hen snubblar som aldrig förr. För mörkret knyter så hårt att det göt ont. Men för de få som får en hand utsträckt, är de som kämpar i smärta, och de som tar det sista steget ut ur mörkret. Fast deras hjärtslag dunkar än. Och kommer fortsätta göra det mycket längre än de som misslyckas hitta utgången.
* Denna text är ett yttre perspektiv av djup psykisk ohälsa/depression. Om du känner så här eller behöver hjälp. Sök, du bör hitta ljuset då.