Svårigheter för patienter på Karsudden att välja sin egen advokat
Det finns många aspekter av livet i rättspsykiatrin som kan upplevas som hopplösa, men få saker är så betydelsefulla som när ens egen framtid ska avgöras i förvaltningsrätten. Där tar man ställning till om tvångsvården ska förlängas, vilka restriktioner som ska gälla och om patienten får möjlighet att stegvis slussas ut. Det är i dessa stunder man allra mest hade behövt känna förtroende för sitt juridiska biträde – den advokat eller jurist som är där för att tala i patientens intresse. Ändå vittnar flera personer på Karsudden om samma upplevelse: det är mycket svårt att själv välja eller byta advokat, och i praktiken får man nästan alltid en redan tilldelad person som ringer i sista minuten och sedan försvinner när allt är över.
En patient som vill vara anonym berättar att han kände sig väldigt hoppfull första gången han hörde att man kan önska en advokat. I teorin hade han rätt att be förvaltningsrätten om ett särskilt ombud, någon som kunde hans fall och som förstod de komplicerade inslagen av både psykisk ohälsa och juridik. Han försökte förmedla detta till personalen. Men reaktionen blev vag: ”Vi får se om det är möjligt. Kontakta förvaltningsrätten själv om du vill byta.” När han väl nådde fram till rättens kansli fick han veta att de redan beslutat om en annan advokat, och att inga skäl fanns att ändra det. Datum för förhandlingen var redan satt, och patienten kände att han inte hade en chans att överklaga.
I en annan berättelse får en patient, vi kan kalla honom Joel, ett telefonsamtal kvällen före rättegången. I luren hörs en röst som presenterar sig som Joels advokat. Han säger att han precis förordnats, och att förhandlingen är i morgon förmiddag. Joel börjar genast försöka förklara sin situation: hur han känner sig redo för mer frigång, hur han upplever att han tar sin medicin utan tvång, att han haft stabil kontakt med sin familj – men advokaten verkar stressad. ”Vi hinner inte gå igenom allt just nu, men jag tar med dina synpunkter i förhandlingen,” säger han och lovar att ses direkt innan de går in till domaren. Dagen därpå blir det några minuters hastigt samtal på plats, men Joel känner att advokaten knappt hinner ställa följdfrågor. Väl inne i rättssalen tas först läkarnas och vårdpersonalens utlåtanden upp, och Joel får kort komma till tals. Advokaten gör en sammanfattning, men det blir inget verkligt djup. Efteråt säger Joel att han inte alls fick fram vad han egentligen hoppats på, och besluten blev ungefär som personalen föreslagit.
Dessa historier är inte unika. Många vittnar om att man förstår att advokatens tid är begränsad, men man hade önskat lite mer engagemang – särskilt som det handlar om mänskligt ödesdigra frågor. Förvaltningsrätten avgör om vårdtiden ska förlängas, eller om man ska få öppnare vårdform och större frihet. Det kan bli förlängningar på sex månader, ett halvår där man fortsätter leva bakom låsta dörrar och följa avdelningens villkor. Känslan av att man inte fått presentera sin version ordentligt kan föda stor uppgivenhet och ilska.
Hur kunde det bli så att patienter, som formellt sett har rätten att välja eller önska advokat, ändå sällan lyckas få det de vill? En orsak är att förvaltningsrätten gärna vill hantera målen snabbt och effektivt. När en läkare ansöker om förlängning av tvångsvård startar processen, och domstolen utser ofta samma krets av offentliga biträden för att hålla tidsplanen. Patienten kan i teorin begära att byta ombud, men det krävs ofta att man vet hur man rent konkret ska lägga fram det, när det ska göras, samt att rätten går med på bytet. Så fort man missar att svara i tid eller inte lyckas skriva en tydlig motivering, fattas redan beslut om en specifik advokat. Efteråt är det svårt att ändra. Dessutom är många patienter osäkra på hur man argumenterar för att byta ombud. De vet inte heller vilken advokat de skulle vilja ha i stället.
På Karsudden bor patienterna i en ganska sluten miljö, med begränsad kontakt med omvärlden. Många har inte så stora nätverk. Det är då inte lätt att själv leta upp en specialiserad jurist på området. Några säger att personalen inte direkt hjälper en att ordna sådana kontakter, utan att man mer eller mindre förväntas klara det på egen hand. Det kan kräva att man har en anhörig eller vän som ringer runt och kollar upp olika byråer. Vissa känner att det inte ens är lönt att försöka. Man resignerar och tänker att förlängning av tvångsvård antagligen ändå är given.
En del advokater gör så gott de kan under de omständigheter som finns. De kanske får besked om förordnandet väldigt nära in på förhandlingen och hinner inte sätta sig djupt in i ärendet. Då ringer de sent på kvällen eller tidigt på morgonen. För patienten blir det ett konstigt upplägg när man ska försöka gå igenom flera månaders utveckling av ens mående på några minuter i telefon. Man hinner inte prata igenom hur man vill lägga upp argumenten, eller vilka frågor man vill att advokaten ska ställa till läkarna. Allt landar i en summarisk version som sedan förs vidare i rättssalen.
Ska man tro de patienter som berättar om detta finns det dessutom en känsla av att advokaterna ofta går på vårdpersonalens linje, åtminstone vad gäller vissa detaljer, för att inte förlora trovärdighet inför rätten. De vill framstå som rimliga, vilket i många fall är naturligt. Men för patienten är det frustrerande om man hade hoppats att advokaten skulle vara en röst som tydligt ifrågasätter sjukhusets bedömning. När advokaten i stället mest ger uttryck för en mild önskan om små förändringar i vårdplanen, upplever patienten att ingen riktigt slår fast att man är redo för mer frihet. Det blir en känsla av att försvaren inte är helhjärtat.
Rent generellt kan man förstå att i en liten rättspsykiatrisk värld är det samma aktörer som ses om och om igen. En advokat kan ha flera klienter på Karsudden, och samarbetet med vårdpersonalen måste fungera för att processen ska löpa smidigt. Många patienter frågar sig dock varför man talar så lite om själva valfriheten: rätten att i god tid innan förhandlingen faktiskt välja advokat, få hjälp att kontakta den personen, och att sedan skapa en ordentlig strategi för hur man ska presentera sitt fall. Man jämför det med hur en misstänkt i ett brottmål kan ställa krav på en viss försvarsadvokat och får mer tid med sitt juridiska ombud. I rättspsykiatrin upplevs det som mer forcerat och mycket svårare att styra valet.
En del patienter menar att man inte vill irritera personalen genom att ställa krav. Varje dag på avdelningen innebär att man är beroende av ett gott samarbete för att få permission, behandling och en fungerande vardag. Börjar man insistera på att få annan advokat, riskerar man att hamna i konflikt, vilket kan göra att stämningen på avdelningen blir sämre. För en person som är rädd att missa viktiga permissionstillfällen, eller som redan kämpar med sin psykiska hälsa, är det kanske inte värt att ställa till med något som personalen kan uppfatta som tjafs. På så sätt väljer man att ”foga sig” och hoppas på det bästa.
I slutändan beskrivs det som en återkommande rullgardin: nya förhandlingar var sjätte månad eller var tolfte månad, en hastigt utsedd advokat, ett telefonsamtal i sista stund, en kort procedur i förvaltningsrätten, och så en förlängning av vården. Många tycker att själva juridiken bara går på autopilot, medan deras egna röster inte lyfts fram på ett meningsfullt vis. Det är nästan ingen som på allvar pratar med dem om hur man argumenterar eller vad man har för lagliga möjligheter. Ibland klagar patienterna inombords, men orkar inte ta striden.
Man kan tänka sig en alternativ situation: tänk om en patient, vi kan kalla henne Sara, kunde säga till personalen två månader innan förhandlingen: ”Jag vill ha advokat X som jag hört är duktig i rättspsykiatriska mål.” Tänk om personalen då hjälpte Sara att skriva en kort, formell begäran till förvaltningsrätten i tid, och rätten var öppen för att godta det. Då skulle Sara hinna ha flera samtal med advokaten, gå igenom vårdjournaler och förbereda frågor för förhandlingen. Hon skulle slippa känna att hon knappt får en syl i vädret. Resultatet av förhandlingen kanske inte måste bli helt annorlunda, men Sara skulle åtminstone känna att processen var seriös och att man verkligen tittade på hur hon mår. Även om beslutet fortfarande blev en förlängning, kunde hon acceptera det på ett annat sätt. Men i praktiken får få patienter denna chans.
Allt detta är inte skrivet i sten. Det finns säkert advokater som gör ett gott jobb, och det kan hända att vissa patienter känner sig nöjda. Men helhetsbilden hos många är att en självklar rättighet, att få välja eller åtminstone på ett enkelt sätt byta advokat, inte fungerar i praktiken. Man blir tilldelad någon, ofta med mycket kort varsel, och så avverkas allting på rekordtid. Det är svårt att klandra enskilda advokater, då de själva slits mellan olika uppdrag och tajta scheman. Ändå borde någon i systemet kunna se att patienterna sitter i en väldigt utsatt position. De har allt att förlora eller vinna, men ingen ordentlig nyckel till att påverka.
Sammantaget leder det till en slags tystnad. De som hade orkat strida ger upp. De som inte känner till sina rättigheter får heller ingen vidare vägledning. Det resulterar i en process som på ytan ser korrekt ut: rätten har utsett ett biträde, parterna får yttra sig, och beslut fattas. Men inuti upplever patienterna att de aldrig fått en reell chans.
Karsudden är på många sätt en plats där patienternas behov av bra juridisk representation är särskilt stort. Vården kan pågå i flera år eller decennier, och små förändringar i rättens beslut kan betyda mycket för hur ens liv ser ut, för permissioner och kontakter med familjen. När man gång på gång inte lyckas få rätt ombud, eller inte får bygga upp en relation till sin advokat, blir varje förhandling ett nödvändigt ont. Och när advokaten ibland till och med blandar ihop en med en annan klient under samtalet – vilket en del påstår har hänt – är förtroendet helt bortblåst.
Hur kan detta lösas i framtiden? Vissa hävdar att förvaltningsrätten borde utveckla en tydligare rutin, där man alltid först frågar patienten skriftligen vilken advokat som önskas, och ger en lista över tänkbara personer med erfarenhet av rättspsykiatri. Andra menar att sjukhusets personal har ett ansvar att initiera den kontakten. En tredje väg är att patienternas anhöriga skulle kunna få ett tydligt mandat att hjälpa till. Men i nuläget finns inga klara lösningar, och många patienter blir kvar i en situation där man vet att man har en rättighet, men ändå inte kan använda den fullt ut.
Om man talar med patienter på Karsudden i dag hörs samma tema: ”Allt går i samma hjulspår. Man får ringa och ringa, men ingen tar emot ens begäran om annan advokat. Och när advokaten väl kontaktar en, så är det dagen före rättegången.” Det skapar en cynism, en känsla av att ”vi är inte värda att få det ordentligt.” Man konstaterar att processen mest är en formsak, att personalen redan har sagt sitt inför domstolen. Kanske går det ibland att nå lite längre genom att personligen prata med advokaten och förklara läget, men de flesta upplever att tiden aldrig räcker. När man sätter sig i salen är advokaten fortfarande nästan en främling.
En fingerad historia kan sammanfatta problemet: Patrik, 35, vårdats på Karsudden i fyra år. Han är redo att leva mer självständigt, säger han. Han har börjat studera på distans, han är insatt i sin medicinering och har haft stabilt beteende i över ett år. Nu står en viktig förhandling för dörren. Men advokaten som rätten utsåg dyker upp tio minuter innan förhandlingen. Patrik försöker skyndsamt visa en pärm med anteckningar om hur bra han klarar av rutiner, men advokaten hinner knappt bläddra. Inne i salen pratar läkarna om risk och om att Patrik har en lång historia av impulsivitet. Advokaten gör några allmänna invändningar men lämnar det därhän. Efter tio minuter är allt över, och förlängningen beviljas. Patrik går ut därifrån med känslan av att han inte ens fick presentera hur hårt han ansträngt sig. Nästa gång är om sex månader igen. Han vet inte om han då får samma advokat eller någon annan – men han vågar inte hoppas på att själv få bestämma.
Sådan är verkligheten för flera patienter. Och när de säger ifrån om att de vill välja advokat, tycks byråkratin inseglad. Ingen tar ansvar, och den tid man har på sig blir för kort. Ibland har det redan hunnit komma ett beslut. Kanske är detta inget nytt problem, men det fortsätter skapa frustration och känslan av att man saknar reell medbestämmanderätt.
På papperet är tanken att en patient som vårdas inom rättspsykiatri ska vara trygg med sin advokat, känna att den personen tar patientens parti, och att man faktiskt samarbetar inför rätten. I praktiken har man på Karsudden ofta fastnat i en loop där ”standardombuden” utses automatiskt, och patienten inte har något att säga till om. Det är svårt att se hur detta ska förändras så länge domstolen vill hålla snabbt tempo, och så länge ingen aktivt stöttar patientens rätt att önska ett annat ombud. Tills dess får fler patienter gå in i förhandlingssalen och hoppas att advokaten denna gång hinner lyssna några minuter extra.