Tekniskt fel – eller censur?

När patientdatorerna tystnar – ännu ett steg bort från omvärlden

På Karsuddens rättspsykiatriska sjukhus har patientdatorerna i dagrummen under mer än en vecka varit delvis tystade. Videoklipp på Facebook, Aftonbladet, SVT Play och andra nyhetssidor går inte längre att spela upp. Samtidigt fungerar YouTube utan problem. Personalen säger att det handlar om ett tekniskt fel, men flera patienter upplever det som något helt annat: ett nytt, tyst sätt att strypa kontakten med omvärlden.

I en miljö där nästan allt redan är reglerat – dörrar, besök, telefonsamtal, permissioner – blir tillgången till internet ofta den sista kanalen ut. När patientdatorerna plötsligt inte längre klarar av att visa nyhetssändningar, intervjuer och samhällsprogram, är det inte en liten teknisk störning. För den som är frihetsberövad kan det kännas som ännu en mur som byggs upp mellan avdelningen och världen utanför.

En patient på Karsudden beskriver frustrationen över situationen: ”det tar ju för fan inte 1 vecka att ta bort en spärr som ni måste ha lagt in, det fungerade ju för fan förut!”

Reaktionen speglar en erfarenhet som många inom rättspsykiatrin känner igen. När något plötsligt slutar fungera för patienter, men inte för personalen, blir svaret ofta att det är ett ”tekniskt fel” eller något som ”IT måste titta på”. Samtidigt saknas tydliga besked om vad som faktiskt har hänt, vem som fattat beslut, och när – eller om – det ska åtgärdas.

Just nu beskriver patienter på Karsudden att videor på flera stora nyhetssajter och streamingtjänster blockeras, medan just YouTube fungerar. Om det handlade om ett generellt fel i nätverket skulle det rimligtvis drabba fler tjänster slumpmässigt, inte selektivt slå mot just nyhets- och playtjänster från etablerade medier. För patienterna märks det tydligt i vardagen när till exempel Facebooks korta, roliga klipp inte längre går att spela upp – ingen video startar överhuvudtaget på Facebook. Den här typen av ”halv”-blockering väcker frågor om vad som egentligen är avsikten.

En tredje patient påminner om att problemen började när de nya, låsta datorerna sattes in för flera månader sedan och sammanfattar sin frustration så här: ”Sedan dom skaffade dom nya låsta datorerna fungerar inga streamingtjänster, inte Netflix eller Spotify som jag betalar för, vad i helvete håller dom på med?”

En annan patient uttrycker det på sitt eget, mycket tydliga sätt: ”det är typiskt paranioda idioter som försöker hindra problem som inte finns, vafan, patientdatorerna står ju i dagrummet, alla ser ju vad man gör (ja, fin sekretess vi har va???), så dom flesta sköter ju sig!”

Citatet är hårt, men fångar något centralt: datorerna står öppet i dagrummet, synliga för både personal och andra patienter. Den som sitter där är allt annat än anonym. Att då skylla på risker och ”okontrollerad användning” klingar falskt för många. Det här handlar inte om hemliga, olagliga kontakter i smyg. Det handlar om att se nyheter, samhällsprogram och ibland bara en helt vanlig video från familj eller vänner.

Lagen är tydlig: rätten till kommunikation är huvudregel

Även inom psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård har patienter grundläggande rättigheter. En av de centrala handlar om rätten att stå i förbindelse med omvärlden – via brev, besök, telefon och i dag också via elektronisk kommunikation.

I lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, finns en särskild bestämmelse om inskränkningar i användningen av elektroniska kommunikationstjänster. Där står bland annat: ”Chefsöverläkaren får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster”. Den formuleringen är viktig av flera skäl.

För det första riktar sig lagen till en patient i taget. Det är chefsöverläkaren som, efter en bedömning, kan fatta beslut om att just en viss patients rätt att använda elektronisk kommunikation ska begränsas. Det handlar alltså inte om generella spärrar för alla på en avdelning, utan om individuella, motiverade beslut.

För det andra är besluten tidsbegränsade. Enligt samma regelverk får ett beslut om inskränkning gälla högst två månader åt gången, och Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ska underrättas. Varje inskränkning måste alltså vara dokumenterad, prövad och kontrollerad.

När det gäller rättspsykiatrisk vård på Karsudden är det lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, som gäller. Där hänvisar 8 § till reglerna i LPT, vilket innebär att samma grundprinciper gäller: rätt till kommunikation är huvudregel, inskränkningar är undantag, och varje inskränkning ska beslutas, motiveras och tidsbegränsas.

För de patienter som vårdas med särskild utskrivningsprövning på en avdelning med förhöjd säkerhetsklassning finns dessutom en specialregel, 8 a § LRV. Där står bland annat att patienten ”…får endast använda sådan teknisk utrustning för elektroniska kommunikationstjänster som tillhandahålls av vårdgivaren”. Det är just därför patienterna på Karsudden inte får ha egna mobiltelefoner, surfplattor eller datorer, utan hänvisas till de patientdatorer som regionen ställt fram.

Men samma paragraf slår också fast motsatsen: vårdgivaren har en skyldighet att faktiskt erbjuda fungerande utrustning. Formuleringen är tydlig: ”Vårdgivaren ska, i syfte att säkerställa patientens rätt att stå i förbindelse med annan person, tillhandahålla sådan utrustning”.

Det betyder att regionen inte kan gömma sig bakom tekniska lösningar som i praktiken stänger ned kommunikationen. Om vårdgivaren själv är den enda som får tillhandahålla utrustningen, ligger också ansvaret på vårdgivaren att se till att den fungerar på ett sätt som gör det möjligt att faktiskt utöva sina rättigheter.

När patientdatorerna på Karsudden under mer än en vecka inte klarar av att spela upp nyheter, playprogram och klipp på sociala medier, men personalen ändå fortsätter att hänvisa till att ”någon” på IT tittar på det utan att något händer, är det svårt att se hur det skulle vara förenligt med lagens anda. Om det inte finns formella, individuella beslut om inskränkningar enligt LRV/LPT, talar mycket för att det här ligger farligt nära en otillåten generell begränsning.

JO och lagstiftaren: generella förbud utan stöd i lag är inte okej

Redan innan dagens regler om elektroniska kommunikationstjänster infördes har Justitieombudsmannen, JO, uttryckligen kritiserat generella förbud som saknar stöd i lag. I äldre beslut har JO bland annat konstaterat att vårdgivare inte får införa allmänna inskränkningar i patienters möjlighet att använda telefon, annat än där lagstiftningen ger ett tydligt stöd, och att det bara är av ordnings- och praktiska skäl man får styra tillgången till exempelvis en gemensam telefon.

När regeringen senare tog fram de nuvarande reglerna om elektronisk kommunikation inom tvångsvården var budskapet tydligt: huvudregeln är rätt till kontakt, inskränkningar ska vara undantag, individuellt prövade och möjliga att överklaga. Därför infördes särskilda paragrafer om både tidsgränser, skriftliga beslut och tillsyn från IVO.

Mot den bakgrunden blir det svårt att försvara en situation där en hel avdelning – eller kanske flera – plötsligt får sin tillgång till centrala delar av internet nedskuren, utan kända beslut, utan tidsplan och utan insyn. Om spärrarna hade varit kopplade till en specifik patients beteende, hade det funnits ett beslut, en motivering, en giltighetstid och en möjlighet att klaga. Här blir i stället alla drabbade, utan att någon vet varför.

Dubbelmoral: personalen ser film – patienterna stängs ute

Det här sker inte i ett vakuum. I regionens egna avvikelserapporter från Karsudden finns beskrivningar av hur personal stänger in sig i dokumentationsrum, släcker lampan, sitter med hörlurar och tittar på film, medan kollegor står ensamma med patientgruppen och avskilda patienter. Samtidigt brister det i tillsyn, riskbedömningar och dokumentation.

Det är svårt att inte se ironin. När personalen tittar på film under arbetstid beskrivs det som ett arbetsmiljö- och arbetssättsproblem, något som ska lyftas på möten och hanteras internt. När patienter använder datorerna i dagrummet för att se på nyheter och play-program blir samma teknik plötsligt ett säkerhetsproblem som måste begränsas.

I andra avvikelser, från andra rättspsykiatriska kliniker, kan man läsa om hur fjärrkontroller som ger patienter möjlighet att gå ut på internet göms undan på expeditionen, eller hur det föreslås att patienter och anhöriga inte alls ska ha tillgång till klinikens elektronik för att kunna nå vissa funktioner. Det går att se ett mönster: varje gång patienterna hittar ett sätt att använda tekniken som vanliga människor gör varje dag, möts de förr eller senare av nya begränsningar.

Det är en dubbelmoral som är svår att bortförklara. Den förstärker känslan av att tekniken inte används för att underlätta vård, kontakt och delaktighet – utan som ytterligare ett kontrollverktyg.

När nyhetsflödet tystnar

För många rättspsykiatriska patienter är det svårt att läsa långa texter. Koncentrationssvårigheter, medicinbiverkningar, ångest och kognitiva nedsättningar gör att en kort video ofta är mycket lättare att ta till sig än spalter av text. Att följa direktsända presskonferenser, aktuella samhällsprogram eller nyhetssändningar är ett sätt att känna att man fortfarande är en del av samhället, trots låsta dörrar.

När videoflödet plötsligt stryps, men texten finns kvar, är det lätt att säga att ”information ju ändå finns”. Men i praktiken innebär det att många i den här gruppen stängs ute från stora delar av det offentliga samtalet. Det gör också något med självkänslan. Signalen som uppfattas är: du ska inte se för mycket, inte veta för mycket, inte vara för mycket delaktig.

Det skapar också en märklig skevhet i vilken typ av material som går att se. Om etablerade nyhetshus, public service och större medieaktörer blockeras, men YouTube fungerar, innebär det att patienterna i större utsträckning hänvisas till algoritmstyrda flöden, reklam, klickbete och innehåll utan redaktionellt ansvar. Om avsikten påstås vara att minska risker borde det tvärtom vara mer logiskt att prioritera tillgång till just seriösa nyhets- och samhällsmedier.

”Tekniskt fel” räcker inte – patienterna har rätt till svar

Det kan naturligtvis finnas tekniska problem som tar tid att lösa. Ingen förväntar sig att avancerade säkerhetssystem och nätverk aldrig strular. Men i en rättspsykiatrisk miljö, där tillgången till elektronisk kommunikation uttryckligen regleras i lag, räcker det inte med att hänvisa till ett anonymt ”fel” som ingen kan förklara och som ingen tycks ta ett tydligt ansvar för.

När patientdatorerna används som den enda lagliga vägen till internet, måste varje långvarig begränsning behandlas som just det – en begränsning av en lagstadgad rättighet. Då krävs det:

– Klara besked om vad som hänt.
– Dokumentation av eventuella beslut.
– Tidsram för när problemet ska vara åtgärdat.
– Information om hur patienter kan klaga, till exempel via patientnämnd, IVO eller JO.

Utan detta landar man i ett läge där inskränkningar smygs in under täckmanteln ”teknik”. Det är farligt, inte bara juridiskt utan också för förtroendet för vården. När patienter gång på gång får höra att saker ”inte går” utan att få veta varför, urholkas tron på både systemet och de människor som arbetar i det.

Ett mönster av kontroll – och en fråga till lagstiftaren

Berättelserna från Karsudden passar tyvärr in i en större bild. Vi ser hur rättspsykiatrin under de senaste åren steg för steg stramat åt patienternas möjligheter att äga egen teknik, välja kommunikationsvägar och delta i det digitala samhället. Samtidigt har lagstiftaren tydligt sagt att rätten till kontakt med omvärlden ska värnas, och att begränsningar bara får ske med tydligt stöd i lag.

När patientdatorerna i praktiken blir ett filter där nyheter, playtjänster och sociala videoklipp tystas, hamnar vården i direkt konflikt med den lagstiftning som säger att vårdgivaren både ska tillhandahålla utrustning och bara inskränka användningen genom tydliga, individuella beslut.

För patienterna på Karsudden handlar det här inte om teknik i första hand. Det handlar om värdighet, om att inte behandlas som barn som måste skärmas från världen, och om rätten att själva få ta del av samma samhällsinformation som alla andra.

Frågan som borde ställas till ansvariga politiker och vårdgivare är därför enkel:

Var finns de formella besluten som motiverar att en hel patientgrupp under rättspsykiatrisk vård får nyhetsflödet via video strypt i mer än en vecka – och hur länge tänker ni låta det fortsätta?

Källor (urval)

– Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, särskilt 20 b och 22 b §§.
– Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, särskilt 8 och 8 a §§ samt ändringslag SFS 2014:523.
– Förarbeten till reglerna om elektronisk kommunikation inom psykiatrisk tvångsvård (bland annat prop. 2005/06:195 och prop. 2013/14:119).
– JO-beslut rörande begränsningar av patienters möjlighet att använda telefon och elektronisk kommunikation inom psykiatrisk vård.
– Avvikelserapporter från Karsudden 2024 (intern dokumentation inom Region Sörmland).
– Avvikelserapporter från rättspsykiatriska kliniker i andra regioner rörande patienters tillgång till elektronik och internet.

UAIDN: h4s9k-1764892800-

---

Lyssna på artikeln

---