Ingen lyssnar…
På ett av Sveriges mest säkerhetsklassade rättspsykiatriska sjukhus saknas något så grundläggande att det borde vara självklart: fungerande möjligheter för patienter att påkalla hjälp. Uppgifter som nu kommer fram visar att alla rum på Karsudden inte har fungerande ringsignaler eller larm, vilket innebär att patienter i praktiken kan bli helt utlämnade om något händer.
För den som lever bakom låsta dörrar, ofta med psykisk ohälsa, ångest eller somatiska problem, är möjligheten att kalla på personal inte en bekvämlighet – det är en livlina. När den saknas förändras hela vårdmiljön. Istället för trygghet uppstår en tyst oro: vad händer om något går fel?
En patient beskriver situationen krasst: “det verkar som om dom inte bryr sig, dom sitter mest på kontoret”. Orden är enkla, men de fångar en känsla som återkommer i flera vittnesmål – att avståndet mellan patienter och personal inte bara är fysiskt, utan också känslomässigt.
I ett fall berättas om en patient som föll omkull och blev liggande på golvet, utan att få hjälp i tid.
“en annan kille, som är lite ‘skakig’, hade trillat omkull, och låg på golvet och skrek i en kvart innan personalen kom.”
Det är en berättelse som väcker frågor. Inte bara om bemanning, utan om system. Hur kan en patient bli liggande så länge utan att någon reagerar? Och vad händer med den som inte har kraft att skrika?
Den typen av situationer borde i teorin fångas upp av larm eller tillsyn. Men när larm saknas, inte finns i rummen, eller inte används för patienter, faller ansvaret helt på slumpen – eller på patientens egen förmåga att göra sig hörd.
En annan patient beskriver upplevelsen så här: “man känner sig övergiven, detta är ju faktiskt ett psykiatriskt sjukhus, ingen förvarningslokal”.
Det är en formulering som sätter fingret på något centralt. Rättspsykiatrin ska enligt lag vara vård, inte förvaring. Patienter är frihetsberövade, men de är inte dömda till att lämnas utan stöd.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges med respekt för patientens värdighet och behov av trygghet. Det är inte en rekommendation, utan en skyldighet. När patienter saknar möjlighet att påkalla hjälp uppstår en direkt konflikt med den principen.
Problemet förstärks av hur tillsynen upplevs i praktiken.
“deras ’tillsyn’ dom gör regelbundet, det syns att dom bara kollar om man ‘är här’ absolut ingeting om hur man mår eller liknande”
Tillsynen, som i teorin ska fungera som en säkerhetsåtgärd, upplevs alltså inte som en faktisk kontroll av patientens mående – utan som en rutin, en avbockning. För många patienter känns det mer som en inräkning, liknande den som görs på anstalter, där fokus ligger på att räkna huvuden snarare än att se hur någon faktiskt mår.
Det skapar ett dubbelt problem. Dels saknas tekniska hjälpmedel i form av fungerande larm eller ringsignaler i patientrummen. Dels fungerar inte den mänskliga kontrollen som ett tillräckligt komplement.
Resultatet blir en miljö där patienter i praktiken kan bli osynliga.
Det finns också en organisatorisk dimension. Flera rapporter visar att personal inte alltid befinner sig ute på avdelningarna, utan ofta sitter inne på kontor. När dörrar är stängda minskar chansen ytterligare att någon uppfattar att något är fel.
Det innebär att även när något händer, kan det ta lång tid innan någon reagerar.
Frågan som uppstår är enkel men obekväm: hur ser riskbedömningen ut? Har vårdgivaren verkligen säkerställt att patienter har en fungerande möjlighet att få hjälp i akuta situationer?
I en rättspsykiatrisk miljö, där patienter ofta har begränsad rörelsefrihet och ibland är inlåsta i sina rum, är det inte rimligt att förlita sig på att någon ska kunna ta sig ut och söka hjälp. Systemet måste fungera där patienten befinner sig.
När det inte gör det handlar det inte längre om en brist – utan om en säkerhetsrisk.
Det finns också en psykologisk aspekt som sällan diskuteras i officiella sammanhang, men som framgår tydligt i patienternas egna berättelser. Att inte kunna kalla på hjälp skapar en konstant känsla av otrygghet.
Det påverkar sömn, stressnivå och återhämtning.
En patient beskriver det så här, och understryker att det inte handlar om ett återkommande beteende utan om enstaka tillfällen:
“har mått skit vissa nätter, så jag har skrikit rakt ut av ångest, mitt i natten, men ingen hör eller bryr sig..”
Han berättar att det bara hänt ett par gånger under ett helt år – just när det varit som värst.
Att veta att ingen kanske hör om man behöver hjälp, förstärker känslan av isolering.
Det handlar alltså inte bara om akuta situationer, utan om vardaglig trygghet.
I teorin ska rättspsykiatrin erbjuda en strukturerad, säker och stödjande miljö. I praktiken beskriver patienter en verklighet där grundläggande funktioner inte finns på plats.
När larm saknas i rummen, när tillsyn reduceras till rutiner och när patienter upplever att personalen är frånvarande, uppstår en farlig kombination.
Det räcker inte att system finns på papper. De måste fungera i verkligheten.
Det är också viktigt att påpeka att ansvaret inte ligger på enskilda anställda. Problemet som beskrivs här är systemiskt. Det handlar om organisation, prioriteringar och resurser.
Men för den som ligger på golvet och ropar spelar det ingen roll vem som bär ansvaret.
Det som betyder något är om någon kommer.
Och när svaret i vissa fall verkar vara nej, då måste frågan ställas: hur länge kan detta fortsätta?
För i slutändan handlar det om något mycket enkelt.
Om en patient inte kan kalla på hjälp – då finns det ingen vård.
[xyz-ips snippet=”ai”]
UAIDN: z8k3q-1713271200-