Kontakten som inte finns….
Det har gått mer än ett år. Över 365 dagar utan att någon lagt en hand på hans axel, utan en klapp på ryggen, utan den där enkla, mänskliga gesten som i andra sammanhang sker utan att man ens tänker på det. Inte våld, inte tvång, inte visitering – utan något betydligt mer grundläggande: beröring som signalerar omtanke.
Han är patient inom rättspsykiatrin. Hans vardag är reglerad i detalj – tider, beslut, rutiner. Personal finns överallt, hela tiden. Ändå beskriver han en total frånvaro av fysisk närhet. Inte sexuell, inte intim – bara mänsklig.
“Jag menar inget konstigt. Bara att någon lägger handen på axeln och säger att det blir bättre. Det har inte hänt på över ett år”, säger han.
I en miljö där människor lever tätt och där personal rör sig genom korridorerna dygnet runt, blir frånvaron av just den typen av beröring slående. Det handlar inte om att ingen är nära – tvärtom. Det handlar om att ingen vågar, eller får, visa den typen av omtanke.
“man kan tro att dom inte vågar röra en”, säger han.
“dom får säkert inte, för det är säkert någon på avdelningen som tycker det är “olämpligt””
Det som utanför vården framstår som självklart – en hand på en axel, en kort fysisk bekräftelse – har här blivit något laddat. Något som undviks.
Förklaringen ligger delvis i systemet. Inom rättspsykiatrin är gränser centrala. Beröring kan misstolkas, ifrågasättas och i värsta fall leda till anmälningar. Personalen tränas i att hålla avstånd. I en sådan kultur blir det säkrare att inte röra någon alls än att riskera att göra fel.
Men konsekvensen blir något annat.
För patienten reduceras fysisk kontakt till funktion. Den sker när något är fel: vid fasthållning, visitering, medicinska moment. Beröring kopplas till kontroll – inte till trygghet.
Det är en omvänd verklighet.
I resten av samhället signalerar en hand på axeln stöd och närvaro. Här blir frånvaron av den en symbol för avstånd.
“Dom kan stå två meter bort och fråga hur man mår. Men det känns inte som dom bryr sig”, säger han.
Den känslan återkommer i flera berättelser. Att personalen gör sitt jobb – men att något saknas. Något som inte finns i rutiner, inte i checklistor, inte i journaler – men som ändå avgör hur vården upplevs.
Samtidigt visar forskning att fysisk beröring, i rätt sammanhang, kan skapa lugn, trygghet och stärka känslan av att bli sedd. Inom psykiatrin talas det ofta om relation och allians. Men relationer byggs inte enbart med ord.
När beröringen försvinner helt blir relationen mer teknisk.
Samtalen sker snabbt, ofta stående i dörröppningar. Frågor, svar, vidare. Det finns sällan tid – och kanske inte heller utrymme – för det som inte går att dokumentera.
Det som försvinner först är ofta det som betyder mest.
Och där blir berättelsen större än en enskild patient.
Det handlar inte bara om frånvaro av fysisk kontakt. Det handlar om en vårdkultur där mänsklig värme pressas undan till förmån för regler, kontroll och rädsla. När varje gest kan bli en risk blir det enklare att avstå.
Säkrare för personalen.
Kallare för patienten.
Och det är patienten som får bära konsekvensen.
För den som är frihetsberövad är detta inte en liten detalj. Det är vardag. År av avstånd, där människor går in och ut, fattar beslut om ens liv – men där nästan ingen längre förmedlar något så enkelt som trygghet.
Man blir observerad, bedömd och hanterad – men inte nödvändigtvis sedd.
“Det är nästan det värsta. Man blir van vid att ingen rör en, men man mår inte bättre av det. Man blir bara mer tom”, säger han.
Tomhet är ett ord som återkommer.
Inte bara ensamhet – utan tomhet. Som om något långsamt försvinner. I ett vanligt liv finns beröring överallt: en hand på ryggen, en kram, en lätt beröring i ett svårt ögonblick. När allt detta försvinner under lång tid händer något med självkänslan.
Människan börjar undra vad hon är värd.
Det är här lagens ord om värdighet ställs mot verkligheten. Vården ska ges med respekt för den enskilda människans värdighet. Men vad betyder värdighet i en miljö där en patient inte blivit berörd med omtanke på över ett år?
Vad betyder integritet när kroppen främst blir föremål för kontroll?
Vad betyder delaktighet när relationen reduceras till funktion?
På papperet är vården tydlig.
I praktiken ser den ofta annorlunda ut.
Inom rättspsykiatrin väger säkerhet tungt. Det är nödvändigt. Men när säkerhet börjar tränga undan allt annat uppstår en obalans. Professionell distans blir lätt känslomässig kyla.
Och det är inte samma sak.
Det går att ha gränser och samtidigt visa mänsklighet. Det går att arbeta säkert och ändå signalera närvaro. Ändå tyder mycket på att det senare ofta försvinner.
Inte av illvilja – utan av rädsla.
Men för patienten spelar orsaken mindre roll.
Upplevelsen är densamma:
avstånd.
tystnad.
frånvaro.
“Det är klart man fattar att dom inte ska springa runt och krama folk. Men någon gång på ett helt år? Någon gång när man är helt nere? Det säger ju allt”.
Det säger något.
Att vården riskerar att bli så fokuserad på att undvika fel att den slutar göra det som är rätt.
Att människan bakom diagnosen riskerar att försvinna.
Och det leder till en fråga:
Vad händer med en vård som inte längre förmår förmedla mänsklig omtanke?
Tabletterna finns där.
Reglerna finns där.
Tvånget finns där.
Men det som för många betyder mest i de svåraste stunderna – känslan av att någon faktiskt bryr sig – saknas.
För den som lever avskuren från omvärlden kan en hand på axeln vara liten.
Men också avgörande.
Den signalerar något som inte går att skriva in i en journal:
Att man fortfarande är en människa.
När den försvinner blir konsekvenserna större än vad som syns.
För om en människa kan vara omgiven av personal varje dag och ändå inte känna sig mänskligt berörd på över ett år, då är problemet inte en enskild situation.
Då är problemet en kultur, en kultur där människovärdet inte längre är viktigt..
[xyz-ips snippet=”ai”]
UAIDN: p9x3d-1774608600-