Patienter vittnar om ung och oerfaren personal, ständig rotation av timvikarier och en vård där samtalen försvinner.
På rättspsykiatriska kliniken Karsudden i Katrineholm växer en kritik fram från patienter som sällan diskuteras öppet: att en stor del av personalen är mycket ung och saknar den livserfarenhet som krävs för att möta människor i djup psykisk kris.
Rättspsykiatrin är ingen vanlig arbetsplats. Här möter personal människor som ofta bär på långvariga psykiska problem, trauma, beroendeproblematik och ibland ett liv präglat av våld eller svåra uppväxtförhållanden. Det är patienter som kan vara desperata, rädda eller uppgivna – människor som behöver mer än bara rutiner och mediciner. De behöver samtal, förståelse och en känsla av att någon faktiskt vet vad livet kan göra med en människa.
Just därför väcker det frågor när patienterna upplever att många av dem som arbetar närmast dem knappt själva hunnit leva.
Flera patienter beskriver hur nyanställda skötare ibland framstår som mycket unga – ibland så unga att de fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. För patienterna blir kontrasten tydlig. De sitter själva med decennier av svåra erfarenheter, samtidigt som den som ska hantera deras kris knappt hunnit möta livets egna motgångar.
Resultatet, enligt patienter, blir att samtalen ofta uteblir.
Istället för dialog och förståelse upplever många att kontakten reduceras till instruktioner och tillsägelser. Personal delar medicin, öppnar och stänger dörrar, följer rutiner – men det verkliga samtalet, där någon försöker förstå varför en människa mår som den gör, händer allt mer sällan.
För en patient i rättspsykiatrin kan det kännas som att hela vården reducerats till förvaring.
Karsudden är ett av Sveriges största rättspsykiatriska sjukhus. Hit skickas människor efter domstolsbeslut när de bedömts lida av en allvarlig psykisk störning i samband med brott. Uppdraget enligt lag är inte att straffa, utan att ge psykiatrisk vård och rehabilitering.
Det innebär i praktiken att personalen ska kunna hantera komplexa psykologiska situationer: konflikter mellan patienter, självskadebeteende, suicidrisk, aggressionsutbrott och djupa existentiella kriser.
Men patienter vittnar om en vardag där bemötandet ibland präglas av osäkerhet och brist på erfarenhet.
En annan återkommande kritik handlar om den stora mängden timvikarier. Patienter beskriver hur nya ansikten ständigt dyker upp på avdelningarna. Personal kommer in för enstaka pass, ibland utan att riktigt känna till avdelningens rutiner eller patienterna som finns där.
Det gör att personalen i praktiken snurrar runt hela tiden.
För patienterna innebär det att relationer aldrig hinner byggas upp. Den person man pratar med ena dagen kan vara borta nästa dag. En ny person måste då sätta sig in i situationen från början – om det ens finns tid till det.
I en vårdmiljö där förtroende är avgörande blir det ett stort problem. När personal ständigt byts ut blir kontakten ytlig och kortvarig. Samtal som skulle kunna vara viktiga för behandlingen avbryts eller försvinner helt när nästa vikarie tar över.
Flera patienter beskriver hur detta påverkar viljan att ens försöka prata med personalen:
“Man slutar att prata med dem om viktiga saker, för dom har aldrig tid endå.”
“Man slutar bry sig, håller sig på rummet istället.”
“Man orkar helt enkelt inte längre, vissa personal borde inte ens få jobba med människor.”
En annan patient beskriver också hur storleken på verksamheten i sig skapar problem:
“Karsudden är för stor, för många avdelningar, det finns inte nog med vettigt folk, och absolut inte sjuksystrar, så det räcker till.”
“Dom satsar mer på att folket ska vara inne, än att aktivera dom på ett vettigt sätt.”
Orden speglar en växande uppgivenhet hos vissa patienter. När människor gång på gång upplever att personal inte har tid att lyssna, eller när nya ansikten hela tiden dyker upp, försvinner motivationen att försöka skapa kontakt.
När en patient mår dåligt eller hamnar i affekt krävs ofta lugn, tydlighet och framför allt erfarenhet för att situationen inte ska eskalera. Den sortens trygghet byggs sällan på några månader i yrket. Den kommer av år av möten med människor, av misstag, av svåra situationer och av att själv ha sett livets mörkare sidor.
När den erfarenheten saknas kan reaktionerna bli osäkra.
Patienter beskriver situationer där konflikter mellan patienter uppstått innan personal hunnit ingripa. I en dokumenterad avvikelse hamnade två patienter i bråk som slutade med slag mot tinningen innan personal kom fram och kunde avbryta situationen.
I andra fall har patienter gått till attack mot personal eller slagit dem under konflikter på avdelningarna.
Sådana händelser är en del av vardagen i rättspsykiatrin, men de visar också hur krävande miljön är. Den kräver personal som kan läsa av situationer tidigt och hantera dem innan de eskalerar.
Samtidigt pekar interna rapporter från Karsudden på flera typer av brister i verksamheten. I vissa fall har tillsyn av patienter inte dokumenterats alls under natten.
I andra fall har patienter släppts ut på frigång av misstag eftersom personal trott att de hade tillstånd.
Varje sådan händelse är i sig kanske ett misstag. Men när många incidenter samlas i samma verksamhet väcks frågan om organisationen verkligen ger personalen de förutsättningar som krävs.
För patienterna blir bilden tydlig: en vård där rutinerna finns, men där den mänskliga delen av behandlingen ofta saknas.
Många patienter beskriver att personalen i stor utsträckning håller sig inne på kontor eller expeditioner. Samtal i dagrummen blir korta och ytliga, ofta avbrutna av larm, rapporter eller administrativa uppgifter.
För patienterna spelar orsaken mindre roll.
De sitter fortfarande kvar med samma känsla: att ingen egentligen har tid att lyssna.
När människor som mår psykiskt dåligt inte möts av förståelse riskerar frustrationen att växa. Det kan i sin tur skapa fler konflikter, fler incidenter och en ännu mer ansträngd arbetsmiljö för både patienter och personal.
Det blir en ond cirkel där alla förlorar.
Rättspsykiatrisk vård bygger i grunden på relationer. Utan en fungerande kontakt mellan patient och personal är det svårt att arbeta med behandling, motivation och förändring.
Det är därför många patienter menar att erfarenhet borde väga tyngre vid rekrytering än vad den gör i dag.
Det handlar inte om att unga människor inte kan göra ett bra arbete. Problemet uppstår när personalstyrkan i stor utsträckning består av oerfarna personer och timvikarier som bara arbetar korta perioder.
När det sker riskerar vården att tappa sitt viktigaste verktyg: förmågan att möta människor där de befinner sig.
För en patient som sitter inlåst på en rättspsykiatrisk klinik kan en erfaren vårdare vara skillnaden mellan att känna sig sedd och att känna sig bortglömd.
När den erfarenheten saknas blir vården lätt något annat.
Inte behandling.
Utan bara förvaring, och bestraffning…
[xyz-ips snippet=”ai”]