När regeringen nu driver igenom ännu en säkerhetslag, med löften om trygghet, kontroll och förebyggande åtgärder, är det svårt att inte känna igen mönstret. Orden är bekanta. Retoriken likaså. Det handlar om att skydda samhället, att agera innan något händer, att identifiera risker i tid. Problemet är bara att den här logiken redan finns – och den har ett namn: rättspsykiatrin.
För den som aldrig varit i kontakt med systemet kan den nya lagen låta rimlig. Vem vill inte att farliga situationer stoppas innan de inträffar? Vem vill inte att myndigheter ska ha verktyg för att agera i tid? Men ur ett patientperspektiv låter det annorlunda. Där handlar det inte om trygghet, utan om vad som händer när staten börjar agera på vad du kanske skulle kunna göra – istället för vad du faktiskt har gjort.
Det är här det börjar skava.
Rättspsykiatrin bygger redan på denna princip. Du sitter inte där för vad du gör idag, utan för vad någon annan tror att du skulle kunna göra imorgon. Riskbedömningar, prognoser och tolkningar av beteenden blir avgörande. Det låter vetenskapligt. I praktiken är det ofta något helt annat.
En patient kan beskrivas som “potentiellt farlig” baserat på journalanteckningar, gamla händelser eller personalens tolkningar. Den etiketten kan sedan följa med i år efter år. Samma formuleringar återkommer i nya bedömningar. Samma slutsatser upprepas. Och plötsligt är det inte längre en bedömning – det är en sanning.
Den nya säkerhetslagen verkar vilja ta samma tänk och flytta det ut i samhället. Ge myndigheter möjlighet att agera tidigare, bredare och med mindre krav på konkret handling. Det låter effektivt. Det är också exakt det som gör det farligt.
För vad händer när fel person pekas ut?
Vad händer när en tolkning blir ett beslut?
Vad händer när ett “kanske” blir till ett “vi måste agera”?
I rättspsykiatrin finns redan svaret.
Där kan en felaktig journalanteckning få konsekvenser i åratal. En överdriven riskbedömning kan leda till uteblivna permissioner, hårdare restriktioner och i praktiken ett längre frihetsberövande. Möjligheten att rätta till fel finns på papperet, men i verkligheten är den ofta svår att använda. Systemet lutar sig mot sina egna dokument – och de dokumenten skrivs av samma system.
När staten nu vill utöka sina möjligheter att agera på risk, snarare än handling, är det rimligt att fråga: vilka skydd finns mot att samma problem uppstår i större skala?
För det är här satiren nästan skriver sig själv.
Vi har alltså redan ett system där människor hålls kvar baserat på riskbedömningar.
Vi vet redan att dessa bedömningar kan vara fel.
Vi vet redan att det är svårt att få rättelse.
Och lösningen blir att… införa mer av samma tänk, fast bredare.
Det är som att konstatera att en medicin ger biverkningar – och sedan öka dosen.
Regeringen talar om säkerhet. Men säkerhet för vem?
För myndigheter innebär lagen mer handlingsutrymme. Mindre risk att “missa något”. För den enskilde innebär det motsatsen: mindre förutsägbarhet, mindre möjlighet att förstå varför ett beslut fattats, och mindre chans att försvara sig mot något som ännu inte hänt.
I rättspsykiatrin är detta vardag. Beslut kan motiveras med formuleringar som “förhöjd risk” eller “bristande insikt”. Det är ord som låter konkreta, men som i praktiken kan betyda nästan vad som helst. De går att tolka brett. Och just därför är de så användbara.
När samma logik nu förs över till lagstiftning på samhällsnivå uppstår en obehaglig fråga: hur långt är vi beredda att gå i namn av säkerhet?
Satiren ligger i kontrasten.
Å ena sidan talar man om rättssäkerhet, proportionalitet och individuella bedömningar.
Å andra sidan bygger man system där beslut fattas på antaganden, där konsekvenserna är långtgående och där den drabbade ofta har begränsade möjligheter att påverka.
Det är svårt att inte se ironin.
För samtidigt som rättspsykiatrin kritiseras – av patienter, forskare och ibland även myndigheter – för bristande transparens och rättssäkerhet, väljer man att inspireras av just de mekanismerna.
Det som redan fungerar dåligt blir plötsligt en modell.
Ur ett patientperspektiv är det här inget abstrakt resonemang.
Det handlar om att leva i ett system där framtiden avgörs av andras tolkningar.
Där varje ord i en journal kan väga tungt.
Där ett beslut kan bygga på något som inte går att motbevisa, eftersom det handlar om vad du kanske skulle kunna göra.
Att se samma logik sprida sig utanför murarna väcker inte trygghet.
Det väcker igenkänning.
Och oro.
För om staten redan har svårt att hantera makten inom rättspsykiatrin – med tydliga lagar, tillsyn och begränsade grupper – vad händer när samma tänk appliceras bredare?
Vem granskar besluten då?
Vem tar ansvar när det blir fel?
Och kanske viktigast av allt:
Hur länge dröjer det innan “förebyggande” i praktiken betyder att människor straffas för något de aldrig gjort?
Rättspsykiatrin ger en föraning.
Där är det redan verklighet.
Och det borde räcka som varning.
[xyz-ips snippet=”ai”]