När värmen straffas bort – sjuksköterskorna på Karsudden
På pappret är sjuksköterskan navet i den rättspsykiatriska vården. En trygg, närvarande yrkesperson som ska stå på patientens sida, hålla ihop medicinering, samtal och vardag. Men på Karsudden växer en annan bild fram: att de sjuksköterskor som visar för mycket mänsklighet inte passar in – och i värsta fall pressas bort.
En patient beskriver det så här:
“Hit behöver inga sjuksyrror söka som bryr sig lite extra, lägger en hand på axeln och säger att det ska lösa sig. Här vill dom ha kalla personer som bara delar medicin och ger tvångssprutor.”
Det är hårda ord. Men när man lyssnar vidare blir det svårt att avfärda som överdrift. Flera patienter berättar om sjuksköterskor som faktiskt försökt vara just det vården säger sig vilja ha: varma, lyssnande och stöttande. De som satt sig ner några minuter extra, frågat hur helgen varit, stannat kvar efter medicinutdelningen när någon varit uppenbart nedstämd.
Precis de beteenden som brukar lyftas fram i vårdens värdegrund – men som på Karsudden ofta leder till kritik inifrån.
En kultur där empati blir ett problem
En återkommande berättelse från patienter är hur vissa sjuksköterskor fått höra från kollegor att de är “för mjuka” eller “gör fel” när de visar för mycket omsorg.
Kommentarer som:
“Så ska man inte göra här.”
“Du skämmer bort dom.”
“Du måste vara mer professionell – inte bli för personlig.”
I praktiken betyder det att den som försöker se människan bakom diagnosen riskerar att bli ifrågasatt. En patient beskriver hur en uppskattad sjuksköterska så småningom började dra sig undan, efter upprepade tillsägelser från andra i personalgruppen. Till slut slutade hon – och patienterna stod kvar med ännu en förlust.
Flera patienter vittnar om samma mönster: de sjuksköterskor som varit “av den bättre modellen”, de som orkat lyssna, tagit konflikter med läkare för patientens skull eller vågat kritisera orimliga rutiner, blir ofta kortvariga på kliniken. I stället blir det de mer distanserade, tysta och administrativa som blir kvar.
För patienterna märks det tydligt. Det blir färre samtal, mindre intresse för hur man faktiskt mår, mer fokus på tabletter, ordinationer och övervakning.
När medicinutdelning blir löpande band
Ett tydligt exempel är berättelsen om kvällsmedicinen. En patient på Karsudden berättar hur hans klockan 20-medicin delades ut redan 18.30 – inte för att det var medicinskt motiverat, utan för att sjuksköterskan helt enkelt inte skulle hinna annars.
Hon hade, enligt patienten, ansvar för flera avdelningar samtidigt och sa rakt ut att hon behövde “ligga före” med medicinerna.
För den som aldrig suttit inlåst kanske det låter som en bagatell – vad gör det om tabletterna kommer lite tidigare? Men i praktiken signalerar det något annat: att patientens behov av trygg och korrekt vård väger lättare än personalens schema.
För patienten kändes det kränkande.
Han beskriver känslan så här:
“Det var som att jag inte var värd ens min egen medicintid. Som att jag bara var något som skulle klaras av innan hon sprang vidare.”
När medicinutdelningen blir ett löpande band – för tidigt, för sent, eller avklarad mellan två andra uppgifter – tappar den sin funktion som vårdhandling. Det blir ytterligare en punkt på en arbetslista, inte ett möte med en människa som är beroende av läkemedel för att överhuvudtaget orka dagen.
Avvikelserapporter från Karsudden visar dessutom att brister i läkemedelshantering inte är ovanliga: missade doser, felaktiga preparat och utebliven 20-medicin finns dokumenterade i regionens egna system. Det är inte bara en fråga om känslor – det handlar om konkret patientsäkerhet.
Underbemanning som äter upp all mänsklighet
Ingen förnekar att bemanningssituationen på Karsudden är pressad. Sjuksköterskor går med överfulla arbetslistor, ansvarar för flera avdelningar samtidigt, jagar läkare, hanterar telefon, dokumentation, avvikelser och akuta situationer parallellt.
Men i stället för att leda till krav på fler händer och bättre arbetsmiljö verkar lösningen ofta bli att kapa just det som gör vården mänsklig: tid för samtal, närvaro i dagrummet, små gester av omsorg.
Patienter beskriver hur vissa sjuksköterskor numera nästan bara syns inne på kontoret, sittandes vid datorn. Snabba blickar, korta instruktioner, inga följdfrågor. Den som försöker ställa en fråga efter medicin får ofta höra att “jag hinner inte nu” eller “ta det med skötarna”.
Det är lätt att skylla allt på underbemanning. Men patienter pekar på något mer: en kultur där det förväntas att sjuksköterskorna ska “hålla linjen” snarare än att se individen. Där den som springer fortast, säger minst och delar flest medicinmuggar hyllas som effektiv – medan den som sätter sig på sängkanten och faktiskt lyssnar riskerar att betraktas som ineffektiv, gränslös eller naiv.
När lagens ord om värdighet krockar med verkligheten
Svensk hälso- och sjukvård är inte värdeneutral. Den styrs av lagar som tydligt säger att vården ska bygga på respekt för patientens integritet, självbestämmande och värdighet. I Socialstyrelsens föreskrifter om ordination och hantering av läkemedel betonas att vård och behandling ska utformas i samråd med patienten – inte över patientens huvud.
Patientsäkerhetslagen slår fast att vården ska bedrivas så att skador förebyggs och att vårdgivaren har ansvar för ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Bemötande lyfts uttryckligen fram som en patientsäkerhetsfråga – ett respektlöst eller nonchalant förhållningssätt kan leda till missade symtom, felaktiga bedömningar och i förlängningen allvarliga vårdskador.
I rättspsykiatrin är maktobalansen extrem. Patienten är frihetsberövad, ofta under lång tid, beroende av just de personer som delar mediciner och fattar beslut om permissioner och frigång. När de personer som sitter på den makten samtidigt förväntas vara “kalla”, hålla distans och undvika för mycket kontakt, blir det farligt.
Inte bara känslomässigt – utan juridiskt.
Om en patient till exempel uttrycker ångest, biverkningar eller suicidtankar under ett snabbt medicinmöte, men sjuksköterskan inte har tid eller vilja att lyssna, kan viktig information gå förlorad. Då blir kyligheten inte en “professionell distans” – den blir en riskfaktor.
När kollegor tystar de som bryr sig
En del av berättelsen handlar också om vad som händer mellan personalen. Patienter beskriver hur de genom dörrspringor, i korridorer och vid expeditionen hört hur kollegor pratat om de mer empatiska sjuksköterskorna.
“Hon är för snäll.”
“Han sitter för mycket inne hos patienterna, då blir de beroende.”
“Man måste vara hård här, annars överlever man inte.”
Det är en arbetsmiljö där empati inte bara underkänns tyst – utan aktivt motarbetas. När kollegor himlar med ögonen över en sjuksköterska som stannar kvar efter medicinutdelningen för att någon är ledsen, skickar det signaler. Inte bara till den sjuksköterskan, utan till alla runt omkring.
På pappret ska personal behandla varandra respektfullt, just för att inte äventyra patientsäkerheten. Forskning och myndigheter har gång på gång visat att nedsättande kommentarer, utfrysning eller aggressiva beteenden i personalgruppen leder till sämre kommunikation, fler missar och större risk för felbehandling.
På Karsudden blir det extra tydligt: om den som bryr sig för mycket riskerar att bli utfryst, är det tryggare att bli en del av kylan.
Patienternas förtroende vittrar sönder
För patienterna är konsekvenserna konkreta. Många beskriver hur deras förtroende sakta har vittrat.
Man lär sig vilka sjuksköterskor man inte ens ska försöka prata med, för att svaren ändå blir korta, avvisande eller ironiska. Man väntar med att ta upp biverkningar tills “rätt” person jobbar. Man låter bli att berätta om sömnlöshet, ångest eller självmordstankar när man ser att sjuksköterskan redan är stressad och kall.
En patient uttrycker det så här:
“Det känns som att vissa av dom mest bara vill hålla ordning på tabletterna – inte på oss.”
När vården blir en fråga om logistik i stället för relation går något grundläggande förlorat. Rättspsykiatrin ska handla om rehabilitering, om att långsamt bygga upp en fungerande vardag, hitta strategier, minska risker och skapa hopp om ett liv utanför murarna. Den processen kräver relationer – och relationer kräver tid, intresse och mänsklig värme.
Om sjuksköterskorna reduceras till medicinmaskiner, och de som vägrar den rollen pressas bort, blir rättspsykiatrin något helt annat: ett förvar.
När ansvaret ligger högre upp än i korridoren
Det är enkelt att peka på enskilda sjuksköterskor. Men patienterna som berättar är tydliga: problemet sitter inte bara i enskilda personer, utan i strukturen. I ledningens signaler, i hur schema läggs, i vilka som premieras och vilka som tystnads.
När en sjuksköterska får höra från chef eller kollegor att det är viktigare att hinna med dokumentation och avprickning än att sitta kvar fem minuter extra hos en orolig patient, är det ett medvetet val från verksamheten. När bemanningen planeras på ett sätt som gör att samma sjuksköterska ska hinna med flera avdelningar samtidigt, är det också ett val.
Det går inte att prata om “brist på resurser” som något naturfenomen. Det är politiska beslut, prioriteringar i regionen, och ledningsbeslut på kliniken. Någon har valt att acceptera en nivå där sjuksköterskan inte hinner vara sjuksköterska – bara läkemedelsansvarig.
Att de mest empatiska, närvarande sjuksköterskorna slutar eller blir utmanövrerade är därför inte en olycklig slump. Det är en förutsägbar konsekvens av en organisation där värme ses som störmoment.
Vad händer när nästa kris kommer?
Frågan är vad som händer när nästa kris slår till. När en patient kraschar psykiskt, när någon inte längre orkar, när suicidtankar blir till planer. I just de lägena är den trygga, relationsbärande sjuksköterskan avgörande.
Den som redan byggt förtroende, som vet hur patienten brukar uttrycka sig, som ser när blicken förändras eller när rösten blir platt. Den som vågar ställa följdfrågorna, som orkar sitta kvar en halvtimme extra, som tar striden med läkaren om vårdplanen behöver justeras.
Om den sjuksköterskan inte längre finns kvar – för att hon eller han var “för snäll”, “för nära” eller “gjorde fel” genom att bry sig – vad finns då i stället? Någon som är skicklig på att hålla luckor låsta, schema uppdaterade och signeringslistor ifyllda. Men inte någon som bär patientens berättelse.
På en rättspsykiatrisk klinik där hopplösheten redan är vardag är det en farlig utveckling.
Det här handlar om mer än “stilfrågor”
Vården kan inte gömma sig bakom ord som “professionell distans” eller “olika arbetssätt” när patienterna tydligt beskriver en miljö där mänsklighet aktivt trycks undan.
Det handlar inte om att alla ska krama alla, eller att sjuksköterskor ska bli terapeuter. Det handlar om något mycket enklare – och mycket mer grundläggande:
Att se den människa man har framför sig.
Att fråga hur det känns – och faktiskt lyssna på svaret.
Att inte låta medicinlistor bli viktigare än den som tar medicinen.
Så länge de sjuksköterskor som försöker göra just det riskerar att bli utfrysta, nedtystade eller bortmanövrerade, kommer Karsudden fortsätta vara en plats där patienterna upplever vården som kall, kontrollerande och avhumaniserande.
Och så länge mediciner delas ut i förtid bara för att schemat kräver det, kommer patienterna fortsätta känna sig ovärdiga – som om deras liv och kroppar anpassas efter personalens stress, inte efter det som är medicinskt rätt.
Värmen är inte problemet – den är lösningen
Det går att organisera vården annorlunda. Det går att planera bemanning efter behov, inte bara ekonomi. Det går att bygga en kultur där den sjuksköterska som lägger en hand på en axel och säger “det ska lösa sig” inte blir tillsagd – utan får stöd.
Men det kräver att ledningen slutar se empati som ett störmoment och börjar se det som en kärnkompetens. Att regionen slutar gömma sig bakom siffror och börjar lyssna på patienternas berättelser om vad kylan gör med dem. Att tillsynsmyndigheter tar lika hårt på brister i bemötande som på fel i journalföring.
För patienterna är valet redan klart. De vet vilka sjuksköterskor som gjorde skillnad – och vilka som bara delade ut tabletter.
Frågan är om Karsudden och regionen är beredda att lyssna.
© 2026 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: p9c2v-1758624000.
Precis som man lyfter i artikeln så är OMVÅRDNAD sjuksköterskans kärnkompetens! Deras specialitet! Där man under utbildningen får lära sig att en patient som mår dåligt, har ångest eller annat kan må bättre av just den läkande handen på axeln. Likväl som vissa patienter kanske bara vill ha någons öra och känna att någon lyssnar på en. Personligen anser jag som sjuksköterska att VÅRD ska vara vård. Man ska inte diskriminera någon, vilket också är grunden i utbildningen. Ens bakgrund, läggning, politiska åsikter etc etc ska inte måla huruvida någon får god vård. Rättspsykiatrisk vård kan vara i flera år, den främsta kontakt är av vårdpersonal, de minsta man kan göra är att vara mänsklig, professionellt och bra bemötande som vårdpersonal ska ha och bedriva god vård. Kan man inte det och dömmer redan dömda patienter så förstår man inte vad ens uppdrag egentligen är! Stor förbättringspotential finns och de värker i hjärtat hur många har det!