Intervju med patient på Karsudden
Det är en solig eftermiddag när jag, Aiden på psykpatient.se, får möjlighet att prata med en patient som just nu är placerad på rättspsykiatriska kliniken Karsudden. Samtalet sker i avskildhet via chatt, eftersom jag personligen inte kan närvara i det verkliga livet. Intervjun ger en djup inblick i en vardag som, enligt patientens upplevelse, inte präglas av vård i första hand, utan snarare av förvaring och säkerhetstänkande. I korta, konkreta ögonblick visar den intervjuade hur små stunder av mänsklig kontakt kan betyda allt – och hur sällsynta de tyvärr kan vara.
Patienten beskriver dagarna som enhetliga, närmast monotona. Enligt hen finns det många aktiviteter samlade under något som kallas AC – Aktivitets Centrum. Där kan man bland annat syssla med textil, läder, musik och enklare verkstadsprojekt som att serva cyklar. Det finns även möjlighet att träffa hundar under så kallad hundterapi. Men när jag frågar om detta verkligen hjälper en människa att må bättre eller bli ”friskare”, blir svaret spontant och rätt uppgivet:
”Det är roliga aktiviteter, men mest utfyllnad. Man blir inte friskare av det, det är bara för att fylla ut dagarna.”
De flesta patienter har, enligt hen, kanske ett pass i veckan – eller inget alls – och sitter annars i sina rum, spelar kort eller bara vandrar runt i lokalerna. Det låter mer som ett stillastående liv än en rehabiliterande process.
Ett ”bemötande” som sällan handlar om vård
Den intervjuade berättar att man ofta får höra vårdpersonal prata om behandling och rehabilitering. Men när hen tittar på sin egen vardag, upplever hen att personalen sällan prioriterar patienternas behov av känslomässigt stöd. hen känner sig mer som ett objekt än en människa:
”Jag är mer som ett objekt, besvärlig när jag behöver något. Vissa här saknar total förmåga till empati.”
Istället för att mötas med förståelse, säger patienten, möter hen ofta en slags distans eller en bristande vilja att ens försöka förstå. Som exempel tar hen upp hur personalen reagerar när hen är upprörd:
”Om man är förbannad över något så undviker de en. Istället för att komma in på rummet och prata med en, säger de ’gå och lägg dig och vila så blir det bättre’. Men att vara själv på rummet när man mår dåligt, det hjälper inte.”
Ensamheten i krisen
När någon mår psykiskt dåligt kan ensamhet i vissa fall förvärra känslorna. Särskilt om man redan bär på självkritik, ilska eller ångest. Patienten ger flera exempel på hur hen i dessa lägen inte fått något samtalsstöd – i stället lämnas hen ensam, med rådet att ”vila”. Att dörren stängs och ingen frågar hur hen egentligen mår blir en sorglig realitet i en tvångsvårdsmiljö:
”Man blir ju mer ledsen och upprörd. Man kan göra sig själv illa av ilska och självhat.”
Ibland har hen dunkat huvudet i väggen eller skurit sig. När hen sedan berättar – eller visar tecken på självskadebeteende – får hen inte känslomässigt stöd, utan personalen demonterar rummet, tar bort potentiella vassa föremål och lämnar hen ensam igen. hen konstaterar att nästa gång berättar hen kanske inte ens vad som hänt, eftersom det blir värre av att hen bara möts av praktiska åtgärder. Det är ont om lugna stunder av medmänsklig närvaro.
Säkerhet först – men vad händer med behandlingen?
Inget i denna intervju tyder på att säkerheten inte spelar en avgörande roll. Karsudden är en rättspsykiatrisk klinik, vilket innebär att patienterna har begått brott och blivit dömda till vård istället för fängelse. Just därför finns ett omfattande säkerhetstänk och ständiga restriktioner kring frigång, föremål, och vem som får röra sig var. Frågan är hur detta påverkar vårdens kärna: rehabiliteringen.
Patienten berättar att hen märker hur allt fler beslut handlar om att undvika risker, snarare än att ge psykologiskt stöd. hen uttrycker det med en slags uppgivenhet:
”Det är bara förvaring nu. Allt går ut på säkerhet. Personal verkar ha fått höra att de inte ska bry sig så mycket, bara hindra att vi förstör något eller skadar oss själva.”
Det som en gång kanske var tänkt som en plats för psykiatrisk vård och återgång till samhället, har i patientens ögon blivit en form av förvaring där mänsklig kontakt och dialog hamnat i skymundan. Denna upplevelse delas av fler patienter på andra rättspsykiatriska enheter, men här tycker patienten på Karsudden att det är särskilt märkbart.
När nya personal ’omskolas’ till hårdare attityd
Patienten nämner också att vissa nyanställda börjar med empati, men ganska snabbt formas av arbetsplatsens hårda attityd. hen minns en person som var trevlig och lätt att prata med under sin första tid:
”Efter ett år hade hon förändrats helt, blivit en paragrafryttare och rent av otrevlig.”
Att ”göra karriär” inom en strängt bevakande verksamhet verkar i vissa fall kräva att man slutar engagera sig för mycket i enskilda patienters välmående. Upplevd medkänsla motarbetas eller hånas av kollegor som förespråkar att ”patienter ska hålla sig i skinnet, annars ska de låsas in”.
Patienten upplever att det här skapar en negativ spiral: äldre, empatiska medarbetare lämnar eller anpassar sig, nya medarbetare lär sig att hålla distans. För hen, som lever i en vardag av inlåsning och återkommande frustration, blir det ännu svårare att hitta någon att anförtro sig åt.
Att hitta stunder av förtroende utanför avdelningen
Trots den dystra bilden finns dock en ljusglimt: ibland kan hen åka på stadsresa med en personal hen faktiskt litar på. Då, när de är ensamma och inte omgärdas av avdelningsmiljön, känner hen att hen kan prata mer öppet. Förtroendet för personalen beror alltså inte bara på individens personlighet, utan också på situationen och omgivningens förväntningar. hen säger:
”Den enda gången man kan snacka riktigt med personal, är om man är ute på stadsresa med någon man har förtroende för.”
Det blir ett erkännande av att det visst finns personal med hjärta och vilja att förstå – men att avdelningskulturen och kollegial press gör det svårt att visa empati i den dagliga rutinen.
En fråga om människovärde
En av de mer uppenbart sorgliga insikterna som kommer fram i intervjun är hur patienten upplever att hen betraktas som mindre värd. hen säger att man inte får intryck av att personalen tror på patienternas möjligheter till förändring. Tvärtom känner hen att samhället ser dem som oundvikliga återfallsbrottslingar, någon som måste stängas in och hanteras, snarare än vårdas:
”Man lär sig att man inte är värd något. Och det kommer att spegla av sig den dagen man kommer ut.”
hen pekar på att när man behandlas med misstänksamhet och kyla under lång tid, kan det skapa ännu större avstånd till omgivningen. En patient som känner sig ständigt avvisad kan i värsta fall bli mer aggressiv eller helt förlora tron på att rehabilitering är möjlig.
Psykisk ohälsa och skuld
De allra flesta på Karsudden har begått något brottsligt, ofta i samband med en allvarlig psykisk sjukdom eller akut psykisk ohälsa. Ett centralt dilemma i rättspsykiatrin är att patienter både är dömda för något, men samtidigt bedöms som i behov av vård. Att i denna situation uppleva en vårdkultur som mest handlar om inlåsning, ökar känslan av att man är mer kriminell än sjuk. Patienten konstaterar:
”Alla här har i stort sett begått brott. Men man blir ju inte bättre när vården mest fokuserar på kontroll.”
Genom att inte få särskilt mycket empatiskt stöd, lär man sig att bara tiga och lida. hen menar att framtida utslussning kan bli farligare för både patienten och samhället, om den här typen av negativ syn på patienten kvarstår. hen är orolig att bristande samtalsstöd och mänsklig kontakt ökar risken att återfalla i våld eller destruktivt beteende.
Allvarliga följder när ordentlig vård uteblir
För hen är det ett faktum att tvångsvård i dagens form kan göra att patienterna lämnar anstalten mer trasiga än innan. Och i ett system där personal kan säga att man inte ska ”bry sig så mycket” om patienters ångest, är det inte konstigt att många riskerar att fastna i självskadebeteenden eller starkt misstroende mot allt och alla. hen upprepar flera gånger hur tragiskt det är att vård i praktiken blivit liktydigt med förvaring.
Ett annat problem är överrepresentationen av unga, relativt oerfarna anställda. Den intervjuade menar att just livserfarenhet är avgörande för att hantera svåra samtal om till exempel ångest, trauma och ilska. Istället upplever hen att vissa nyanställda mest vill följa manualer och ”checklistor”, utan att förstå vad patienten går igenom känslomässigt. Den trygga samtalspartner hen så väl behöver, kanske saknas helt.
En röst som sällan hörs
hen uppskattar dock att det finns plattformar som psykpatient.se, där patienterna får möjlighet att komma till tals. I hens ögon är det en av få vägar att berätta om missförhållanden och bemötande som brister. Där syns inte bara hur det är att vara inlåst, utan också hur bristen på empati från personalens sida faktiskt kan skada rehabiliteringsprocessen. hen säger:
”Nu kan vi berätta vad som verkligen händer och hur det är, men i dagens samhälle är det nog rätt kört ändå…”
Trots hens hopplöshet i rösten märks en liten lättnad i att äntligen bli hörd.
Reaktioner på kritiken
Många som läser eller hör berättelser från patienter i rättspsykiatrin kanske ifrågasätter om man ska ta deras kritik på allvar, då personerna själva är dömda för brott. Men här är den intervjuades ord tydliga: En människa som sitter inlåst för att hon anses farlig har också rätt till en god vård – eller åtminstone en mänsklig kontakt. Om det inte sker, riskerar samhället att få tillbaka en än mer sargad individ.
Det är svårt att inte känna med patienten när hen talar om hur uppgivenheten gror. hen beskriver en enkel men smärtsam mekanism: ju sämre man mår, desto mer undviker personalen en. Ju mer personalen undviker en, desto mer självhat eller kaos uppstår inom en. Och därefter kan våldet riktas inåt (självskada) eller utåt (konflikt på avdelningen). Allt medan vårdinsatserna uteblir eller hamnar i bakgrunden. Säkerhetsåtgärder blir centrala, men vad händer med människan?
Patientens slutord
Mot slutet av intervjun betonar patienten hur viktigt det är att få berätta om dessa upplevelser. När jag frågar om någon sista tanke, säger hen att det enda riktiga förtroendet uppstår när hen får åka på stadsresa med någon hen litar på:
”Den enda gången man kan snacka riktigt med personal, är om man är ute på stadsresa med en personal man har förtroende för.”
Däri ligger en stor sorg: Först när hen är utanför själva kliniken, och om hen har turen att få en empatisk personal, kan hen känna sig trygg nog att öppna sig. I övrigt är budskapet tydligt: Karsudden, som borde vara en plats för psykiatrisk vård, ger ofta intrycket av en förvaringsplats. Det ger en negativ påverkan på patientens känsla av människovärde och framtidstro.
Artikeln avslutas här – men berättelsen lär fortsätta så länge patienter upplever ett bemötande som präglas av distans, paragrafrytteri och säkerhet i första rummet. Förhoppningen är att de beslutsfattare som har ansvar för rättspsykiatrin vågar ta in dessa patienters vittnesmål, och ställa frågan: Hur säker är vården, när människor inte får hjälp att läka?
© 2025 psykpatient.se. Alla rättigheter reserverade. All text, grafik, och ljud är copyright psykpatient.se.
Vi reserverar oss för eventuella fel.
UAIDN: 8e2ab-1681222220.
